Lite träning och en sötnöt!
Ingenting värmer mitt hjärta mer än när världens bäste Sam skickar foton från deras liv i vardagen.
Jag ber inte om dem, men dom kommer ändå. Och på ett ögonblick så känner man sig nära dem igen,och det betyder oerhört mycket.
Fotona säger kanske inte andra så mycket, men oss gör det.....♥
Först ut Eddies lilla dotter! Hennes 2 årsdag kommer jag att få vara med att fira då jag är nere.
Envis som få och söt så klockorna stannar!
Sen har vi träning med brassbandet!
Eddie är med och ser för ovanlighetens skull lite sammanbiten ut :) Många,många timmar tränar ungdomarna på sina instrument. Utan noter och helt på gehör så krävs det att man känner musiken inom sig. Lägg därtill att man ska kunna marschera och att solen står mitt på himlen och steker, samt med inte alltför mycket mat i magen under en dag så är det en bedrift som barnen och ungdomarna genomför gång på gång.
Anna
Vi vet att vi tjatar, men skillnaden vi tillsammans kan göra är enorm! Pengar som i det stor hela inte ens märks av att vi gör av med, förändrar stort för dem där nere.
8388-1,4 140 970-9
Hjälp oss att hjälpa!
Tiden kunde inte använts bättre
Jag är inte så lätt i sinnet just nu.Och det speglar kanske bloggen....Jag borde egentligen inte alls skriva under dom här veckorna innan resan för det är inte min mening att verka negativ, men det är så här nu.
Jag är otroligt glad och väldigt väldigt tacksam att jag ska få komma ner igen men mina känslor går nästan att ta på.
Jag gråter för ingenting, för att för mig är allt stort nu.
Jag tänker på ett litet barn, mörkt i hyn och jag slungas tillbaka till något som har blivit min verklighet utan att jag bad om det. Jag känner det lilla barnets tyngd i min famn då det somnat på bara en minut och av rädsla att inte låta han sova klart så sitter jag kvar i solen som får hela mig att koka. Jag kör ner min näsa i hans lilla huvud och önskar att han ska sova länge och att hans liv kommer att bli bra...Jag kämpar emot tårarna som bränner innanför ögonlocken för jag vill inte att han ska känna det ledsna.
Några andra barn kommer och går under tiden vi sitter där... Jag får en hand på min arm och ett par bruna ögon som tittar på mig med beundran i blicken...Jag lutar mitt huvud mot barnet men vi pratar inte, för det behövs inte.
Vi sitter där en timme eller kanske tillockmed två... och jag känner att den där stunden var några av min mest välanvända timmar någonsin...
Anna
Vi ber om er hjälp till våra barn....
8388-1,4 140 970-7
Tacksamma så det gör ont!
Vi kan inte säga det nog många gånger...Tacksamheten vi känner för det som vi möter just nu!
Varje dag och hela tiden får vi frågor om hur man kan hjälpa till på bästa sätt inför resan som vi har framför oss. Det trillar in lite pengar på vårt konto och i bössorna skramlar det mest hela tiden och det känns som att man går med ett konstant leende på läpparna.
Lyckliga för varenda krona som kommer in för att vi vet att vi kommer att kunna göra skillnad med dem.
Lyckliga därför att för varje ord som vi får höra så växer vi som människor.
Lyckliga för att vi kan säga till Eddie att vi inte är ensamma om att känna till honom och hans barn i Sverige längre....
vi är många,vi tror på honom och vi vill hjälpa honom i sitt arbete för Ugandas barn.
Vi önskar så att ni förstod hur mycket det betyder för oss....Vi kan inte med ord beskriva det.
Tack för att ni finns!
♥
Anna och Jennie
Jag vet svaret
För många är det svårt att förstå varför vi åker tillbaka till Uganda gång på gång.
En del säger det rakt ut,
Varför?
Följt av : Jag hade aldrig vågat!
Andra undrar varför?
Följt av ett :Ni är helt fantastiska!
För mig finns inga alternativ att inte åka dit. För mig är det som om att jag har levt där förut. När jag kliver av planet i Uganda och drar mina första andetag där så fylls jag av ett lugn som jag inte känner igen hos mig själv.
Jag fylls av en känsla av att jag är bra precis som jag är och ingen förväntar sig att jag ska vara nån annan.
Vi träffar otroligt mycket människor i vårt arbete jag och Jennie. Korta möten, och nu när bössorna står där och vi ber om deras kronor till hjälp till barnen så undrar såklart många vad det går till och vi drar historien gång på gång, och vi gör det med glädje.
Igår hade jag en kund som sa efter att vi pratat en stund om Uganda:
"Det här är en jävla häftig historia! Jag förstår att du inte har nån egen familj,jag är imponerad!"
Jag sa lite försiktigt att jag har en familj, med 3 egna barn och en man, men att det faktiskt går att göra sånt här i alla fall....
Svaret på det blev: Det var som fan.....! Och så åkte det ner ytterligare några kronor i bössan :)
Kommentaren skapar dock tankar hos mig snabbare än vad jag hinner blinka. Alldeles för sårbar som jag är så nära en resa....
Vad är jag för en mamma egentligen som lämnar det värdefullaste jag har för att ge mig iväg till 400 andra barn? Gör man ens så? Gör det mig till en dålig förälder för att jag faktiskt sätter mig själv först emellanåt?
Borde jag stanna hemma för att inte missa en endaste sekund av mina egna barns liv?
Jag vet svaret själv, och nästan lika snabbt som tankarna kommit så är dom borta igen. För jag vet att det finns inget som jag värderar högre än Linnéa,Hampus och Elias.
Jag vet också att jag inte är en dålig mamma till dem för att jag lämnar dem ibland, för jag kommer tillbaka. Jag vet att jag lägger alldeles för mycket tid på barnen i Uganda, men jag tror att om jag mår bra, och får utvecklas och göra nåt som jag mår bra av så mår hela familjen bättre i sista änden.
Det gäller oss alla tror jag....oavsett om det handlar om att göra sig själv fin,träna,inreda sitt hem,göra karriär eller att resa till Uganda.....
Anna
Tillsammans så kan vi göra skillnad! Var med du också!
8388-1 4,140 970-7
Eddie och barnen på Bristol Academy finns också på Facebook!
Bryt ihop och kom igen!
Med handen på hjärtat kan jag säga att jag är en ganska mesig typ.
Jag tror gott om alla och jag kan förlåta/bortförklara/acceptera människors dåliga beteende ganska så rejält länge innan jag säger ifrån....Problemet är att då har jag redan svalt så mycket så då finns det ingen återvändo för mig utan då är det liksom stopp på riktigt.
Då ska det mycket till för att jag ska kunna ta den människan till mig igen för då har den gjort mig illa ända inuti.
Det händer inte ofta att det blir så, men det händer.
Människor som man tror gott om bevisar motsatsen och det gör ont.
Jag blir ledsen mer än jag blir arg samtidigt som jag vet att det varken hjälper mig eller nån annan att jag blir det.
Dessutom är den människan som gör en illa inte värd ens tårar.
Så... jag bryter ihop en stund... men sen, då jävlar kommer jag igen!
När jag har brutit ihop för att sen komma igen,då vill jag känna mig lika cool som Ben!
Anna
Hjälp oss att hjälpa!
40 dagar kvar tills Anna är tillbaka hos barnen igen.
Vi tar tacksamt emot hjälp för att kunna göra skillnad....
8388-1,4 140 970-7
Vi ber om er hjälp...
Måndag morgon... Det brukar smaka rätt illa i munnen att säga det , men idag känns det okej av nån anledning. Tiden går så hiskeligt fort, och jag hinner inte med, men det finns liksom inget att göra åt det så man får göra så gott man kan.
Mitt hjärta svider efter Jennies inlägg igår och det slog mig med full kraft också att jag är ensam.
Och det blev smärtsamt tydligt efter hennes ord. Jag måste tydligen se saker nedskrivet för att förstå....
Idag känns det som att jag förstår mer än väl och det ökar också min vilja att göra det bra för barnen när jag väl är på plats...
Vi fortsätter också att be om er hjälp till våra barn.
Det är lätt att säga att man ska göra det, sen faller det ur minnet lika snabbt...
Den här gången ber vi er att inte glömma...för skillnaden som er hjälp gör, är så stor så det kan inte ens ana.
Varje krona som skänks går helt och fullt oavkortat till Bristol och till barnen där.
Vi har inga mellanhänder, våra resor och vårt uppehälle betalar vi helt själva,och
den här resan är inget undantag för det...
Så snälla ni....
HJÄLP OSS ATT HJÄLPA BARNEN TILL ETT LITE LÄTTARE LIV. OCH ÄVEN OM VI INTE FÖRÄNDRAR VÄRLDEN SÅ GÖR VI DEN IALLAFALL LITE GLADARE! VARJE KRONA GÖR SKILLNAD!
8388-1,4 140 970-7
Anna och Jennie
Det är som det är och det blir som det blir......
Då var det söndag igen. Känner att jag upprepar mig men, veckorna går alldeles för fort nu. Det är både på gott och ont. Det goda är att Anna snart är på väg till våra vänner men det känns som att allt runt om kring en bara försvinner förbi utan att man hinner att ta vara på det och det känns tråkigt tycker jag. Men det är väl det som kallas livet kan jag tänka och det är dom små stunderna man måste ta tillvara på. I går hade jag många sådana stunder som jag försöker uppskatta och vara tacksam för. Sol och värme som jag älskar, massa tvätt som får torka ute i solen, alla rabatter i trädgården är nu ogräsfria, alla massa goa kramar från min brors lilla pojk och en fantastisk kväll hemma hos Anna tillsammans med våra familjer för att fira Jimmys 40 årsdag.
När vi var hos Anna i går så satt vi och kollade massa filmklipp från våran resa i februari. Det är en sådan lycka man ser både hos oss och hos barnen. Skratten, ljuden, kramar, glädjen, nyfikenheten, musiken, lukterna och alla välbekanta ansikten gör att man känner tårarna bränna i ögonen. Tårar av glädje givetvis, men för min del också av sorg och kanske en liten del av besvikelse.....
Jag är så otroligt glad att Anna alldeles snart får uppleva allt detta igen men jag kände också att min egen sorg över att jag inte vet när jag får komma tillbaka växte i går kväll. Jag VILL ju också dit igen!! Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag än vänder och vrider på situationen, den är som den är och det blir som det blir men jag saknar dom något oerhört mycket och idag känner jag mig lite nere när jag tänker på alla fantastiska möten som jag inte får uppleva denna gång.....
Tror nog att jag lägger lite kort så vi tillsammans kan se vilken fantastisk värld vi lever i!
Brain, killen med ett leende och hjärta som jag önskar allt gott i livet....
Vackra och väna Derrick som vi har haft med oss sedan 2008 och som i mitt hjärta är den som betyder något extra......
En välbehövlig rast i skuggan under träden
De äldre killarna övar och showar lite för oss och för barnen. Så fort instrumenten kommer fram så vet man att det kommer något helt fanktastiskt som man kan lyssna på i all oändlighet....
Felicias tålmodighet med alla barnen...
Provia, söt så klockorna stannar!
Elias Felicia Sam - friends for ever!
Harimah, mina svärföräldrars familjevän
Eddie i samtal med en flicka. Detta kortet säger för mig allt det som Eddie står för och vad han betyder för barnen......
Det gröna vackra Uganda som jag så hoppas att få komma tillbaka till........
Jennie
Lite kalas får det bli...
Idag låter jag det vanliga livet komma emellan och kikar bara in för att önska er en trevlig lördag.
Min man fyller 40 år imorgon och vi kalasade lite igår och ikväll kommer Jennie och hennes familj hit på lite mat, han vill helst inte fira alls så då gör vi det litet och på det viset han önskar ha det,så är alla nöjda!
Som sagt.....! Ha en bra lördag!
Kram Anna
Hjälp mig.....
Jag blir galen...Jag tycker bara jag vaknar, jobbar, äter och sover och sen är det morgon igen,och då har jag ändå precis haft semester! Man kommer in i rutinerna snabbare än man hunnit blinka och så är allt precis som vanligt.
Själv är jag också precis som vanlig när det börjar närma sig resa. För 44 dagar är nära.... Jag sover fortfarande okej på nätterna, det är bra.Men allt annat snurrar. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är andra bitar som kommer in under den här resan som jag inte tidigare varit med om.
Jag erkänner att det känns så sjukt konstigt att inte Jennie ska resa med mig och i mina tankar är det hela tiden VI.
Jag kommer ju bli skitförvånad när hon inte är på flygplatsen när vi ska åka...
Jag vänder och vrider på alla för och nackdelar med att resa själv, och jag kommer alltid fram till samma sak i slutändan...Kanske är det så att vi ibland måste göra saker på egen hand? Man måste växa i sig själv och vara med sig själv. När man är på hemmaplan så är det svårt att göra det av naturliga skäl, då det alltid kommer nåt emellan.....typ livet.
Jennie säger alltid att allting händer av en mening och nu händer detta.
Så... oroar mig gör jag inte alls,även fast det låter så, och känslan inuti mig är också mer än bra, men ändå hade jag så gärna velat att det var vi hela vägen fram. För min skull,för Jennies skull och för barnens.
Nerifrån Uganda så är det bara glada miner! Ryktet att vi är på väg ner igen har tagit fart och det kommer mycket frågor på det :) Barnen har ju fortfarande lov, men där är många kvar på skolan ändå.
Brassbandet är iväg på spelning idag och där är ytterligare spelningar under helgen.
Eddie har ett par lugnare veckor också han under lovet, fortfarande mycket jobb såklart men han måste inte vara på skolan riktigt så tidigt som han brukar.
44 dagar.....jag längtar.
Anna
Barn som hjälper barn-det vackraste som finns...
Vi har, som vi tidigare berättat om, bössor på jobbet inför våra resor där vi samlar in pengar allt vad vi förmår till våra barn.Vissa kunder vet vid det här laget vad pengarna hamnar och pillar gärna i både mynt och sedlar. Tacksamma är vi såklart så vi nästan dör, för det är en hjälp som gör så stor skillnad och som vi inte behöver slita för.
Ofta,ofta kommer det frågor ifrån barn till deras föräldrar som är och handlar hos oss om vad det där är....?
Många föräldrar är trötta och ids inte svara sina barn på ett bra vis, andra tar upp bössan och läser på den och förklarar sedan för sina barn att det är barn långt borta i ett annat land som behöver hjälp för dom har inga pengar och ingen egen mamma och pappa, sen låter dom alltid barnen stoppa i en peng.
Ett bra och enkelt sätt att visa sina barn tycker jag att man kan hjälpa andra! Man väcker en liten tanke hos barnet under den lilla stunden som dom är hos oss, utan att för den delen tynga ner dem med för mycket information.
Häromdagen hade vi besök av den här flickan som skänkte pengar till våra barn...
Så välkomna slantar och helt plötsligt hade ett barn hjälpt ett barn och vad kan vara finare än det?
Tack för din hjälp flicka lilla! ♥
Anna
Vill ni vara med att hjälpa?
8388-1,4 140 970-7
Om 45 dagar är Anna tillbaka hos barnen på Bristol igen och varje krona skänks helt oavkortat såklart!
Alla måste få ha en födelsedag!
I vår del av världen är en födelsedag nåt alldeles självklart. Alla firar den inte på samma sätt men jag törs nästan säga att alla vet när den infaller iallafall.
Hemma i våran familj så firar vi alltid barnen med släkten på deras dag, och det där har jag med mig hemifrån då min mamma alltid tillochmed gett oss barn en present på våra namnsdagar....och gör så än idag ska erkännas.... :)
Iallafall så har vi en kille nere i Uganda som heter Samuel. Han har gått på Bristol förut, men är för stor nu och går på secondary. Men alltid så kommer han till Bristol då vi är där iallafall. Han hjälper till med allt han kan, han berättar om gud och han tycker om att prata helt enkelt! Han har väldigt mycket kloka tankar många gånger.
Både Jennie och jag har tät kontakt med honom via facebook och häromdagen då jag pratade med honom så frågade jag lite grejer, bland annat om hans födelsedag. Han svarade väldigt svävande så jag förstod nästan att han inte visste.
Jag frågade igen om han visste när han fyllde år och det gjorde han inte.
Hans föräldrar dog när han var liten sa han och jag har aldrig vetat.... men jag skulle så gärna vilja ha en födelsedag.....
Mitt hjärta dog lite som så många gånger förr.....
Men så kom jag på det.... Vi väljer en födelsedag såklart!
I Uganda finns inga regler för nåt då måste man väl kunna välja en födelsedag också?
Jag sa det till Samuel och han blev såå glad! Jag frågade vilken dag han vill fylla år på och han tyckte att den 8 oktober var bra, svårare än så var det inte! Han frågade om jag tyckte att det var en bra dag och mitt svar var såklart att det var alldeles perfekt!
Han hade pratat med Jennie samtidigt som han pratade med mig och då hade han minsann berättat för henne att det snart var hans födelsedag!
Jennie visste ju inte vad vi precis bestämt :) Så hon skrattade gott dagen efter då jag berättade vad vi kommit överens om Samuel och jag. Så nu har vi allt några födelsedagar att fira då jag kommer ner...där Samuel antagligen kommer att vara den gladaste av oss alla.
Samuel med våran Nelson i februari
Anna
Vi fortsätter att be om hjälp till våra barn!
Låt det för en gång skull inte stanna vid en tanke, utan gör det...
Gör skillnad!
8388-1,4 140 970-7
Hjälp oss att hjälpa Barnen På Bristol Academy!
Gamla kläder blir som nya!
Hemma hos oss och gissningsvis hemma hos flera utav er så blir det en liten genomgång i barnens garderober inför skolstarten. De kläder som barnen har växt i från skall tas bort och nyinköpta och kanske lite ärvda kläder ska in. Hemma hos oss så läggs allt i färdiga högar - en ugandahög och en skänka vidarehög.
Tyvärr tycker jag att vi lever i ett alldeles för stort slit och släng samhälle. Det köps nytt i parti och minut fast man kanske redan har något liknande hemma eller bara för att man "måste" ha något nytt till bjudningen man ska iväg på...... Så med andra ord så är det nästan nya kläder som rensas ut ur våra garderober.
Nu inför Annas resa så får vi frågan lite då och då om vi ska ta med oss kläder ner till barnen. Svaret denna gång är tyvärr nej. Nej för att platsen är så begränsad då Anna reser ensam. Det ulitmata är ju när vi kommer iväg några stycken då vi automatiskt också får fler resväskor att fylla.
Men kläderna vi har haft med oss genom åren har ju gett så mycket glädje för barnen när vi har kommit ner. Dels för att dom verkligen behöver kläder då många många av barnen bara har sina skolkläder och kanske bara ett ombyte utöver det. Sedan slits kläderna något oerhört då dom tvättar sina kläder för hand varje dag efter skolan.
Vår första resa 2008 var lite tafatt när det gällde klädutdelningen. Vi hade fått berättat för oss att det minsan var fotbollskläder/fotbollsskor och vanliga skor som stod väldigt högt på listan. Så det året fylldes resväskorna med det samt skolmaterial och en uppsjö av gosedjur.....
På trappan till gamla Bristol så radades våra resväskor upp inför alla barnen. Det var det första mötet oss emellan och jag kan med handen på hjärtan än idag säga att det känndes fruktansvärt att stå inför barnen och visa det vi hade med oss och höra barnens åh eller jubel när vi tog upp något och visade dem. Jag kände mig som om vi var bättre än de på något obekvämt sätt allt jag ville var ju att bara vara där och stå brevid barnen ......
Fotbollklubben på orten där jag och Anna bor skickade med gamla matchställ och där fann vi ju loggan från vår arbetsplats lite fint på ett shortsben.........( vad unga vi ser ut år 2008!)
Under resorna ner under åren som följt har vi ändrat vårt sätt att packa och vårt sätt att försöka lyssna och fråga vad som dom verkligen behöver. Klädutdelningarna har skett på lite olika sätt varje år men vad som är likt varje gång är den inre känslan som infinner sig. Det är fruktansvärt att se hysterin som blir och att det samtidigt gnager i en att det är kläder som vi i överflöd bara lägger undan hemma för att vi istället köper nytt.....
I år när Anna och jag var nere så bestämde vi att det får bli någon form av ändring på klädutdelningen. Dels för att få våra känslor inför klädutdelningen att bli till något som vi kan se med glädje på och dels för att förhindra hysterin som infinner sig.
Dagen då vi skulle ut till skolan och göra klädutdelningen strulade till sig lite och klockan blev mycket innan vi och väskorna var på plats. Men vi kände nog att vi ändå skulle köra på då det var skönt att bli av med alla väskorna som var fyllda med massor av kläder. Klädutdelningen denna kväll skedde då bara de boende barnen och ungdomarna var där.
Hemma hade vi märkt väskorn så gott vi kunnat med storlekar och om det var tjej eller kill kläder. Detta underlättade när vi la fram alla kläderna på bänkarna i klassrummet. Vi fick god hjälp av de äldre ungdomarna och samtidigt som dom hjälpte oss så vet man att dom växer utav att få hjälpa och att dom får känna sig utvalda.
Derrick hjälper oss att skriva upp namnen på alla dom som fått kläder. Allt för att inte missa någon!
Provingen av kläder har börjat
Kanske inte alltid som kombinationen av klädval blir så lyckat, men nya hela och rena kläder känns bra att kunna hjälpa dom med.
Är dom inte helt ljuvliga i sina nya kläder Calvin och kompisen Andrew
Det var mycket stoj och stim även detta år men vi har lärt oss och den galna hysterin uteblev och det kändes väldigt skönt. Vi kunde hjälpa dom med att prova vad som passade. Vi hade mycket fina kläder med och även en del alldeles nytt men hur mycket vi än planerar och tänker så blev det lite som felade. Byxor hade vi alldeles för lite av och kläder till dom äldre ungdomarna tog slut lite för snabbt. Detta löste sig dock på ett bra sätt. Dagen efter så åkte Sam och Muteesa till en marknad och köpte kläder och fyllde två stor väskor så att det räckte till alla dom som inget fick. Detta kunde vi göra tackvare att vi hade pengar med oss från alla fantastiska människor i Sverige.
Byxor fick vi berättat för oss av Anne, Eddies fru, att det är det som dom gärna vill ha. Det är dyrt i uganda att köpa rejäla hållbara byxor så som jeans så det har oftats föräldrarna inte råd med. Detta är något vi givetvis lägger på minnet inför nästa resa med klädutdelning.
Vi har lärt oss genom åren hur allt fungerar i ett land som Uganda, ett land som inte alls ser ut som vårat. Vi har kommit barnen och ungdomarna närmre efter åren som gått och det gör inte lika ont att uppleva dessa klädutdelningar längre. Jag hoppas och tror att vi kan fortsätta med detta då lyckan i ögonen är så vacker när man ser dom svänga runt i sin nya kjol eller när man ser dom ta på sin nya luvtröja när kylan efter ett regn har gjort dom frusna.....
Jennie
Att få orden svider ibland...
Det finns en flicka i Uganda som heter Sharon. Nalumansi Sharon. Hon är lillasyster till Derrick och hon är precis lika vänlig och vacker som han är. Dom har funnits vid sidan av Eddie längre än vad dom själva minns, och på sättet som Eddie tittar och pratar med dom här syskonen så ser man också att dom betyder nåt alldeles speciellt för honom. För det är klart, Eddie är bara människa han också och en del hamnar djupare i hjärtat...
Lillasyster Sharon med storebror Derrick 2012
Sharon träffade vi redan 2008, men hon var en liten flicka då... Vi har sett henne växa,både som människa och på längden och hon är idag inte ett barn längre.... 16 år visserligen bara, men då är du inget barn i Uganda.
Min Linnéa med några flickor från Bristol och Sharon till höger 2008
Min dotter Linnéa brevväxlar med Sharon sedan några år tillbaka och min mamma står för alla Sharons skolavgifter. Hon går i Secondary school och är duktig med allt hon tar sig för, både i skolan,på Bristol och i brassbandet.
Igår fick vi chansen och prata med henne via facebook och det händer inte ofta. Känslan av att veta att dom mår bra är jätteskön.
Dom små barnen glömmer och dom lever mycket mer i nuet. För dom är vi världens roligaste när vi kommer.
Dom klättrar på en,håller i handen, vill bli burna på osv, men sen åker vi hem, och för dem så kommer vardagen snabbt på igen och så är dom nöjda och glada....
För ungdomarna är det nog inte lika enkelt har jag börjat förstå..... I min värld, där jag aldrig tror att det jag gör är tillräckligt, så tror jag ju även i det här fallet att vi inte påverkat dem så mycket....Men jag börjar inse att jag nog har fel ändå.... Därför att längtan ifrån dem är precis lika stark som våran...
Orden från Sharon:
-Er närvaro gör mig lugn....
Det är på ett sätt skönt att det är så, men det gör också överjävligt ont att höra det.
På ett vis hade det varit skönt om vi försvann från deras minne i samma sekund som vi stiger på planet och lämnar dem för att dom ska slippa att längta efter oss.... Samtidigt så kanske det stärker dem och ger dem hopp att dom vet att vi finns där...jag vet inte.
När hon tackar min Linnéa för sakerna som hon hade skickat med oss ner till henne så brister mitt hjärta lite...För att det betydde nåt för Sharon och för att min egen unge faktiskt är med och gör skillnad i världen.
Anna
Vill du vara med och göra skillnad i världen? Skänk pengar till våra barn på Bristol. Ingen kan göra allt ,men alla kan göra något! 8388-1,4 140 970-7
Söndag, men jag ändå!
Idag är det söndag och det betyder bloggdag för Jennie! Fast inte idag... det blir jag.
Huvudvärken från lilla helvetet sätter stopp för hennes bloggning....Så håll till godo!
Jag lider lite lätt av ågren idag.... Jag börjar jobba imorgon igen efter 2 veckors semester och trots att vädret vart skitdåligt så har det ändå varit väldigt skönt att få vara ledig. Tänka på det man vill,göra det man vill och vara tillsammans med dem man vill. Värt mycket men ingen självklarhet för alla.
Samtidigt så välkomnar jag rutinerna som arbetet och skolan innebär för man måste slita lite för att uppskatta ledigheten, i alla fall är det så för mig.
Sen är det ju det här med min resa också som lockar med hösten....Tiden kommer att flyga fram och innan jag vet ordet av så kommer jag att vara hemma igen fulladdad med nya upplevelser,känslor, bilder och historier att dela med mig av. Jag önskar att jag tar tillvara på min tid då jag är där.
Jag pratade med en pojke idag som frågade om jag inte kunde spela fotboll med honom när jag kommer,och det var ju inte så himlans svårt att säga ja till. Jag la till att jag inte var bra på fotboll alls, men det gjorde inget sa han...
-För du är i allafall alltid glad!
Och ja älskade unge....tillsammans med er så kan man inte vara nåt annat.
Jag önskar er en skön söndagkväll!
Kram Anna
Vi fortsätter att be om hjälp till våra barn! Var med och gör skillnad!
8388-1,4 140 970-7
Det känns hemskt konstigt....
Ibland så tror jag att det blivit nåt fel och att allt bara är ett enda stort missförstånd.
Det känns konstigt och det känns inte alls som att det är oss man pratar om.
Det händer emellanåt att olika människor länkar till vår blogg och om det arbetet som vi gör och det är då den här känslan kommer....Vi och vårt arbete beskrivs med ord så stora som om det vore nåt alldeles fantastiskt och unikt som vi gör, nåt som inte vem som helst hade gjort i samma situation som vi hamnade i.
Och jag erkänner att det känns jättekonstigt att läsa det.
Naturligtvis och helt utan någon somhelst tvekan så blir vi glada över orden!
Mer än glada skulle jag väl kunna säga.... Det stärker oss och det ger oss hopp om att vårt arbete inte är förgäves.
Vårt sunda förnuft,vår magkänsla och våra hjärtan är allt vi har att gå efter. Nåt annat kan vi inte.
Vi har ingen utbildning,inga tidigare erfarenheter,eller någonting som skulle göra oss annorlunda än någon annan.
Men har du sett och upplevt det som vi har fått göra så finns det ingen annan väg än den vi valde....
Att fortsätta att hjälpa Eddie och barnen.
När jag berättar för Eddie att vi är många nu som vet vem han är, och vi är många i Sverige som beundrar honom för det som han gör, så blir han helt förvånad och förstår inte varför....
Därför att för honom fanns det inte heller nåt annat alternativ än att göra just det som han gör.
Men också Eddie blir oerhört glad över att få höra det. För det spelar ingen roll vem du är,hur gammal du är eller vilken bakgrund du har, för det får en alltid att växa som människa när någon tror på dig och på det som du gör.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här.... men TACK tror jag.....
Till alla er som får oss att växa som människor, och som hjälper oss i vår kamp för Bristols Barn och ungdomar.
Till er som skänker pengar till barnen, och inte bara säger att ni ska göra det....Till er som hjälper oss att sprida att barnen finns och att vi behöver hjälp.Till er som orkar läsa och lyssna på det vi har att säga.
Till er som lägger en hand på axeln och säger "Ni är fantastiska" och till er som tror på oss och på det vi gör....
I våran värld är det NI som är fantastiska!
TACK! VERKLIGEN,VERKLIGEN TACK!
♥
Anna och Jennie
Nu börjas det....
Idag åkte första väskan ner ifrån vinden igen, och hamnade på det lilla rummet som jag använder som mitt kontor.
Kontor är väl att ta i egentligen... det är på väg att förvandlas till ett Ugandarum med kläder som ska tas med ner,insamlingsbössor,dockor,fotografier och papper till förbannelse och allt rör det Bristol....
Dockan Charlie som fann sin famn då vi senast var nere...
Jag behöver förbereda mig mentalt den här gången på ett lite annorlunda vis än vad jag brukar känner jag.
Inte så att jag oroar mig eller nåt sånt, utan mer att jag behöver landa i känslan av att det bara är mig det hänger på väl på plats i Uganda att det blir bra. Och därför behöver jag vara så väl förberedd som det bara är möjligt. Här hemma innan avresa så hjälps vi åt Jennie och jag precis som vanligt...
Sen är saken den att det inte spelar nån roll hur mycket vi än planerar hit och dit i Sverige för väl i Uganda kan precis vad som helst hända iallafall, och det blir inte alls som vi tänkt!
Det blir oftast inte sämre.... det blir bara annorlunda :)
Nu kommer jag ju inte ha möjligheten att snabb bolla en tanke med Jennie som vi är vana vid, eftersom hon befinner sig på hemmaplan.Jag kommer inte heller att ha den tryggaste av axlar att luta mig emot när jag sett eller känt nåt som blir för mycket just då....
Många av kvällarna när vi är tillbaka på hotellet efter en lång dag på skolan, för att förbereda inför dagen efter, så pratar vi mycket. Om vad vi sett, känt eller vad som vi måste göra eller inte göra.Tårar och skratt ligger oerhört nära varandra i Uganda. Bristen på mat,sömn och tröttheten som kommer med det, gör såklart sitt till att alla känslor ligger och bubblar på ytan.
Nu kommer mitt sällskap att vara 2 fantastiska Ugandier istället på kvällarna,men det blir aldrig detsamma.
Jag säger inte att det inte kommer att bli bra, utan mer att det är en ny situation jag ställs inför, och att det ska bli intressant att se hur jag hanterar den!
Sam och Muteesa... mitt närmsta sällskap under mina 2 veckor i Uganda :)
Dessutom 2 veckor utan mitt eget språk....Hur ska jag klara det, jag som aldrig är tyst...
Tyst behöver jag ju inte vara nu heller men engelska är inte mitt starkaste ämne så några jokes drar man ju inte direkt... Nåväl, det ska väl lösa sig!
Resväska nummer 2 som ska med, väntar jag just nu på att den ska packas upp, för den har precis varit i Turkiet en vecka. Inatt fick vi hem en solbränd,saknad och trött dotter. Jag och min man antagligen mer lyckliga än henne över att hon ääääntligen är hemma! Huset är liksom inte detsamma utan henne.
Vår semester går mot sitt slut och på måndag drar vi igång igen allihopa,mer eller mindre.
Mellanpojken gör sin sista dag på sommarjobbet idag och på måndag börjar en ny tid för honom,gymnasiet!
Dom andra 2 börjar skolan på tisdag och onsdag. Sommaren är den bästa av alla årstider tycker jag och det finns inget som mäter sig med den, men oktober lockar....jag skulle ljuga om jag sa nåt annat!
Spretigt inlägg inser jag nu när jag läser igenom det..... Men det speglar mitt inre just nu ganska bra så jag låter det vara så! Tankarna är inte samlade och jag är inte fokuserad på något överhuvudtaget.
Men det kommer....det gör det alltid!
Anna
Vi behöver hjälp till våra barn.... Tjatigt,javisst! Vi kan inte själva göra underverk, men tillsammans så kan vi!
Varje krona gör skillnad.Och inuti en själv så känns det alltid också bra att hjälpa...
8388-1,4 140 970-7
Terminsslut och älskade ungar!
Nu närmar det sig terminslut för våra barn på Bristol. Redan imorgon faktiskt.
Sen startar dom en ny termin i mitten av september. I Uganda går man 3 terminer istället för 2 som ju vi har.
Detta är inte ett särskit långt lov dom har så de allra flesta boende barnen kommer att stanna kvar på skolan.
Vi har diskuterat det här jag och Jennie, och många gånger tror vi att dom har det bättre när dom stannar kvar på skolan än att dom åker hem.... Många har taskiga förhållanden hemma med avsaknad av mat, kärlek och omtanke. På Bristol får dom allt det och dom är bland sina vänner precis som vanligt.
Det långa lovet som dom har, då dom flesta åker hem infaller mellan termin 3 och 1 som varar mellan december och februari ungefär.
Sam har vart på Bristol idag och då kom det här....! :)
Winnie, Derrick och hans lillasyster Vanesa och i knät på Vanesa har vi Toney!
Jösses vad jag längtar när vi får se dem...
Anna
Vill du hjälpa oss att hjälpa? 8388-1,4 140 970-7
Vi har en egen plats
Vissa dagar undrar jag vad det är vi håller på med egentligen? Vad kommer det att betyda i det långa loppet och vad kommer vi att ha gjort för skillnad överhuvudtaget?
Jag tvivlar på min egen ork och på Jennies, och på vår uppfinningsrikedom.
För det är det svåraste att komma på....
Hur ska vi dra in tillräckligt med pengar? Och hur gör pengarna mest nytta?
Hur långt orkar vi driva oss själva och hur länge orkar Eddie?
Vad händer om vi inte orkar mer? Kliver nån annan in då?
Eller hur lång tid ska det ta innan folk på riktigt förstår vad det är vi gör?
Än idag möts vi av ord som: Jag visste inte att det var det här ni gjorde.... Eller... Det här är ju hur stort som helst, varför har du inte sagt nåt?
Kanske har jag inte sagt nåt för att människan inte lyssnade riktigt på vad jag hade att säga.
Kanske för att man numera känner av vilka som bryr sig på riktigt och dom som egentligen tycker att det är skitjobbigt bara att man öppnar munnen och nämner barnen på Bristol.
Det kan vara därför jag inte har sagt nåt. Men mitt intresse är inte svamp,fotboll,heminredning eller fåglar.
Mitt intresse råkade handla om människor så långt borta så att vi nästan inte förstår.....
Men det är okej att inte lyssna om inte man vill. Vi tycker alla olika, och så måste det få vara.
Dom allra, allra flesta dagarna är det dock inte alls såhär jag tänker.
Då vet jag att vi redan har gjort en stor skillnad! Då vet jag också att våra namn aldrig någonsin kommer att suddas ut ur Bristols historieböcker.Jag vet att både Jennie och jag har en alldeles egen plats i Eddies hjärta och jag vet att vi har mycket ork och många ideér kvar.
När det på min facebook så dyker upp ett par rader som säger:
Anna, jag orkar nästan inte vänta till oktober! När du kommer förändras allt, och jag vill att du ska vara här hos oss alltid.
När jag läser dom raderna så gråter jag förstås... men jag vet också då att barnen är värda att kämpas för,
till sista droppen.
Anna
Vill du vara med och hjälpa oss att hjälpa barnen på Bristol Academy? Låt det inte stanna vid en tanke att jag borde.....utan gör det. Det är pengar som hjälper barnen och dom förtjänar det,precis så som vi alla förtjänar ett bra liv. Varje krona skänks helt oavkortat och tas med ner av Anna som i Oktober reser tillbaka till Eddie och till barnen på Bristol Academy! 8388-1,4 140 970-7 Tack!
54 days to go!
Jösses vad tiden går fort!
10 veckors sommarlov har snart gått och 68 dagar har krymt tll 54 innan jag landar i Uganda igen!
Hjälp....! Vi har ju massor att göra innan dess....! Tankarna är långt ifrån samlade precis som vanligt då vi reser, så det oroar mig inte nämnvärt, det är bara lite störande. Får väl ta till skriva-list-knepet, det brukar ju funka bra när man får stryka saker,man reder upp det i huvudet då också på nåt vis.
Min man fyller 40 också innan jag åker, och min mamma 65, så det vanliga livet gör sig också påmint.
Sen ska jag väl vaccineras litegrann igen.
Malaria tabletterna skrämmer mig lite att äta under 3 veckors tid, dom har biverkningar som inte går av för hackor! Men hellre det än malaria så det får gå.
Jag känner ett ganska stort lugn ändå inför den här resan....Vi har liksom gjort den förut och det börjar kännas lite rutinmässigt i alla fall. Det känns skönt. Sen är aldrig en resa den andra lik och jag vill samtidigt inte vaggas in i en alltför trygg känsla för jag vill vara beredd på allt.
Såhär såg det ut 2 dagar innan avfärd i februari det här året.....Det kommer inte att bli en repris på detta!
Men kul hade vi och trötta var vi och precis som vanligt, massvis med skratt!
Vi samlar pengar i bössor på vårt jobb till barnen även inför den här resan och vi tömde den första igår.
Fantastiska 1309 kr på bara skrammel i byxan pengar!
Vi hoppas på vårt samhälles lust till hjälp även denna gången för Bristol har lite blivit en angelägenhet för många här.
Näe.....nu får jag nog se till att få gjort nåt vettigt av den här dagen... det här duger inte!
Anna
Vill du vara med och göra skillnad? Skänk en slant till våra barn på Bristol Academy!
kontonummer 8388-1,4 140 970-7 Allt skänks helt oavkortat!
Man blir så glad
Jag vill aldrig att någon ska tro att vi är dom enda som har gjort det möjligt att Bristol idag ser ut som det gör, för det är det inte. Många olika människor har bidragit med små delar som tillsammans gjort Bristol möjligt.
Nu pratar jag om Nya Bristol, den gamla Bristol i hyrda lokaler, den klarade Eddie av alldeles utmärkt utan någon hjälp.
Men själva drömmen han hade, den om en ny skola, den är vi många som bidragit till.
Den enda skillnaden är väl att vi aldrig steg åt sidan innan den var klar,såsom många andra har valt att göra.
När vi under dom åren jobbade på utan att höras så var vi också ganska ensamma.
Det kändes inte alltid helt verkligt och det var mycket tankar och känslor som samlades inuti, iallafall inuti mig, för hur dom andra fungerade visste inte jag....
Sedan vi startade bloggen har allt förändrats. Långsamt går det framåt, men jag behöver inte längre samla allt inuti mig för här vet jag, att ni som tittar in här och läser VILL veta hur det går, och ni vill vara en del av vårt arbete och våra barn på Bristol, det gör allt mycket lättare. Det ger energi som vi behöver och det skapar otroligt mycket tankar som leder nånstans och inte bara samlas på hög.
Nya Bristol....
Igår när jag kollade av mina egna favoritbloggar så hamnade jag på en och mitt hjärta stannade och snörptes ihop på en halv sekund...
Jag läste om oss.
Ord som jag inte tror nån av er förstår vidden av och vad dom gör för oss som människor. Det var som att öppna en kran och tårarna rann ohämmat...
Min man som inte delar mitt intresse med varelse Bristols barn eller bloggningen satt tryggt på övervåningen,vilket var tur, annars hade han nog undrat om jag var rätt funtad...
Men det är så här.... att när man inte jobbar för enbart sitt eget bästa, utan för, i vårt fall 420 barn så kan vi inte bara sätta händerna i luften och säga att:
-Nu skiter vi i det här! Det är inte värt det, jag är trött på det här och nu vill jag göra nåt annat!
Man kan inte göra det och därför när någon ser och uppmärksammar vårt arbete och sedan hjälper till att sprida det så faller det så stora stenar från våra hjärtan!
Kicki med bloggen Creando gjorde det nu, och vi är så tacksamma för det....
För vi kan inte säga det nog många gånger.....utan er hjälp är vi ingenting.
Vi skulle inte kunnat göra det vi gör och vi hade inte hittat kraften att orka.
Så gamla läsare, likväl som eventuellt nya som hittar in här,vi hoppas att ni känner er välkomna och TACK för det ni gör! För oss, för Eddie och för barnen på Bristol Academy....
Anna
Vill ni vara med och skänka en slant till våra barn nu när Anna åker tillbaka till dem igen så tar vi tacksamt emot det på kontonummer 8388-1,4 140 970-7
Varje krona räknas och gör skillnad!
Viktiga studier.....
Då var det söndag igen och "min" bloggdag. Detta är ett av många tecken på att veckorna går så fasligt fort nu, det känns som söndagen kommer ofta.
En vecka kvar på semestern och det känns som om man dragit en liten nitlott denna gång vad det gäller vädret men jag måste säga att jag ändå njuter av att bara vara ledig, nu när den största besvikelsen lagt sig över det dåliga vädret.........
Jag pratade med min äldsta dotter i helgen och hon berättade att nu när skolan börjar så ska hon minsann vara i nuet. Hon ska lyssna noggrannt på lektionerna, skriva ner allt vad läraren säger, sätta sig efter skolan och läsa igenom sina anteckningar. När proven är lagda ska hon börja plugga med det samma, allt för att inte sitta in i det sista. Hon ska gå upp i tid på morgonen och hon ska lägga sig i tid på kvällen.....
Helt fantastisk kan det tyckas och det låter ju jättebra att all fokous läggs på skolan, men jag känner henne allt för väl och vi ska nog vara tacksamma om det håller första veckan........Men hur det än är så tycker hon i dag att det är riktigt roligt att gå i skolan nu när hon går andra året på gymnasiet och jag tror att allt kommer att gå väldigt bra trots att proven går som det går och trots att hon kommer att försova sig ett antal gånger.
När jag satt här innan idag så kom mina tankar åter till våra barn och hur dom mår och vad dom gör idag. Jag som mamma känner ju en enorm oro för mina barn och för att dom inte ska lyckas med det som dom tar sig för i livet. Jag hoppas ju och tror att det som jag och barnens pappa har lärt dom ska vara verktygen till ett liv som dom själva väljer att leva efter.
Jag kan då inte låta bli att fundera på vad barnen i Uganda får med sig i livet av sina föräldrar. Kanske har man inte ens en mamma eller pappa som kan lägga sin oro för sina barn, kanske har man mormor elller farmor som har fått ta på sig föräldrarrollen. Tidigt har våra barn i Uganda fått vara delaktiga i hushållet med att arbeta eller passa småsyskon. Tidigt har dom lärt sig att inte ta något för givet i livet för dom som du ska lita på mest är oftast också dom som sviker dig först. Har du blivit sviken tillräckligt många gånger hur ska du då kunna sprida lite hopp till dom som finns omkring dig........?
Tänk att inte vara mer än 5 år gammal och bli lämnad på skolan. Du har fått en möjlighet till en utbildning och är du öppen och lyssnar på vad läraren har att säga så har du tidigt fått en bra start i livet. Sitter du då efter skolan och läser in allt du lärt dig under dagen så ger det dig också en fördel att kunna ta in mer information och suget efter att lära sig mer ökar.
I Sverige är utblidning väldigt viktigt och jag tycker man skall göra sitt bästa. Skulle det då inte gå hela vägen så lever vi ett land där nästan alla har ett nät att falla tillbaka på och det är inte många som faller igenom det.
I Uganda har det nätet alldeles för många hål och många trillar igenom till ett liv på gatorna. I Uganda är utblidning en förmån. Du måste kämpa något oerhört. Vara duktig på lektionerna. Lyssna på dina lärare. I Uganda är utbildning ofta svaret på om du ska överleva eller inte!
Känner själv att detta var ett otroligt spretigt inlägg men jag är så otroligt glad att vi har varit med att skapa möjligheter för över 400 barn att få hjälpmedlen till att påverka sin egen framtid!
Jag hoppas att dom får stanna kvar på skolan så dom får sina viktiga år med studier. Kanske finns inte dom ekonomiska möjligheterna att studera vidare men hur det än är så har dom fått en otroligt bra start på sitt liv!
Jennie
Tack så länge!
Sakta,sakta börjar det komma in lite pengar på vårt konto till våra barn på Bristol. Hoppet tänds och vi börjar tro på att vi än en gång kommer att kunna ge barnen lite av det dom behöver då vi kommer ner....Vi, som fysiskt sett bara är jag den här gången men annars känns det precis som vanligt....Det kommer nog inte att vara annorlunda innan jag kliver på planet ensam. Jennie finns där som alltid och resan är lika mycket hennes som min....Hon är med och gör allt slit innan och får bara inte vara med och njuta av den allra sista delen, den tillsammans med barnen.
Saken är den att det arbetet vi har framför oss nu innan resan är stort...Jag tror inte många förstår det, men det är slitigt....Nu har vi ändå få väskor att packa men i de vi har så ska rätt saker packas....Det ska vägas in på minsta gram, för kanske kan det få plats med ytterligare 1 t-shirt till någon som så väl behöver den...
Ingenting lämnas åt slumpen.
Man (jag) är också lite känslig då en resa är bokad.... Jag vill inget hellre än att ge mig iväg men jag hade gärna haft hela min familj med mig. Fått det bästa av mina 2 världar liksom. Som det är nu saknar jag alltid.
Antingen familjen då jag är där eller dem i Uganda då jag är hemma.
Leva i nuet är inte alltid lätt och tankarna skenar gärna.
Vi vill bara säga ett litet tack till er som skänkt en peng till våra barn allaredan.... Det ni gjort ger oss energi och det gör det lite lättare för oss att andas. Vi är inte ensamma längre om Bristols alla barn...
Vi är många som vill dem väl, och det känns fantastiskt! Hjälp oss gärna att visa ännu fler att dom faktiskt finns...
Anna
Är det nån mer som vill hjälpa våra barn på Bristol till ett lite enklare och lite gladare liv?
Vi tar tacksamt emot er hjälp som helt och fullt oavkortat går till dem!
8388-1,4 140 970-7
Jag tycker om det du ger mig.
När vi åker till Uganda så tar vi ju med oss så mycket vi bara kan och det innebär ju också såklart att man vill ta med lite presenter till dem som kommit oss extra nära. Oftast blir det kläder, men vi har också gett svenska ordlexikon, en extern hårddisc, kamera osv....
Nu var det ju inte så värst längesen vi faktiskt var där men kläder behöver dom alltid nytt, då dom tvättas för hand och sedan torkas i gassande sol så är inte livslängden densamma för deras kläder, så enkelt är det bara.
Och har man bara ett par skor så slits dom ju massvis.....
I alla fall så pratade jag med Sam häromdagen och passade då på att säga att jag kan ta med lite nya kläder till honom då jag kommer och undrade vad han behövde mest och vilka färger han önskade ha.....
Men se det gick inte!
Svaret var bara...-Jag tycker om det jag får.
Ja... försökte jag säga -Det vet jag att du gör, men nu frågar jag dig vad du verkligen vill ha, och du har chansen att bestämma själv vad du vill ha på dig....
Svaret....-Jag tänker inte svara, jag tycker om det som du ger mig, och det blir jättebra.
Jag försöker lite försiktigt ytterligare en gång med att fråga vilken färg han gillar.....?
- Alla! blir svaret på det.
Just med det här är Sam tämligen unik skulle jag säga.....Dom flesta hade tagit chansen att be om både det ena och det andra såklart, men han gör inte det. Han ber aldrig.
Jag har lärt mig att läsa mellan raderna då allt inte står rätt till när det gäller honom, men be mig om saker, det gör han bara inte.
Jag uppskattar det för jag känner mig aldrig tvingad att göra något jag inte vill.....och ordet NEJ funkar fortfarande dåligt för mig att använda.
Och lika envis som jag är, är Sam så några svar lär jag inte få längre fram heller....jag får väl tänka själv då...:)
Anna
Vill ni hjälpa oss att hjälpa barnen på Bristol Academy så tar vi tacksamt emot hjälpen på
8388-1,4 140 970-7
Pengarna kommer Anna ta med ner i oktober och använda till det som dom behöver....
Varje krona räknas och gör skillnad!
Man måste stå stadigt även om man är ensam....
Jag älskar sommaren....Ju äldre jag blir ju mer värme vill jag ha och jag vill att sommaren aldrig ska ta slut.
Men i år längtar jag lite efter hösten.....fast bara i smyg.
Jag längtar inte efter regnet,blåsten och mörkret, men just det här året så är hösten annorlunda för att jag vet att med hösten kommer Uganda... Jag lever i nuet, men jag längtar ändå.
Så sakteliga börjar det sjunka in att jag verkligen ska åka.
Arbetet håller på att trappas upp, frågorna från folk är många, dagligen kommer det små meddelande på facebook om jag verkligen är helt säker på att jag kommer...
Tankarna rör sig ständigt kring resan samtidigt som livet här hemma ska rulla på, men det gör det, tack vare att vi snart bara är vuxna eller halvt vuxna som delar hushåll här numer.
Dom första skänkta pengarna som landade på Bristolbarnens konto tillhörde min egen dotter, som tyckte att efter en sommar full med jobb så ville hon också bidra med något.
Helt utan min vetskap,så skänker hon några hundralappar till det som betyder så mycket för mig, och jag förstår att mitt barn inte längre är ett barn, och jag förstår att hennes hjärta är stort.
Den enorma glädjen jag jag känner varvas såklart med tankar på att allt inte kommer att gå bra, men just de tankarna slår jag snabbt ifrån mig. För jag vet vad jag åker till, jag har gjort det här förut.
Jag vet vad jag kommer till, och jag vet vad jag kommer att möta. Skillnaden är bara Jennies lugn vid min sida. Men man kan inte hänga upp sig på en annan människa och förlita sig på den bara, man måste stå stadigt på sina egna ben då man är alldeles ensam också, och jag är redo för det nu.
Min rädsla att inte hinna finnas till för alla då jag kommer ner jobbar jag på, för jag vet att det är en omöjlighet, men jag vill inte att någon ska undra då jag lämnar Uganda varför jag inte brydde mig om just dom?
Är vi många som reser så finns det fler famnar att krypa upp i, fler ögon som ser och fler händer att hålla i, nu är det bara jag.
Såna här saker upptar mina tankar upptill allt annat jag redan tänker på....
Allt man tänker är inte logiskt.
Vill ni göra skillnad för någon så skänk gärna en slant till våra barn på Bristol Academy.
Varenda krona hamnar där den ska, så enkelt är det.
8388-1,4 140 970-7
Anna
Om att be om hjälp igen...
Vi vet att det inte var längesedan vi bad om er hjälp. Vi vet det och vi är oerhört tacksamma för den hjälpen ni ger, mer än vad jag tror att ni förstår.
Nu står vi inför det faktum att jag kommer att resa ner igen och vi befinner oss i ett väldigt annorlunda läge än vad vi är vana vid. Vårt största problem är antalet väskor. Jag får bara ta med mig 2 stycken.Vi kan köpa till max 2 väskor tror jag och betala övervikt för dem, men fortfarande är vi ljusår ifrån vad vi skulle behöva ha med oss.
2-3 väskor och 420 barn....det rimmar inte alls.
Därför måste vi den här gången tänka om lite och handla så mycket som möjligt som dom behöver på plats i Uganda.... och för att kunna göra det så behöver vi pengar.Pengar som vi inte har....
Finns det någon som skulle kunna tänka sig att att än en gång hjälpa oss att hjälpa våra barn?
Varje krona som vi kan få in kommer att göra en enorm skillnad för dem, och med handen på hjärtat.....hur stor skillnad gör verkligen några hundralappar för oss?
Så fastän vi ber om mer hjälp än vad vi borde göra så gör vi det iallafall...Vi skäms lite för det, men inte tillräckligt mycket för att låta bli.
Vi behöver hjälp att sprida att våra barn finns,för nånstans därute kanske någon sitter på nyckeln för lösningen för just våra barns bekymmer....
Vi tar tacksamt emot all hjälp till våra ungar! Var med och gör skillnad du också!
Märk inbetalningen med Bristol 2013 eller med ditt namn...
8388-1,4 140 970-7
Kram!
Anna och Jennie
Jag har lärt mig så mycket
Man vet aldrig vad livet har med sig till en, och det tycker jag är bra för man hade aldrig orkat då....
Men en sak vet jag.... jag kommer för alltid att vara oerhört tacksam över det som vi får uppleva nu och som vi har fått vara med om de senaste 5 åren. Det finns ingen som kan ta det ifrån mig och jag kommer att bära med mig det här för all framtid.
Oasett vad som händer så har jag lärt mig massor! Jag har lärt mig saker om Uganda,om barn,om fattigdom och en massa andra saker och jag har framför allt lärt mig saker om mig själv....
Jag visste inte att jag kunde känna såhär mycket....Jag trodde att jag var en ganska tilknäppt typ som bara kunde älska mina egna men det visade sig vara helt annorlunda....Jag trodde heller aldrig att jag skulle hamna i ett U-land och dessutom åka tillbaka dit gång på gång och sedan älska varenda sekund av det.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna böna och be om hjälp för att 400 barn på en skola i Uganda skulle kunna få ett drägligt liv....
Men jag gör allt det här och lite till.... Min tacksamhet över att Sam skickar bilder så att vi ska få se hur barnen övar för att kunna marchera med instrumenten till deras spelningar, eller bilder från en av sovsalarna där mitt egna lilla fadderbarn ligger och sover i en tröja som han burit sedan 2010 och som har mer hål i sig än vad den har hela stycken, eller hur en grupp pojkar bara samlats för att bara prata lite... Sam vet att vi vill se och han gör det möjligt för oss. När vi är så där fasligt långt borta ifrån dem så känns bilderna gott nog, i alla fall för stunden, och jag vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dem....
420 skitiga,fattiga,och i många fall föräldralösa barn tog mig med storm och jag älskar dem mer än vad jag själv förstår....
Födelsedag,Independence Day och att vara ensam.
Ytterligare en dag full med solsken och nu också semester för mig!
2 veckor väntar och även om vädret vänder så känns det ändå lyxigt att ha det här framför sig!
Min första dag tillbringades vid havet där jag hade några timmar med mig själv och jag behöver dom mer än någonsin just nu känner jag. Jag trivs bra med att vara med mig själv och jag reder ut mycket tankar då dom annars lätt bara snurrar.
Sen är jag inte den som är den utan jag älskar sällskap också och ser fram emot det glaset vin som Jennie och hennes man Martin precis bjöd över oss på.... så dit sticker vi alldeles strax!
För övrigt så kom jag just på att Eddies lilla dotter kommer att fylla 2 år då jag är där. Och så kommer jag också att få vara med och fira Ugandas 51a IndependenceDay den 9 oktober, tydligen en stor dag med mycket glädje!
Ser fram emot det och räknar dagarna nu....62 Days to go!
Anna
I bland måste hjärtat fyllas på........
Vilken härlig sommar vi har fått, man blir alldeles lycklig! Här hemma tuffar vi på och tar dagarna som dom kommer och även om solen har visat sig från sin bästa sida denna sommar så får den gärna stanna mina sista två semesterveckor också......
Det "stora" denna vecka måste nog ändå vara att ni alla nu vet att Anna ska tillbaka till våra fantastiska ungar och alla våra vänner som har utökats sedan vi var där för första gången 2008. Det är ändå med lite sorg i hjärtat som jag även denna gång beslutat mig för att inte följa med. Missförstå mig inte, jag är otroligt glad för Annas skull då jag vet hur mycket även hon har längtat över att få komma tillbaka, men jag skulle så gärna viljat vara med henne denna gång. Det är en sådan otrolig spänning som byggs upp under tiden fram till en resa. Det är så mycket praktiskt som ska fixas, pengar som ska samlas in, det ska packas in i minsta gram, kontakten med Eddie blir mer intensiv inför en resa. Hur ser det ut på skolan denna gång? Har där kommit nya barn, hur ser det ut i sovsalarna, har våra barn växt, känner dom samma för oss så som vi känner för dom osv.....
Allt detta fantastiska missar jag denna gång och det gör ont även om beslutet för min del var ganska lätt att ta. I bland fungerar det inte rent praktiskt med det liv som man lever här och nu.
En del av mig kommer ju ändå få resa dit. Anna som känner mig så väl vet vad hon ska göra för att jag och kanske även barnen ska få känna att jag ändå är där.
På facebook har det kommit frågor från dom äldre ungdomarna varför inte jag kommer när Anna kommer. Det är ju inte så svårt att förklara, det är bara att säga sanningen. Kanske det är svårt att förstå för människor som lever i ett så otroligt fattigt land att förstå varför vi som i deras ögon lever ett rikt liv, inte bara kan åka. Sanningen är ju fortfarande den samma i vilken del av världen vi än lever i - även vi måste jobba och spara för att överleva och att det även för oss är otroligt dyrt att åka till dom.
Vad jag vill säga är nog egentligen att av oss två, är Anna den som kommer klara detta med att resa ensam bäst. Hon är så otroligt duktig på att se alla för vad dom är, hon får Eddie att skratta det mest härliga skratt jag vet, hon är orädd på ett bra sätt och hon har en stor famn där det rymmer många i.
Anna liksom mig har lämnat en del av våra hjärtan hos barnen och hos våra vänner, och då måste man tillbaka lite då och då för att fylla på det igen....
Jennie
Ljug!
För 5 år sedan hamnade jag i Uganda av en slump och jag blev fast där. Jag älskar landet, människorna och barnen på våran skolan.
Det betyder inte att jag inte älskar min man, mina egna barn och mitt liv här hemma.
Bara för att jag har tagit ett beslut att ge mig iväg ensam till Uganda så betyder inte det heller att jag kommer att stanna där för all tid och evighet eller att jag kommer att vara ensam.
Jag har bara inte en annan svensk person med mig just den här gången.
Det betyder inte att jag är galen för det och det betyder inte att jag behöver höra det heller.
Om man tycker det så kan man testa med att inte säga det till mig.
Ljug och säg att det var kul istället!
För även om jag inte riktigt bryr mig om någon tycker att det är helt galet och oansvarigt att ge sig iväg ensam när man har barn hemma så får man gärna tycka det, men man måste inte alltid säga rakt ut vad man tycker.
Man får inte ont i magen av att svälja onda ord...
Jag förespråkar normalt inte lögner, men nu gör jag det!
Ljug för tusan och säg:
Anna! Vad kul att du ska till Uganda igen, allt kommer att gå hur bra som helst!
Ha det kul och hälsa ungarna! Vi ses när du kommer hem!
Hur det känns inuti er och vad ni egentligen tycker, det kan ni säga när jag är hemma igen.
Jag önskar er en bra lördag!
Kram Anna
Bilder.....
Det finns få saker som gör mig så lycklig som när det kommer bilder från Uganda utan att jag bett om det!
Bilderna kan vara både små, suddiga och verka helt ointressanta för någon annan, men inte för oss.
Sam är på Bristol just nu och jag fick dom här... ♥
Så längesedan fast ändå inte....
Eddies pojke Lorraine 2008.... Vårt första möte med honom som sedan har blivit några fler!
Sam....Så liten,så liten... :)
Toney! Ännu mindre.....! Pojkar som fick sitt livs upplevelse och var stolta som tuppar över att få vita vänner...
Nu är det vardag för dem.
En del av brassbandet 2008 med bland andra Derrick,Sam, Toney och Moses...
Jag och Jennie......jag saknar ord.... Vi var också unga iallafall! :)
Bilder från 2008. Det känns som en evighet sedan men egentligen är 5 år ingenting. Så mycket har blivit gjort och vi har lärt oss ännu mer. Dom som var ungdomar då är vuxna nu, och vi som redan var vuxna har bara blivit äldre....
Dom är så söta....Lite försiktigt har jag börjat berätta för en del av dem att jag kommer tillbaka.
Svaret blir:
You do?!?
When?
But Anna......Are you sure.......?
Anna
