Herregud, det finns ju så mycket saker att göra därnere!

Och det är sanningen.Det kommer aldrig att ta slut. Dom klarar sig som det är nu, det är möjligt, men ändå vad mycket vi har att arbeta med om vi bara vill....

Alltifrån underhållning av skolan till små saker som kan leda till att livet förenklas för våra vänner.

En sak som är oerhört konstigt med Uganda är att fastän musiken är en så stor del av deras land, då främst brassbandsmusik med blåsinstrument, så finns det inga reservdelar att få tag på till dem i Uganda.

Så går nån del sönder på exempelvis en trumpet så kan man inte bara byta ut den,

utan då är trumpeten obrukbar.

Och instrumenten är oerhört dyra så det är inget man köper nytt sådär bara.

En av tuborna har tappat en ton och funkar således dåligt men dom kostar så mycket att köpa, så det är nästintill en omöjlighet....

Instrumenten är en stor del av Bristol och en musiker här hemma hade antagligen tappat hakan då han sett deras instrument och vad barnen lär sig spela på.

Men som sagt, det dom har är deras verklighet och dom vet inget annat.

Men jag kan ju tycka för det.

 

 

                                                                      Anna

Det går inte en enda dag utan att man tänker på dem nere i Uganda. Man tänker bara på dem mer eller......jättemer.

Nu har dom regnperiod där nere vilket innebär enorma mängder regn.

Det vet vi ställer till problem på skolan då dräneringen är för dålig tex och där finns en håla där allt vatten samlas vilket skapar en direkt fara för barnen om dom trillar i. Vattentunnorna dom har för att samla upp regnvattnet i är också de för små så dom svämmar över.....Det ska åtgärdas såklart och vi hoppas kunna göra det väldigt snart.

Den enda skuren som vi fick nu senast....men oj vad det regnade! Barnen sätter ut hinkar för att samla vatten till sin tvätt....Det är dock inte dessa tunnorna som svämmar över....dom är större :)

Vi vet också att med regnet så kommer blöta kläder och med blöta kläder kommer kylan....Barnen fryser alltså. Ordentligt med varma tröjor saknas och de blöta kläderna hinner liksom aldrig riktigt torka upp innan det blir blött igen...

Med regnet kommer också problemet med strömmen. Är den dålig innan så är den om möjligt ännu sämre under regnperioderna. Den kommer och går precis som den vill och kan vara borta under långa perioder.

Det är inget som är ovant för dem, men det ställer såklart till det iallafall.

Men regnet är också välkommet för dem. Värmen är svår för många och regnet lättar upp luften litegrann.

Det hade ju dock inte behövt regna så förtvivlat mycket....

Jag är inte teknisk av mig alls.....Jag kan min egen dator och min egen mobil och sådär men andra saker tycker jag inte är så jätteintressant.

Sådana där saker som Skype och sånt förstår jag mig inte alls på. Jag vet bara att det är som ett telefonsamtal på datorn och man ser varandra under tiden....

Jag har bara hört mina barn tjoa med sina kompisar i skype om diverse problem i Minecraft och sånt.

Iallafall så kom frågan från Uganda häromdagen om vi hade skype vilket jag såklart då inte hade, men jag skaffade mig ett konto med lite stöd.

Döm om min förvåning när det helt plötsligt ringde på datorn och Sam´s ansikte dök upp på skärmen tillsammans med Muteesa! Så himlans kul!

Ljudet var inte det bästa, jag hörde dem men de hörde mig lite sämre.

Men jag fick se dem, och bara det var så kul!

Man kan skriva hur mycket som helst men att se känns alltid lite roligare och mer nära på nåt vis och man kan själv få en uppfattning om hur dom mår.

Tekniken är fantastisk!

Jag i Sverige, hemma i mitt vardagsrum -Dom på ett sunkigt internetcafé i Afrika, och ändå kan vi ses, bara för att säga hej......

Grymt mycket värt!

                                                                     Anna

Nu är vi inne på år 5 sen vi för första gången besökte Bristol och mötte människorna där,i slutet av maj 2008. Det är också 5 år sedan som Sam klev in i mitt liv som en helt självklar del.

Sam tar en stor plats även i bloggen, jag är medveten om det. Men han är en stor hjälp både för mig och vårt projekt. Det är ofta han som får utföra det som vi behöver hjälp med, både då vi är på plats, men också då vi behöver hjälp med något här hemifrån. Och eftersom att det är jag som skriver mest, så blir det om dom som jag tycker mest om.

Hade Victoria eller Jennie skrivit hade vi haft historier om helt andra med oss här i bloggen,det är jag helt övertygad om för vi blir alla 3 berörda på olika sätt och av olika människor.

2008.....

 

Jag trodde väl inte att det skulle vara så att vi skulle fortsätta att hålla kontakten men vi har gjort det och det är en ära för mig att få ta del av hans liv.

Oron har många gånger varit stor, blandannat då han under sin mellan tonårstid testade att klara sig själv utan hjälp från Eddie och då valde att släppa kontakten med Bristol. Eddie hjälper ingen som inte vill ha hjälp, dom resurserna har han inte...

Några månader gick sen bad Sam om att få komma tillbaka.Han insåg att det är inte lätt att klara sig själv. Sedan dess har det varit lugnt...

Jag tror på honom och jag vet att Eddie gör det också.

Men oron för honom släpper aldrig riktigt.Jag är rädd att något ska hända som jag inte kan göra något åt.

Alla andra som jag tycker om har jag tätt inpå mig och skulle nåt hända dem så är jag iallafall här.

Igår kväll pratade vi en stund på chatten på facebook då han plötsligt försvann. Det i sig är inget ovanligt då hans nät ofta är dåligt. Men efter en halvtimme var han tillbaka och berättade då att han varit ute och samlat upp regnvatten för att han behövde tvätta......och jag dör lite inuti. Mina egna barn kollar på Tv och spelar dator på kvällarna, dom samlar inte regnvatten....

Dom lever ett hårt liv i Uganda och Sam är ganska ensam i sin kamp om ett bra liv.

Även om jag följer honom här hemifrån så är den vardagliga kampen ändå hans.

Beslut som ska fattas, pengar som ska dras in till hyra,en lillasyster som ska slippa lida, mat som ska lagas och kläder som ska tvättas.

Vårt tämligen enkla liv gör sig påmint och jag inser att 19 år gammal så drar han samma lass som jag gör, skillnaden är att jag har hjälp, och ett nätverk som är stort, det har inte han. Och den skillnaden är stor.

Men hur många historier likt Sam´s finns det? Bara på Bristol finns det massor!

Hur många unga människor finns det som inte har nån tro på framtiden?

Sam har en tro, tack och lov, men hur många andra?

Jag vågar inte ens tänka den tanken fullt ut....

Ibland behövs det inte så mycket för att man ska få en energikick.

Ett par ord från någon som tänker på oss och på våra barn, och vad vi kan göra för att hjälpa dem till ett bättre liv. Någon som säger att man skriver jättebra och kan sätta ord på sina känslor,som gör att man berör.

Någon som tittar på en och säger:

-Bra jobbat! Ni är fantastiska!

Eller någon där man ser att det tänds en liten liten glimt i ögat som visar att dom förstår vad det är vi pratar om...

För vi vill verkligen att folk ska förstå.

Människor i världen lider nåt alldeles fruktansvärt. Man kan inte rädda alla, det kan ingen.

Men tänk mindre än så! Tänk istället

-Hjälper jag en enda människa så är det bättre än att inte hjälpa någon eller att inte göra något alls.

Samtidigt som det ger styrka att få höra att människor tycker att vi gör ett bra jobb så har jag svårt att ta det till mig. Hur skulle vi kunna låta bli att göra det? Skulle nån kunna låta bli att göra det som vi gör om man sett det som vi har gjort och fått ta del av det som vi gör?

Jag har svårt att tro det....Men jag vet inte. För vi är ju ändå ganska enkelspåriga här i vårt land.

Vi ser gärna om vårt eget hus först, och det är väl bra,men vi har mer möjligheter än så.

Om vi vill, och om vi öppnar våra sinnen lite mer.

Och gör alla det så ska ni se att vi kan få till en förändring,inte för alla, men för en del. Det är jag helt säker på.

Ibland önskar man att man sluppit att se....

En pojke förvriden av smärtor och bortom all räddning. Han kan inte längre äta eller dricka och hans mamma berättar att det antagligen bara handlar om dagar innan hon förlorar sin son åt malarian....

Den sjukdom som tagit så många människors liv och som orsakat så många familjers trasighet...

Det här är verkligheten precis utanför grindarna till Bristol och det känns så orättvist....

                                                                             Anna

Idag för exakt ett år sedan kom vi hem från vår förra resa till Uganda.Resa nr 3 för min del.

Jag var oerhört sliten och jag var tom.

Jag hade lärt mig så mycket om mig själv och jag hade framför allt tillbringat otroligt mycket tid med bara mig.

Mina tankar kunde vara mina egna och mina känslor kunde ta plats i mig eftersom jag den gången reste utan något av mina barn. Dom andra, Victoria och hennes föräldrar samt våra 3 studenter som vi reste med, var stora nog att ta hand om sig själva.

Egentligen borde alla göra en sån resa som jag gjorde då.

Är man förälder så vet ni att man aldrig sätter sig själv främst någonsin igen från och med den dagen då du får ditt barn i din famn. Då finns det alltid någon som är viktigare.

Och det fanns det för mig också då, dom var bara inte alldeles bredvid mig under de 10 dagarna vilket gav mig utrymme att vara Anna, bara Anna.

10 dagar är ganska lagom att hänga med bara sig själv.

Man hinner gå igenom mycket och man hinner känna mycket. Vi avslutade resan med 9 timmars väntan i Bryssel vilket var 9 oerhört nyttiga timmar för min del. 9 timmar som kunde hjälpa mig att bearbeta det jag precis upplevt och 9 timmar som kunde hjälpa mig att komma tillbaka till mitt vanliga liv igen.

Det visade sig dock ta betydligt mycket längre tid för mig att landa än de timmarna i Bryssel...

7 veckors sjukdom och mer känslor och tankar än vad jag någonsin haft eller känt gjorde att processen tog betydligt mycket längre tid än vad jag önskat.

Men jag landade till slut och smällen var inte värre än att jag var redo att ge mig iväg inte ens ett år senare.

Och jag kommer mest troligt att ge mig iväg igen, det känns som att det inte finns några alternativ....

Jag måste helt enkelt.

En högst personlig måndagsfundering...

Det här med att blogga är ju rätt läskigt egentligen....

Man släpper mycket av sina tankar, man delar med sig av sitt liv och man lägger mängder av sin tid.... ändå har man inte en aning om vilka som är inne och läser.

För dom allra flesta lämnar ju inte ett tecken ifrån sig att ha varit där.

När jag står i våran lilla korvkiosk så kan jag ha kunder som med all säkerhet har läst det jag skrivit, men jag vet det inte och dom säger det inte.

Jag har inte tänkt på det så mycket förut, men idag gör jag det....och det känns lite,lite läskigt. 

Återkommer säkert senare med nåt som rör Bristol....Ha en bra dag!

                                                                         Anna

Hur mycket man än önskar att det inte var så, så får vi våra favoriter även bland barnen därnere.

Man vill inte, men man styr inte över det.

Man nekar inte någon att vara nära, det är inte så, men en del av barnen ser man mer.

Winnie är ju som jag tidigare nämnt ett sådant barn. Hon är väl snart en ungdom snarare än ett barn kanske men iallafall så här hon en fantastiskt människa.

Hon är lugn och hon är jättehjälpsam.Just hjälpsamheten ser vi hos väldigt många därnere.

Det är inte jobbigt att hjälpa till, man gör bara det. Och alla gör efter sin förmåga.

Dagen som vi skulle ha festen på skulle vi blåsa ballonger och hänga upp och vi var inte sugna på kaoset som utbryter då vi tar fram ballongerna så vi la dem i en påse och jag satte mig tillrätta på trappan för att blåsa.

Med Winnie vid min sida som alltid de sista dagarna så startade vi tillsammans med en annan flicka som heter Sylvia. Samarbetet sattes direkt! Winnie blåste upp varenda ballong, Jag och Sylvia knöt ihop dem med snören och Jennie,Felicia och Musisi hängde upp dem. (Elias skötte kameran....kan man slippa jobba är det bra....) Lätt som en plätt gick det!

Då vi var klara hade vi mycket ballonger kvar och även snören och saxar i en påse.

Winnie erbjöd sig att bära den för att jag skulle slippa, och det fick hon. Den här påsen hängde sedan i hennes hand under flera timmar. Jag sa att jag kunde ta den men hon ville inte. Hon ville vara till hjälp!

Jag lät henne och tillslut så frågade jag henne om hon kunde förvara påsen med saker till mig dagen efter, i sin blåa box, och det var en oerhört stolt Winnie som sprang på lätta ben för att låsa in det hon fått äran att ansvara för.....300 ballonger,1 sax och 2 trådrullar.

Vi fortsatte vår fest och för mig försvann det ur tankarna att jag lämnat påsen till Winnie.

Dagen efter då vi kom tillbaka till skolan var det vanlig skoldag för barnen och det var väldigt lugnt.

Efter skolan slut så fanns Winnie vid min sida igen, med sin hand i min.

Hon tittade upp på mig och sa:

- Anna, I have the bag I kept for you, and I didn´t gave anyone anything.

Först då förstod jag vilket förtroende jag hade gett henne...och hur viktigt det hade varit för henne.

Vi gick tillsammans för att hämta påsen, och hon låste upp sin låda där hon så varsamt förvarat den.

Jag tackade så mycket för hjälpen, och Winnie log med hela sitt ansikte och viskade fram ett

-Your Welcome.

Det är ibland det enda som krävs för att man ska känna en tillhörighet....

 

                          

                                                                        Anna

Att vänskap kan se olika ut det vet vi alla.

Och man kan också bli vän med sådana som man inte alls förväntat sig...I mitt fall har det faktiskt hänt flera gånger.

Jennie och jag har alltid gått i samma skola men aldrig varit vänner eller ens kompisar för det.

Men en dag långt efter vi slutat skolan så blev vi kompisar, och sen var vi bara vänner. Bästa vänner.

Jag tror inte att det finns något som jag inte kan berätta för henne. Vi är varandras totala motsatser och ändå är det som att vi tänker alldeles precis likt.

En konstig känsla och hon är som den systern som jag aldrig fick.

Och jag är så oerhört tacksam över att jag får ha henne i mitt liv.

Nästa gång det hände så var det Sam.Från ingenstans så fanns han bara där, och jag visste att jag inte skulle kunna släppa taget om honom.

Av alla barn och ungdomar vi träffade då under vår allra första resa till Uganda 2008 så var det han, 14 år gammal, som så självklart skulle bli en del av mitt liv och med tiden också komma att bli min vän. 

Det spelar liksom ingen roll att det skiljer oceaner av år på oss, eller att våra världar är så himmelens olika, för det är ändå så självklart.

Det finns liksom inget annat och att jag skulle kunna lära mig saker av honom det trodde jag nog inte till en början och nu är han den som lärt mig mest av alla.

Det finns saker man inte styr över och vänskap är en utav dem...

Ibland utsätter man sig för saker som man egentligen önskat att man inte gjort.

Fast bara på ett sätt, för på ett annat så är man så in i nordens glad att man gjorde det för att man ändå ville göra det, och för att det kanske faktiskt betydde mycket för någon annan...

En sån sak gjorde vi under den här resan...

Vi besökte nämligen Sam´s mormor Nakawesi Josephine och hans lillasyster Treccy.

Normalt så tycker man att det är jobbigt att se under vilka förhållanden som människorna faktiskt lever i, och när man kommer till människor som man kommit att tycka om då är det ännu värre.

Jag har aldrig tidigare träffat varken Nakawesi eller Treccy, men jag har träffat Sam och dom är en del av honom således så betyder dom mer också.

För Sam var det viktigt att vi åkte dit och jag ville inget hellre.

Men ändå, när man sen får se hur verkligheten ser ut så gör det ändå så ont och bilderna kommer jag att bära med mig länge...

I ett pyttelitet hus utan ström bodde dom, Sam´s mormor,morfar och lillasyster, tillsammans med en liten kusin till Sam och Treccy.

Sam´s morfar kan inte ta sig ut överhuvudtaget för hans ben bär honom inte, det är något som är fel.

Han har också problem med en axel så det går inte heller att bära honom... Så han ligger i en säng i ett kolsvart rum dag in och dag ut...Fruktansvärt.

Nakawesi sliter såklart med allt och har 2 barn att ta hand om fastän det är hon som borde bli omhändertagen...

Nakawesi hugger sockerrör som vi fick med oss som ett tack för att vi kom...

 

Sam gör vad han kan för att hjälpa till med det dom behöver men samtidigt så har han svårt att ens klara det som han själv behöver, så hur ska han kunna klara 4 till? Det går såklart inte, och den vetskapen tär på honom, jag ser ju det. Han vill inte att Treccy ska lida så som han själv har gjort.

Nu när vi åkte ut till dem för att hälsa på så gick jag och Sam och köpte med oss lite olika grejer till dem som en gåva.

Ris,socker,kaffe,myggnät,olja,te och lite annat smått och gott.

Hade jag vetat hur illa det var hade jag köpt ännu mer.... 

Till Treccy hade vi köpt lite kläder och en docka här hemifrån då det faktiskt inte bara var en vanlig dag då vi hälsade på dem, utan det var också Treccys födelsedag!

Så huset fullt av vita människor med presenter på sin födelsedag,som dessutom sjöng just för henne är en dag hon troligtvis inte kommer att glömma i första taget.

Det kommer inte hennes storebror heller att göra.... han var så tacksam!

Han var 19 år den första gången han fick en present på sin födelsedag, Treccy var iallafall bara 7....

                                                               Anna

Hur konstigt det än låter eller verkar så köpte vi faktiskt en TV till barnen på Bristol den här gången.

Mitt i läget där de faktiskt inte äter sig mätta varje dag så väljer vi att köpa en sån sak..

Vi har ju en tanke med att aldrig hjälpa till med den vardagliga maten och det är ju för att vi måste kunna försvinna som hjälpare från Bristol från en dag till en annan. Det får inte hänga på oss att dom överlever.

Sen att det skulle vara konstigt för dem att inte vi fanns där det är en sak, men dom skulle överleva utan oss.

Vårt projekt stöttar aldrig till någon mat, men sen har vi som privatpersoner, jag och Jennie tillsammans med våra familjer skickat ner pengar till en specifik måltid, som tex på julafton, både förra året och året innan de.

Sen valde vi också att ha en fest med mat för första gången på den här resan, men det är inte riktigt detsamma tycker vi som det är att bidra med den vardagliga födan....

Iallafall så bestämde vi oss snabbt för att köpa en TV och diskuterade det med Eddie.

Dom hade problem med att en del gärna stack iväg från skolan en stund på kvällen just för att dom ville titta på TV, nu löser vi det problemet genom att sätta en där. Vi skaffade också en boxer så att de ska kunna titta på olika kanaler och också på så sätt kunna använda TVn som en kunskapskälla då det faktiskt går en hel del lärorika program.

Det bestämdes att den skulle sättas upp i P6:s klassrum som sitter ihop med P:7 ornas. 

Däremellan finns det en vägg som dom kan plocka ner och då använda som en samlingslokal.

Så det var det bästa alternativet.

Det blev dock lite diskussioner fram och tillbaka hur den skulle förvaras då allt i Uganda är stöldbegärligt och att bära den fram och tillbaka från ett förråd varenda dag skulle antagligen inte sluta väl det heller....

Lotten föll på Sam, som så många gånger förr. Sam är också utbildad svetsare och dessutom mer än hjälpsam. Han tog på sig att lösa ett skåp för tvn och under tiden som gått sedan vi kommit hem har han skickat bilder på arbetet som han utfört. Nu återstår nog bara att få det hela på plats om jag förstått det rätt :)

Bra jobbat Sam och Tack för hjälpen säger vi!

 

                                                                       Anna

I know that I have atleast 2 friends in Uganda who goes in here wishing they can read what I am writing....

So Sam and Muteesa....This is for you!

I know that my english is not very good but I also know that you will understand anyway.

One of you has been my friend since almost 5 years now, the other one since last year.

Both of you means alot to me....

This time you showed Me,Jennie Elias and Felicia what friendship is all about...

Helping eachother in the best way we could.

Beeing there for eachother when we need it, and love eachother for who we are.

We have been laughing so much during the week but you have also seen us crying.

I am so grateful for everything and when you say Thank you to us, never ever forget that you have helped us to....the difference is, that you don´t even know it.

                                 So Sam and Muteesa.....Thank you for who you are!

                                                                 Nkwagala nnyo!

                                                                          ♥

                                                                       Anna

Jag känner själv att när jag skriver så låter jag ganska så negativ....eller rättare sagt när jag läser det jag själv har skrivit så låter jag negativ. Det är jag egentligen inte och det är egentligen inte den bilden jag vill ge av de vi gör och möter nere i Uganda. Så jag förstår inte riktigt varför jag låter sån.

För på plats i Uganda är vi oerhört glada.

Vi möter mycket glädje och allt som vi gör eller säger tas emot med tacksamhet.

Men när man kommer hem så är det precis som att allt det där faller i glömska ett litet tag och jag fokuserar bara på det som är tungt och det som har varit svårt.

Jag vill inte göra det, men jag vill samtidigt inte att jag, eller nån annan ska tro att det inte är en kamp för dem varje dag.Jag vill inte glömma deras ögon och jag vill inte glömma känslan av deras händer och av deras armar kring min hals och det gör jag bevisligen inte när jag tänker eller skriver som jag gör.

Men jag hoppas att jag snart låter lite mer positiv och kan ge er den glädje och den tacksamhet som jag känner över att få vara en del av Bristol Academy....    

En stund framför datorn en lördagmorgon och jag hamnar i ett samtal med en människa som har genomlidit mer än vad många av oss tillsammans har gjort.

Ändå ger han mig sin historia igen utan omsvep och jag kan inte annat än att finnas...

Jag blir arg för att de vuxna utsätter sina barn för saker som inget barn ska behöva gå igenom, jag blir ledsen för att det har hänt och jag blir så oerhört stolt över att han är där han är idag.

Jag känner tacksamhet för att Eddie såg det jag själv såg flera år senare, att han funnits där och fångat upp honom när det inte funnits någon annan.

När jag ser dem tillsammans så vet jag att det inte finns någon som betyder så mycket som Eddie har gjort,

och i mitt stilla sinne så kan jag inte låta bli och undra hur många berättelse likt den här det finns i historien kring Eddie och Bristol.

Hur många liv har han räddat egentligen?

                                                                               Anna

Vi har oändliga mängder med kort att gå igenom....närmare 6000!

Vad som slår mig då jag tittar på dem om och om igen är att det är glada bilder...barnen och ungdomarna är ofta hungriga, dom har ingen famn att krypa upp i och den enda som dom på allvar kan lita på är sig själva.

Men ändå är dom glada, just därför att dom inte vet något annat....Tack och lov säger jag.....

 

                                                                     Anna

För varje resa som vi gör så lär vi oss nya saker, och vi ser nya saker.

Denna gången fick vi veta att byxor är plagget som alla vill ha, både killar och tjejer eftersom det är dyrt att köpa... Bra att veta inför nästa resa.

Annars nåt som jag upplevde väldigt annorlunda den här gången var faktiskt inte en sak utan en människa, nämligen Eddie! Han brukar vara tämligen samlad och ganska korrekt i sitt sätt att vara....han skrattar ofta men han är ändå alltid ganska strikt.

Den här gången har han varit annorlunda. Fortfarande samlad emellanåt, men mycket mer skämtsam och oerhört rolig! Vi har hört munnen gå på honom i ett, inte alltid så vi har förstått men när han pratat med storkillarna.

Han har inte kunnat titta på oss utan att han har skrattat med hela kroppen.... ni vet när det inte bara sitter på munnen leendet, utan att man ser det på hela människan att den är glad!

Han har ropat våra namn tvärs över hela skolgården, han har sprungit genom halva stan för att vi skulle slippa vänta, han har dansat med barnen och spelat svenska nationalsången på trumpet med brassbandet.

Han har lärt sig att lägga till ett plus efter tiden han sagt att bussen ska hämta oss för att han vet att vi avskyr att vänta...Tex "the bus is coming 10 plus"....då har han ryggen fri så att bussen lika gärna kan komma kl 11 :)

Han har läst på svenska för att sedan skratta så att vi har skrattat så mycket att vi har haft ont i magen.

Att få se den här sidan av Eddie har varit helt fantastiskt!

Han bär ett tungt lass på sina axlar och att få se honom glad värmer oss ända långt inne.

Och fastän jag vet att det är en tung vecka för honom också då vi är där, för det är oerhört mycket jobb så vet jag att han tycker att det är värt det, om och om igen...precis som vi tycker.

                                                                       Anna

Jag har skrivit om det här innan, men ibland är det precis som att det bara är jag som ser på det här på detta viset....Fast skulle det vara så, så gör det mig inget, för att för mig är det såhär, och jag tycker såhär.

De människorna som tror att hjärtat måste delas på mellan dem man tycker om tycker jag synd om.

Ett hjärta delas inte på, det växer!

Det kan nog växa sig nästan hur stort som helst tror jag utan att man för den delen tycker mindre om dem så hamnade i hjärtat först.

Oavsett vem du är så kan du hamna i hjärtat hos någon och få din plats där, en alldeles egen plats som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån dig.

Likväl som du själv kan få in nån i hjärtat fastän du inte alls trodde det från början.

Man styr inte över det, ingen gör det!

Att mina barn skulle hamna där är en självklarhet, likaså min man Jimmy,mina vänner, föräldrar och de som man har nära sig.

Mindre självklart är att där skulle dundra in en Sam, en Muteesa,en Eddie,en Winnie och en Jonah tillsammans med ytterligare en hel drös av människor i ett land långt bort från vårat, det var mer otippat....men dom har gjort det.

Dom har rört om i mitt hjärta och i mitt liv, men det kan dom inte hjälpa....jag kan inte hjälpa det heller även om jag tror att mitt liv varit lite lite enklare utan dem där. Men jag vet också att mitt liv varit oändligt mycket fattigare och mer ytligt utan dem också.

Så därför låter jag dem vara, jag kan ändå inte ta bort dem,och jag vill inte ta bort dem.

Men tro inte att hjärtat delas på, det växer bara.

Alla har vi tillfällen i livet som vi kommer att bära med oss för alltid...en del ligger nära till hands andra stoppar vi undan och tar fram lite då och då. För min del kan jag nästan känna i luften när de där dagarna är på väg att komma, de där dagarna då man upplever en lycka som är svår att beskriva.

Söndagen, dagen innan vår hemresa den här gången, det var en sådan dag.

Vi ville ha en fest för barnen jag och Jennie den här gången...en fest med mat.

Mat till alla 400 barn plus personal och alla andra som kan tänkas titta in förstod vi skulle vara en omöjlighet att genomföra, både pengamässigt och tidsmässigt, därför var söndagen en bra dag eftersom vi bara då har de boende barnen på plats...

Mat inhandlades till festen för 120 personer och de matförberedelserna pågick under hela dagen.

Vi hade hyrt in en musikanläggning för att kunna spela riktig musik och på så vis också låta brassbandet få vara med på festen och inte bara spela för oss andra.

Vi fick under dagen se festen ta form med bla nackning av de levande (!) hönorna som skulle grillas, kokning av pasta, och tillagning av diverse olika maträtter som utgör en ugandisk festmåltid.

Bara det var en upplevelse att få se. Vi blåste ballonger och hängde upp runt om på skolan och stämningen stegrades sakta men säkert upp.

Men mitt i allt det här glada hade ändå jag och Jennie en oerhört känsloladdad dag.

Tårarna var många och vi hade svårt att prata med varandra överhuvudtaget.

Saker som är så självklara för oss sprider sådan glädje där och vi insåg att det inte spelar någon som helst roll vad vi gör, det kommer ändå aldrig att vara nog. Behovet är enormt och vi kan inte fylla alla hål.

Sådana tankar kommer alltid då man är trött, och vi var trötta just då...

Maten blev klar framåt kvällen och i Uganda lägger sig mörkret snabbt. Barnen fick sin mat och det var bara glada miner. Dom fick också varsin dricka och i mörkret åt de mer än vad de ätit på väldigt länge...

Musiken spelade och vi kunde i skydd av mörkret låta tårarna trilla av tacksamhet för vad vi fick vara med om.

Maten tog slut och dansen kunde ta vid!

Som vita i ett afrikanskt land, när det ska dansas så är det inte jättekul att vara vit kan jag säga....Vi är ju en bit efter vad gäller rytmer och mjukhet i våra kroppar.

Men! Man lever bara en gång och bjuda på sig måste man göra! Så sagt och gjort! Dans blev det tillsammans med barnen, hellre än bra men vi var med.

Med Jonah hängande på ryggen som en liten apa, och med Winnie med sin hand i min dansande vi oss igenom kvällen tillsammans med de andra. Felicia fullt upptagen med olika dansmoves och ett helt harang av barn som gjorde som hon, Jennie lika rusigt lycklig som jag. Elias sittande på avstånd med ett gäng ungdomar kring sig.

Känslan av lycka är som en smäll och man kan knappt ta det till sig...Då Eddie sedan kliver in och börjar dansa med barnen så stiger jublet till topp och jag inser att det är en lyckans kväll även för honom, och det gör mig än mer tacksam och än mer lycklig.

Kvällen gick fort, för fort och vi hade förberett en avslutning som vi hoppades skulle fungera...

Vi hade tagit med oss lyktor, sådana man skickar upp i luften.

På dem står det att man kan skicka önskningar till stjärnorna.

Vad kan passa bättre än att låta dem som ingenting har, åtminstone få önska sig något inför framtiden?

Vi samlade barnen och Sam berättade för dem vad vi skulle göra, och också att de kunde önska sig något....

Vi skickade upp 4 lyktor... alla fulla med hopp om en ljusare framtid...

Och den stunden, just då lyktorna steg och gav sig av mot himlen, den var magisk.

Jag kan inte ens beskriva....

Det var fullt av människor även utanför grindarna och dom pratade om att det skett ett mirakel....dom hade aldrig sett nåt sånt här förut.

Jag har sett det men jag har förr aldrig känt så mycket som jag gjorde just precis då.

Fulla av lycka var det dags för oss att säga godnatt till barnen efter en fantastisk dag, och just den här kvällen så tror jag att många av dem somnade med ett leende på sina läppar, jag gjorde det iallafall...

 

 

                                                                  Anna

Igår kväll släppte det tunga sinnet för en stund som jag känt av ett par dagar.

Jag pratade med en av storkillarna på Bristol som jag tappat greppet om och som jag saknar.

Helt plötsligt var han bara där som den snälle killen han är, helt utan attityd och han var sig själv.

Så via en telefon i en mörk sovsal på en skola i Uganda så säger han att jag inte förstår hur mycket dom älskar oss....och jag gör nog faktiskt inte det.

Och sedan så skriver han att

- Anna, alla barnen sover gott nu... en del av dem drömmer.... och vi saknar att ha dig här hos oss.

Mitt hjärta brister för att jag förstår så lite och det brister för att jag efter 2 år äntligen känner igen honom.

Ungen som jag har saknat som snart är stor... jag gråter en stund för att dom förstår vad som är viktigt och för att dom berättar det för mig som jag så gärna vill veta...

En sak som vi tidigt bestämde oss för att göra med barnen var namnskyltar till deras sängar.

Bara för att dom skulle få känna att dom har en egen plats, som är avsedd för just dem.

Vi förstår väl att dom inte kommer att sitta där i all evighet,men dom hade roligt när vi gjorde dem och de var stolta då vi satte dem på plats.

Men just den där biten med sängarna tycker jag är lite jobbig...

Alltså...har du stoppat om ditt eget barn i sin egen säng, puffat upp kuddarna för att dom ska ha det skönt, dragit upp täcket ändå upp till näsan för att de ska vara varma och sedan viskat i deras öra att du älskar dem mest av allt i hela världen då är det svårt att se hur barnens sängar ser ut på Bristol.

Dom är nya sedan ett år tillbaka, men med nästan 80 boende barn,och 2 barn i varje slaf, dvs 4 eller tillochmed i vissa fall 5 barn i varje våningsäng så slits det snabbt...sängarna är rangliga och det känns så svårt att veta att det är där dom tillbringar sin tid nätterna igenom, utan ett täcke,en kudde och utan en mammas ord att just dom är det bästa som finns...

Sängarna kommer att rustas upp för att vara mer stabila och nya filtar och myggnät är inhandlade till de barnen som inte hade, men ändå, det är långt ifrån så som man önskat att barnen haft det under den stunden på dygnet då man ska hämta energi för att orka med.

 

Felicia i full färd med att hjälpa flickorna med kludd för att få skyltarna på plats.... :)

 

 

                                                                    Anna

Jag skrev strax innan vi for att det ska bli kul att se om det är nån som kliver fram i år. Nån som funnits där tidigare men inte riktigt vågat, eller nån annan som helt plötsligt bara finns där.

Och det gjorde det. En kille som heter Musisi. Han är lite äldre, men maken till människa har jag sällan skådat. Barnen fullständigt avgudade honom och han gav dem så mycket värme. Han gjorde allt.

Och för både mig och Jennie blev det klart under den här resan att utan Bristols stora killar hade dom aldrig klarat sig! För det är faktiskt killarna som tar störst ansvar, iallafall på Bristol just nu.

Musisi i synnerhet. Han är för det första så otroligt fin hela han.

Hans ögon är så varma och det finns inget stopp i dem. Han är musikalisk och jag tror inte att det finns ett enda instrument som han inte behärskar.Han såg till att brassbandet  sattes ihop för sina functions, han var med och lagade all mat till festen vi hade och han hade hela tiden ett leende till övers till alla.

Musisi träffade jag förra året men pratade inte så mycket med honom....det gjorde vi inte nu heller egentligen, men jag hade så gärna velat göra det. Men han fanns där i vår närhet och jag såg honom i ett helt annat ljus.

Musisi är en av de ungdomarna som man inte riktigt oroar sig för. Har man ett sånt hjärta så klarar man sig alltid!

En höjd  hand och ett leende räcker ibland för att en människa ska veta att den är sedd och jag hoppas att Musisi kände att jag gjorde det. Hans sätt att vara med barnen imponerade på mig djupt och när barnen respekteras då respekterar också jag den människan.

Musisi kunde ta en gitarr och bara sätta sig för att spela och sjunga med barnen i all stillhet för att dom ville. Musisi är en människa som jag så gärna hade velat ge min tid, bara för att få veta hur han egentligen är och vad han har varit med om......kanske nästa gång.

De mellanstora och de stora behöver den precis lika mycket.Och det är dom som berör en allra mest och det är tillsammans med dem som vi skrattar och gråter.

Dom små ser man hela tiden för de alltid befinner sig precis intill, man har deras händer i sina,deras händer i ansiktet,håret,nån som håller ett stadigt tag i byxan eller som klättrat upp och hängt sig fast som en liten apa på ryggen.Och vi låter det vara så, vi har så kort tid så det finns inget alternativ att inte låta dem vara nära.

Men strax efter lunch så går de minsta barnen hem och det är då de andra kan få tid.

Tid som vi har så ofantligt lite av....En vecka är för lite, det var väldigt tydligt under denna resan,vi hade verkligen behövt mer.

Men iallafall så är det då det verkliga arbetet kommer fram. Då vi lyssnar på de historierna som de har att berätta, ser på det dom vill visa och bara finns där, om dom vill vara nära.

En eftermiddag var vi ganska slut både Jennie ,jag och våra barn och vi hade delat ut de sista kläderna som var till de större. Vi var i klassrummet för P-6 och de var bara de större som var där.

De såg att vi var trötta så dörren stängdes och vi fick en stunds vila.

Men vila kan vara olika....För därinne drog storkillarna igång! Jösses Amalia vilka stollar!

Fram med våra kameror och sen hade dom fotostudio utan dess like!

Dom höll på jag vet inte hur länge och vad dom skrattade, och vad vi skrattade!

Det finns nog knappt ett enda seriöst kort därifrån, men det är en stund jag kommer att bära med mig för en lång tid framöver. Elias och Felicia fick också de ett par rejäla skratt och drogs med på det ena kortet efter det andra. Fotoposer langades fram som om de vore majsmjöl och tillsammans så fick vi en stund av lycka...

Bilderna är klickbara! Och glöm inte att Eddie och barnen på Bristol Academy också finns på facebook!