En musikal!
Det är med stor stolthet som vi kommer att få vara en del av det här! Vi hoppas såklart att många tar sig till Varbergs kyrka den här dagen.Vi tror att det kommer att bli en supermusikal och kollekten skänks till våra barn på Bristol....kan det ens bli bättre?
Dessutom kommer jag och Jennie att prata lite,bara det kan ju vara värt ett besök.....Svimningsrisk föreligger.
Känn er varmt Välkomna!
Lilla barn....
Den lilla flickan får mitt hjärta att slå hårdare än någon annan.Hon heter Tracy Naiga och det är Sams lillasyster.
Rädslan jag känner att hon ska känna att jag sviker henne blir starkare för varje gång jag träffar henne och det är nästan lättare att låta bli att komma nära henne.
Hennes mamma har lämnat henne antagligen utan en tanke på hur det ska gå för henne.När hon inte är på skolan under terminerna så bor hon i ett hus med 10 andra barn och ungdomar och med sin mormor i huset jämte och sin storebror några mil bort.
Jag undrar bara i mitt still sinne vem som älskar henne så som hon borde vara älskad? Vem tar henne i knät när hon längtar efter sin mamma?
Vem ser henne på rätt sätt överhuvudtaget....inte ens jag vågar ju göra det.
Anna
Det spretar onekligen...
Skumtomtar,kulramar,knäckebröd,juklappar,skor och lamineringsfickor blandat med pärlor,kläder,engelskaböcker och leksaker... Spretet i packningen inför årets resa är värre än nånsin och allt ska ner i 20 väskor.
Man får på riktigt lite panik för man vet att det behövs så väl och ändå kommer vi att behöva lämna mängder av saker hemma där det gör ingen nytta alls. Varje gång vi åker så drömmer vi om en container sen så sansar vi oss och går tillbaka till våra väskor igen...
Klädbiten är fortfarande det tråkigaste momenten under våra resor tycker både jag och Jennie.Skillnaderna oss emellan blir så tydliga då och det blir aldrig helt rättvist under utdelningen.Hamnar du långt bak i kön så har du automatiskt mindre att välja på när du äntligen kommer fram.Samtidigt som vi vet att dom är mer än vana av livets orättvisor så är inte vi det och vi tycker helt enkelt inte om att vara en del av dem. Vi lägger alltid klädutdelningen under ett så tidigt skeende som möjligt under vistelsen för att vi lättare ska kunna njuta av det andra sedan.
Den här gången har vi också många trådar att ta tag i och knyta ihop.Det har varit ett turbulent år för oss,framför allt här hemma i det vanliga livet och det har gjort att arbetet i Uganda gått i stå litegrann för att man inte riktigt orkat ta i alla problem som dykt upp.
Samtidigt så minskar inte antalet barn på Bristol precis utan det går stadigt uppåt vilket naturligt skrämmer oss lite också.Hjälpen dom behöver blir ju större då och fortfarande är ju vi bara Anna och Jennie och vi kan inte göra underverk hur gärna vi än önskat att vi kunde det....
Anna
Vi kan om vi vill....
Jag kommer aldrig att förstå varför just jag egentligen hamnade i det vi befinner oss nu.Ofta när man läser om folk som volontärarbetar eller gör nåt för världsfreden så beskriver dom ofta hur dom alltid brunnit för sin sak så länge dom kan minnas och ännu tidigare ändå.Jag brann aldrig.Och egentligen brinner jag nog inte nu heller.
Eller förresten...det gör jag kanske men jag gör det inte för världen i stort.Mitt hjärta brinner men det brinner för Bristol och för Uganda.Jag vet att människor far illa världen över men det har jag lite svårare att ta till mig för jag ser inte lösningen på dom problemen.På Bristol kan vi förändra och förbättra det som vi ser och vi kan ge av oss själva så mycket som vi önskar och då är det lätt att hjälpa till.Men jag ser inte de andra klart framför mig och jag har inte det rätta drivet att rädda alla.
Jag vill möta Aiziz på skolgården och få en jättekram och jag vill få Luckys hand i min.Jag vill titta när Kafuko och Majorine dansar och jag vill ha Pafflus i knät när han har tandvärk.Jag vill kunna hålla upp en tshirt framför mig och se att den kommer att passa Brain alldeleles utmärkt och ta med den bara för att jag vet att han kommer bli glad, och jag vill sitta på verandan för att lyssna på vad Kabiswa har att berätta.Jag villl också se Salims varma ögon och se att han har vuxit ännu mer sedan vi senast såg honom,och jag vill se Kabis sneda leende.
Allt blev så annorlunda mot vad jag hade trott.Det handlar inte om vilka människor som helst,det handlar om våra människor.Jag känner hur hela jag är beredd att göra nästan vad som helst för att få se dem växa upp och bli någon som räknas.
Tack vare dig så lever jag mitt liv idag....ord som jag fick sagda till mig och de sporrar mig att aldrig ge upp för vi kan alla förändra om vi bara vill.
Anna
Dom blir av med en lysande stjärna
I vår olikhet jag och Jennie så finns det ändå en hel del likheter,humorn bland annat och att hon liksom jag sväljer tills det är färdigt,men då är det färdigt på riktigt.Jag har tidigare sagt att Jennie sätter man sig inte på,hon har en inre respekt som är oerhört stark. Efter 12,5 år är det nu dags för Jennie att sluta på sitt jobb och det gatuköket blir nu absolut av med en starkt lysande stjärna.
Jennie jobbar redan hos sin man Martin litegrann och jag tror att hon kommer att öka på det lite och sen på sikt hitta sig ett nytt jobb upptill.
Det företaget som får henne kommer att ha tur för att hon....hon är lätt det bästa som finns.
Anna
Det går framåt :)
Dagarna går så vansinnigt fort och vi står nu med endast 23 dagar kvar till avresa.En del saker är lösta men det är mycket,mycket kvar. Vi har lärt oss att vi arbetar bäst under stress Jennie och jag fastän det är rätt onödigt att hamna i den situationen ändå egentligen. Allt hänger inte på oss men nästan.
Livet vid sidan om pågår ju också och ska man vara borta ifrån sitt vanliga jobb i 3 veckor som jag ska vara då får man ställa upp innan för att avlasta så mycket som möjligt och för att känna att man kan vara ledig med ett gott samvete på nåt vis när man vet att dom andra får dra min del också.
Än så länge har ingen protesterat,varken av våra familjevänner eller av dem som anmälde sig att köpa julklappar till våra barn så det känns hyfsat tryggt. Förra året satt jag och Jennie med 50-60 julklappar att slå in dagen innan de skulle skickas ner så där har vi en klar avlastning för oss vilket vi uppskattar oerhört mycket!
Vi förflyttar ju och ökar på trycket tack vare julklapparna men samtidigt så slipper vi det arbetet i mitten av november då jag kommer hem igen.Så det blir bra.
Är det nån som har sett skumtomtar på burk ännu förresten? Det är ett måste på jul även för barnen på Bristol!
Skumtomtar funkar alltid!
Överblivna tomtar sedan jul fick barnen på min födelsedag av Eddie i maj när jag var där.
Dom var precis lika goda då!
Anna
Grävt var det här!
Ibland är det svårt för oss att förstå hur stora konsekvenserna kan bli i Uganda.Och även om vi ser dem och förstår dem så har vi inte alltid möjlighet att göra något åt dem.Sedan grannen blockerade vattenkanalen som leder bort allt vatten som barnen använder på Bristol så är där nu nu fullt med vatten utanför skolan och dom har varit tvungna att gräva ett jättehål i en liten bit sumpmark som Bristol äger mitt emot skolan för att samla upp vattnet där....Vi ser ännu inte riktigt hur det ska fungera för ibland är det svårt att se det via bilder och några ord på viber men det kanske klarnar när vi kommer ner och får se det med egna ögon.
Idag kom iallafall lite bilder från Eddie...Våra stora grabbar har för hand grävt hålet som är 4 meter djupt,sen har dom skickat upp jorden till de mindre barnen som burit undan det. Världens bästa ungar som absolut gillar lagarbete och att ha att göra!
Anna
Ibland blir den inre resan större...
Idag har vi haft ett möte med dem som ska hålla i en konsert i Varbergs kyrka i Oktober där kollekten kommer att tillfalla våra barn på Bristol.Det var ett givande samtal och på nåt vis kom vi in på att barnen förra året sjöng den Svenska nationalsången, och jag slungades tillbaka till augusti förra året...
9 veckor var jag borta då och idag ser jag att det på sätt och vis var starten till det nya livet som skulle bli mitt fastän jag inte visste vad som väntade mig när jag kom hem.
Jag är däremot fullt övertygad att just den resan rustade mig och gjorde att jag klarade av allting bättre än vad jag annars skulle ha gjort.Jag är idag inte särskilt rädd för att göra fel,för jag kan göra om och göra rätt.
Jag kan på en sekund vara tillbaka i Uganda vid en upplevelse eller en känsla och hitta en styrka och ett lugn i det.
Jag skulle aldrig någonsin vilja ha den resan ogjord fastän jag var så sjuk därför att ibland blir den inre resan så mycket större än själva resan i sig....
Anna
Du är såååå fet!
I Uganda är dom inte så himlans finkänsliga precis....ord som -Vad fet du är! hör till vardagsmat att höra nu.
Man rycker ju fortfarande till det kan jag lova för det är ju definitivt inte sånt som vi säger till varandra här men dom menar på att det är fint,är du fet har du råd att äta och du är rik. När barnen tar och flänger till gäddhänget på armarna eller klappar en på magen så känner man sig onekligen inte så stenhet faktiskt.
Och om det bara hade varit barnen som sagt nåt så hade det väl vart okej men när vuxna kommer och säger samma sak då ler man förvisso men tankarna man tänker är absolut inte lika vackra....det kan jag lugnt säga.
Men man ler och så drar man en harang på svenska,fortfarande med ett leende, och önskar dem så långt bort det går att komma och sen så ler man lite till!
Ibland känner man sig lite attitydig helt enkelt...och vi har att ta ifrån om det krisar iallafall!
Anna
Som att vi inte hade nog :)
Mitt i alla förberedelser så har vi nånstans inte gett upp kampen om att få hit Eddie och Sam. Avslaget vi fick förra året på deras VISA ansökan var ett rejält slag i magen och vi har förstått att det kommer att krävas oerhört mycket av oss om det nånsin ska bli bli ett besök för dem här. Vi hoppas såklart på det ännu och vi kommer att ansöka igen,men på ett lite annorlunda vis.
När vi fick avslaget i maj så valde jag att resa ner till dem istället.Jag kände att Sam framför allt tappade tron på livet och jag hade svårt att hantera det här hemifrån.Så jag åkte med huvudanledningen att dels ge Sam sin tro tillbaka men också för att besöka ambassaden som gett sitt solklara nej,den Norska. Det är dom som håller i VISA besluten för Sverige....knäppt och helt ologiskt om ni frågar mig.
Jag tog Sam med mig och vi lade ett par dagar på både Svenska och Norska ambassaden för att se om vi kunde bringa lite klarhet i allt. Vi fick lite tips med oss om hur vi skulle kunna ansöka nästa gång och nu är det dags igen...
Vi kommer inte att skicka ner ansökningarna den här gången utan vi kommer att överlämna dem personligen till den Norska ambassaden Jennie,Eddie,jag och Sam nu när vi kommer ner. Vi kommer att skriva ihop hur vårt arbete sett ut sedan 2008 fram till idag och sen kommer vi att hålla alla tummar vi har för att dom tror på oss och vårt arbete. Av förklarliga skäl så känns det inte som en självklarhet att dom kommer att göra det men vi måste ändå försöka en gång till och nu vill det till att vi skriver bättre än aldrig förr...
Anna
Det är inte så lätt när hjärtat är med och bestämmer
Ibland gör det verkligen för ont i mig när jag tänker på hur vi har förändrat livet för en del nere i Uganda.
Att förändra och förbättra i stort känns bara bra men när jag tänker på hur det har blivit för framför allt Sam så kan jag på riktigt få en klump i magen.Han bad aldrig om att få sitt liv förbättrat eller förändrat det har bara sakta men säkert blivit så.
Jag vet att han är jätteglad och väldigt tacksam för hur det har har blivit och han ser inte alls de nackdelarna som jag gör därför att för honom är det värt allt att ha nån som tror på honom.Precis som Eddie så säger han att det är värt det dom får ta som är mindre positivt 1000 gånger om och dom hade gjort samma sak om och om igen.
Jag tänker att hans liv var lättare innan jag klev in i det men han håller inte med och han kommer aldrig förstå hur jag ser på det. Han sliter med sitt liv men nånstans så vet han att jag finns där bakom,jag är bara så rädd att han en dag slutar att kämpa för att nå dit han vill.
Jag kommer inte att finnas där för alltid,varken jag för honom eller jag och Jennie för Bristol och då vill det till att man hjälper till på rätt sätt och det är sannerligen inte det lättaste när hjärtat är med och bestämmer.
Anna
Barnkläder...och fest
Igår började vi grovpacka Jennie och jag.Det är det första steget att förstå att vi är på väg.
Vi såg omgående att vi saknar kläder till de lite mindre barnen.
Så om någon har kläder till både flickor och pojkar i storlek 110-160 så tar vi tacksamt emot det!
Även gärna skor....
Vår största önskan under våra besök på Bristol är att vi ska kunna ha en fest för barnen innan vi åker hem igen.
Den ger dem hopp och dom lever på den kvällen länge.Det kan tyckas vara onödigt att lägga pengar på en sån sak men så som vi ser på det så är det en utav de viktigaste sakerna vi gör under vårt besök för det ger dem lyckliga minnen.
Vill någon vara med och bidra till en fest för barnen med en ordentlig traditionell Ugandisk festmåltid och läsk (!) så tar vi också med stor glädje emot det.Hade ni varit där hade ni fått se en sällan skådad lycka....
Kontonummer 8388-1,4 140 970-7
Swish 123 268 38 94
"Bristol 2015"
Anna
Nu börjar det....
Idag så sker det.Dom första väskorna kommer att grovpackas till årets Ugandaresa.Att jag redan varit nere två gånger under 2015 spelar ingen roll för det här är vår gemensamma resa och det är dom som betyder mest.
Precis som alltid så kommer vi att riva vårt hår i frustration.Väskorna kommer att packas om många,många gånger.
Eddies ord ringer lite i mitt huvud -Ta med allt ni kommer över,vi saknar mycket nu. Våran plats är så oerhört begränsad så vi får aldrig med allt det som vi skulle behöva iallafall och då vill det till att vi prioriterar rätt.
Men det är inte alltid det som vi tycker är viktigast kanske som Eddie tycker.Han är man och vi är kvinnor.
Han är Afrikan och vi kommer ifrån Sverige.
Vi kommer snart att vara många att packa väskor men idag är det jag och Jennie som mentalt ska förstå att vi snart är på väg ner ännu en gång.Jennie för femte gången,jag för tionde.Vi vet vad och hur vi ska göra det men ändå påverkas vi alltid utav det som vi står inför. Känslorna hamnar utanpå och oron över att allt inte ska ska bli bra ligger där och gnager litegrann... Men det brukar bli bra och jag vet att vi gör vårt bästa i alla lägen.
Nånstans måste det räcka även om man inte alltid känner det.
Anna
Skitgubbe.
Allt är så olika i våra världar så det är ett rent under att vårt arbete fortgår ens tänker jag ibland.
På Bristol har vi några små kanaler som leder bort vattnet som används.De har vart där sedan skolan stod färdig och det borde inte vara några konstigheter med det. Men helt plötsligt så är det ingen självklarhet längre....
Vi bygger en mur och en grind och ett nytt utekök och helt plötsligt så sticker det i ögonen på mannen som äger marken bredvid Bristol där kanalerna går och helt plötsligt ska han ha pengar.
1800$...det är i runda slängar 17.000 svenska kronor. Hallååååå!! Vilken planet kommer han ifrån?
Lika stor chans att det snöar i Uganda lika stor chans är det att vi kommer att betala den grannen 17.000 kr.
Det kommer inte att hända. Men nåt måste vi göra såklart för just nu är det översvämning utanför Bristols grindar. Eddie har startat det arbetet som vi i nuläget inte riktigt ser vad det kommer att leda men han har kontroll iallafall och det är det som räknas.
Det är frustrerande att veta att vår närvaro inte bara är en fördel för Eddie utan att vi också ger honom ganska stora problem emellanåt genom vår blotta närvaro.Tänka att vi faktiskt inte kan hjälpa honom utan att det påverkar honom negativt också.Att han tycker det är värt det, det vet vi för det säger han alltid men ändå...
De stackars pengarna som han drar in och har att röra sig med är en droppe i havet av vad han verkligen skulle behöva och att lägga det på onödiga saker känns tämligen frustrerande för honom skulle jag tro.
Nåväl....skitgrannen kan fetglömma pengarna iallafall så ska vi nog lösa det här på nåt vis för det brukar vi ju göra.Sådetså.
Bästa storkillarna jobbar på för att leda bort vattnet så barnen kan ta sig in och ut från Bristol på ett säkert sätt.Att röra sig i vatten som ligger så är aldrig bra då det är oerhörda mängder bakterier vi pratar om.
Anna
SNÄLLA FAMILJEVÄNNER...
Vi har gått ut med ett mail angående julklappar till de barn som har familjevänner på Bristol. Vi ber er ödmjukast att kolla av er mail om ni inte gjort det och sedan bekräfta för oss att ni läst det.
Vi har massvis med saker som vi måste göra innan vi ger oss iväg och det kräver mycket planering,julklapparna är en stor del av den planeringen. Så ni som är familjevänner...snälla kolla era mail och bekräfta sedan för oss att ni läst och om ni kommer att vilja skicka med en julklapp och brev till ert barn det skulle underlätta oerhört mycket för oss.
Tack!
Anna och Jennie
Vill ni vara med och skänka en slant till barnen nu när vi reser ner?
Konto 8388-1 4, 140 970-7
Swish 123 268 38 34
Att be om hjälp till några barn som behöver det....
Vi är medvetna om att det dras i åt alla håll och kanter,människor som behöver hjälp.
I sämsta tänkbara timingen så står vi nu inför en resa ner till Uganda och barnen på Bristol.Vi vet att mångas tankar och också hjälp i dessa dagar går till flyktingarna runt om i Europa och det respekterar vi naturligtvis,och vi tycker att det är fruktansvärt det som sker.
Men oavsett det så kommer vi ändå att be om er hjälp till just våra barn på Bristol Academy.
Den krassa saningen är att också vi behöver hjälp med pengar.Det är med dom vi kan göra störst skillnad förutom med vår närvaro.
Vi behöver också hjälp med skor.Svarta skinnskor och andra rejäla skor typ tenniskor i storlek 28-45.
Små tygskor håller dessvärre inte särskilt bra. Dom måste inte vara nya men hela är ett önskemål.
För att vi också ska kunna hålla barnens utbildning i takt med de rikare skolorna så önskar vi också få in datorer om nån har det,laptops.Det måste inte vara de nyaste sorterna för allt funkar i Afrika och är bättre än det dom har nu,dvs ingenting.
Kan du göra nåt? Kan du sporra nån i din närvaro att hjälpa oss att hjälpa barnen på Bristol?
Skippa fredagsfikan kanske? Samla in en slant bland tjejgänget?Skippa den nya tröjan och skänka den pengen istället?
Man måste inte tänka så stort utan är vi många som hjälps åt så gör vi ändå skillnad!
PENGAR TAS TACKSAMT EMOT PÅ BARNENS
KONTO PÅ SWEDBANK 8388-1,4 140 970-7
ELLER PÅ SWISH 123 268 38 94
Märk insättningen med "Bristol 2015" så vi vet vad pengarna ska användas till!
Tack!
Jennie,Anna och Eddie
Att aldrig vara på rätt plats....
Ibland kan jag känna ett dåligt samvete över att mitt liv blev såhär.Att jag lät Uganda och människorna på Bristol bli en så stor del av mitt liv.Jag vet att det känslomässigt hade varit så mycket enklare utan dem.Att aldrig riktigt känna att man är på rätt plats är inte alltid så lätt som man kan tro.Det är inte heller så lätt att göra det här ogjort.
För att kunna åka så som vi gör så krävs det uppoffringar.Det handlar inte bara om att spara ihop 7000 kronor till en flygbiljett,vi ska bo och äta också.Sen ska vi vara borta från våra ordinarie arbeten och kunna förlora den inkomsten med.Sen ska vi få ihop det för övrig familj som man faktiskt också lämnar.
Jag klagar inte,absolut inte för då hade jag inte stått inför min tionde resa nu,vad jag säger är att för att man ska kunna ge sig iväg så krävs det mycket av en under hela året,inte bara under den tiden man faktiskt är borta.
Just därför hade det varit skönt att ibland bara släppa allt och bara göra det som faller en in utan en tanke på vad som händer om man gör det. Gör jag detta nu kan jag inte åka till Uganda till våren exempelvis....Mitt hjärta vill dit,det vet jag ju redan och då måste jag prioritera hela tiden.Det är inte så lätt för andra att förstå det valet kanske men å andra sidan är ju det valet mitt och ingen annan måste förstå det egentligen....
Jag känner att den välbekanta resebubblan är på väg att omsluta mig.Sämsta tänkbara tillfället.Den trubbar av mig litegrann och gör mig lite disträ istället för att jag är 100 procent fokuserad.Jag hoppas att jag kan mota bubblan lite till så att vi på enklast möjliga sätt får till allt som vi behöver göra innan vi ger oss iväg om 35 dagar.
Jennie och jag tillsammans den här gången och det gör mig så vansinnigt lycklig.
Våra ljuslyktor är precis uppsläppta under vår resa förra året...En stund som för oss alltid är fulla med så mycket känslor.Dom ger hopp om en framtid för barnen och vi ser tillbaka på allt vi fått vara med om.Tacksamma för att vi får vara en del av det här stora och tacksamma att vi tillsammans som bästa vänner fått äran att vara med och förändra livet för några människor så långt borta från vår egen värld....
Anna
Hur kan det vara så?
Landet Uganda kan ibland få mig att bli galen.Lika mycket som jag älskar det så kan jag bli så fruktansvärt trött på det....Varje människa gör precis som den vill och det verkar finnas noll och inga regler!
Sam hyr sin bostad.Ett rum på kanske 8 m2 om ens det. Latrin finns och dom är 4 hushåll att dela på den.Han har el och den betalar man månadsvis.
Nu har han kommit hem dom senaste dagarna och han har varit utan ström.Han ser ju att det lyser i husen omkring och förstår då att strömmen inte gått i hela hans by.Han kontaktar hyresvärden och frågar varför inte han har ström som han ju faktiskt har betalt för? Du ska betala igen,är svaret på det.Sam förklarar att det är ju inte särskilt logiskt att man ska betala 2 gånger för samma sak och får till svar att då kan du flytta.
Det känns ju inte som ett rimligt svar anser jag och undrar ju såklart vad nästa steg kommer att bli för hyresvärden när han behöver pengar...dubbla hyror?
Folket i Uganda är så utsatta...det finns på nåt sätt inga skyldigheter utan alla gör som dom vill...
Hur överlever man då?
Anna
Jag får ha båda mina världar....
Att beskriva hur det känns när man står inför en resa till Uganda är jättesvårt.Det är så otroligt många känslor som drar i en och alldeles säkert olika känslor för var och en av som ska åka,det är säkert olika för mig och Jennie också. Man vill så mycket och man vet att allt inte går att genomföra.Man vill räcka till för var och en av dem som behöver och ändå hinner vi bara med en bråkdel av dem.Men man vet också att vårt besök kommer att lyfta dem...dom kommer att prata om det länge.Dom gör det.
Vi vet att dom älskar varenda sekund av den tiden som vi är där, precis som vi gör.
Jag vet att en av de första frågorna kommer att vara om vi ska en fest med ballonger,sen hur länge vi ska stanna.
Det kommer som alltid vara svårt för dem att förstå att jag och Jennie faktiskt inte är systrar eller att Linnéa är mitt barn.Dom kommer absolut inte att känna igen varken Amanda eller Hampus.Min mamma och Eivor är efterlängtade och dom har blivit som mormödrar för Bristols barn.Eivors man Tore kommer att bli en ny bekantskap för alla därnere och jag vet att Eddie kommer att uppskatta att ha med en manlig besökare också.
Jag längtar.Jag längtar så det värker i bröstet på riktigt.Det känns som att jag ska få ha båda mina världar under en hel vecka.Det är bara Elias som kommer att fattas,dom andra som betyder mest för mig får jag ha med mig och det är en lycka som ingen förstår...
Anna
Han vågar inte somna...
Han berättar att han inte vågar somna för han är rädd att han inte ska vakna igen.Han säger att det känns som att själen lämnar honom när han ska somna och han är rädd att ingen ska väcka honom.
Vad svarar man på det? Jag vet inte.Men jag känner ju att han är rädd.
Han är ensam.Han är 18 år och dom som står han närmst i livet är Jennie och jag och vi är inte ens där....
Anna
När dom pratar då lyssnar man.
2 utav de människorna som jag räknar som mina nära vänner är egentligen ganska lika utan att jag riktigt har tänkt på det,Jennie och Sam.Utseendemässigt,inte så lika det kan jag ju se men till sättet.
Dom är båda den tysta sorten av människor.Sam är ännu mer tyst än Jennie men det är nåt med såna människor som får mig att vilja höra mer.När jag säger tyst så menar jag inte att dom aldrig pratar för det gör dom tillochmed ganska mycket emellanåt,speciellt Jennie,jag menar mer att dom kanske inte alltid säger direkt vad dom tycker eller känner.
Sam kan vara tyst i en hel evighet.Han går hellre undan.Han skulle aldrig ifrågasätta nåt som nån säger även om han inte håller med.På det viset är han lite svår om man inte känner honom för han kan verka lite frånvarande.
Men för att han är den tysta sorten så betyder det inte att han inte känner eller tycker för det gör han.Och när han säger ifrån då lyssnar man till 110 %,för då vet man så klart och tydligt att det där han säger är noga genomtänkt och det finns inga tvivel på det. Precis så som Jennie också gör.
När tysta människor pratar,då lyssnar man helt enkelt...
2 högt älskade människor <3
Anna
Vill nån hjälpa till?
Vissa saker som vi börjar med är svårt att sluta med sen fastän det kanske egentligen är lite mycket jobb.
Julklappar till alla boende barn och familjevänsbarn på Bristol är en sån sak.Men det är ju samtidigt så himla roligt!
Dom flesta familjevännerna vi har väljer att ta chansen att skicka med en julklapp till sitt barn och till dom andra så ordnar vi det.Sen klär Eddie ut sig till tomte och delar ut barnens julklappar strax innan de går på jullov.
Varje barn får en julklapp med sitt namn på och det är en av de absolut lyckligaste dagarna på året på Bristol.
De senaste åren har vi använt av oss av DHL med att skicka ner dem men i julas hände nåt och vi fick en skyhög räkning! Efter mycket om och men fick vi hjälp att förhandla ner den lite och det slutade med en rimligare summa om än fortfarande alldeles för dyr. Så i år väljer vi att försöka få till alla julklappar och packa dem och ta dem med oss när vi åker istället i resväskor.
Familjevännerna har i dagarna fått ett mail och vi hoppas såklart att dom flesta tar tillfället att glädja sina barn med en liten julklapp.
Finns det nån som skulle vilja hjälpa till att ordna lite julklappar? Isåfall vore vi hur tacksamma som helst!
Det är mycket som ska ordnas och vi har insett att vi har lite tajt med tid.
Skulle ni vilja hjälpa oss med det här så får ni väldigt gärna höra av er med en liten kommentar eller ett mail eller liknande så kan vi bestämma vidare vad som passar just dig att hjälpa till med och på vilket sätt.
Tack...
Anna och Jennie
Den lilla handen i min
Hur mycket man än försöker att inte särskilja barnen på Bristol så finns det dom som ändå får sin plats så otroligt starkt.
Det går fort och man kan inte hjälpa det.Dom får sin plats och även om dom växer upp,försvinner eller blir för stora för att var en nära så kan man aldrig glömma dem.
Sam var den första som tog en plats i mitt hjärta men han var redan stor när han gjorde det.Det allra första barnet som på riktigt tog mig med storm var Jonah.
2012 fick jag helt plötsligt en hand i min.Det kändes som att den var gjord för att vara där.Han lämnade inte min sida under den resan och jag kände otroligt starkt för den lille pojken.
När jag året efter sitter på Bristol en tidig morgon i mörkret för att åka med på en spelning med brassbandet så hör jag en röst i mörkret.Jag kan inte se nåt för mörkret är totalt men jag hör den lilla rösten säga:
You came back...I love you. Utan att se så visste jag att det var Jonah.Den lilla kroppen kröp upp i min famn och jag kände så otroligt mycket just då.
Lille Jonah är inte särskilt liten längre men sin plats har han och den kan ingen nånsin ta ifrån honom.
Anna
Ananas
Inte så värst ofta tar mina ord slut.Men idag är dom det.
Jag har jobbat ganska mycket och jag känner mig lite trött.Hjärnan har startat att spinna på resan till Uganda och innan man har benat upp allt som ska göras så tar det på krafterna ganska rejält. När man bara vet vad man ska göra och hur,då det inte så farligt längre då kör man bara på.
Men nu...nu ska jag inte göra nåt. Bara sova lite.Sen imorgon,då ska jag tänka.
Anna
1000 saker.
43 dagar.
Det är vad det är kvar innan vi står på Ugandisk mark igen.Skaran av 6 resande har utökats med 2 då Eivor som reste med oss förra året inte orkar vänta längre utan bad om att få åka med nu tillsammans med sin man Tore.
Självklart säger vi! Hur roligt som helst att dom vill följa med! Och ju fler vi reser ju fler famnar för barnen att vara i så det är bara fördelar. Dessutom finns det nog ingen snällare människa än just Eivor...
Vi kommer att ha en gedigen hög med väskor att packa och dom här 43 dagarna känns som att dom är på tok för få egentligen...Samtidigt så är det alldeles för många för man håller på att längta ihjäl sig.
Vi har som alltid 1000 saker i huvudet som ska omsättas i handling och det är alltid otroligt intensivt tiden innan vi ska åka.Skillnaden nu är att vi inte är ensamma längre,varken om barnen på Bristol eller om att packa väskor!
Bästa känslan!
Förra året var dom här tjejerna glada att snart vara i Uganda igen!
Anna
Han var sju år....
Alla har vi väl sett den där bilden nu,bilden på den lilla killen som flyter iland på en strand.Han har inte upplevt nåt annat än krig,han vet inget annat liv och han kommer inte heller att få veta det.För han finns inte mer.
När jag ser och hör om det som händer i vår värld så blir jag precis som alla andra rädd såklart.Det kan ju inte vara det här som är meningen med livet? Att man som treåring ska spolas upp på en strand?
Samtidigt som de frågarna mal i mitt huvud så kommer ett av de starkaste minnena av Uganda till mig.
Den dagen då jag satt tillsammans med Eddie i huset där han växte upp och han berättade hur han flydde undan med granaterna vinanade kring benen.Hur han sprang med bara en enda tanke i huvudet,att överleva.
Han var sju år.
Till skillnad från den lille killen så överlevde Eddie.Till skillnad från honom så har Eddie fått uppleva en annan värld också som förvisso innehåller massvis med slit och elände,men han är ändå här.
Jag tänker att det inte är så konstigt att vi påverkas av det vi får veta.Jag har aldrig varit i närheten av att spolas upp på en strand eller flytt från granater.Det är svårt att förstå att nån ska behöva göra det...
Anna
Jag är inte densamma....
Jag tänker att inte vårt arbete med Bristol har påverkat mig särskilt mycket,att jag fortfarande är samma Anna som jag alltid varit.Jag är inte det.Jag kan dela in mitt liv i före Afrika och efter Afrika.Jag tycker inte mer om den Anna som jag var innan allt det här men det var betydligt lättare då.Jag tänkte inte på att det fanns barn som var ensamma i världen,eller att det fanns de som var hungriga alltid.Jag tänkte inte heller på att världen ser annorlunda ut än den jag levde i för det där var min värld och jag behövde ingen annan.
Nu går nästan all min tid till att tänka på just Afrika och vårt arbete och liv där.Det lämnar mig aldrig.
Barnen på Bristol som tog oss med storm så fullständigt.
Eddies oerhörda driv som får oss att vända ut och in på oss för att vi ska kunna hjälpa honom att ge barnen det som varje barn förtjänar.Sam som har fått mig att bli en bättre människa för att jag genom honom kommit så nära en annan kultur som det bara går.
Jag tänker på dem när jag somnar och när jag vaknar och när jag sluter mina ögon så kan jag känna de små barnens armar kring min hals.Jag kan känna hur de blir tunga i min famn för att dom somnat där för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Jag kan höra deras skratt och deras tårar och varje gång jag gör det så önskar jag så att jag var hos dem igen....
Anna
Det känns så enkelt och bra
Igår satt vi i ett sånt möte som vi bara har drömt om Jennie och jag.Ett möte där andra är beredda att stötta upp för att vi gemensamt ska nå nåt bra för Bristol och i spetsen för det har vi Rotary i Varberg.
I våras fick vi en härlig summa skänkta till oss med den dåvarande presidenten Yvonne i spetsen.När det var dags för presidentbyte nu så valde den nya presidenten Elisabet att behålla Bristol i fokus ett litet tag till och inga är gladare än vi för det såklart!
Det som planeras är en stor konsert i Varbergs kyrka i oktober och jag och Jennie behöver knappt göra nånting....bara det känns helt konstigt! Vi är inte helt vana vid den situationen ännu.Men vi ser framemot dagen jättemycket och är så tacksamma för att rotary har valt att hjälpa oss och barnen ännu en bit på vår väg...
Anna
Nu blickar vi framåt!
Med ett sista skräplass så stängde Jennie igen dörren idag till 2015 års Bristol-loppis! En succé från början till slut kan man säga. Det är med stor glädje vi säger det.Inte bara för att summan vi drog in var helt fantastisk utan också för att vi mötte så otroligt mycket glädje hela helgen! Vi har fått mycket bra feedback och massvis med hejjarop om en trevlig och välordnad loppis med mycket fina grejer och det värmer i hjärtat såklart.
Så nu lägger vi den åt sidan och känner efter om det kommer att bli en repris 2016 och så blickar vi framåt till årets höjdpunkt...resan tillbaka till våra älskade ungar i Oktober,bara 47 dagar kvar nu! Längtar!
Anna
