Människor ger sig ut i världen och besöker den ena platsen efter den andra,längre och längre bort och det ena stället vackrare än det andra.Världen krymper för att sättet att transportera sig på numera är enkelt och sättet att hålla kontakten med dem som är hemma är lättare och då skrämmer det inte lika mycket att ge sig iväg,man är inte ensam.
Mig lockar inga exotiska platser längre,inga huvudstäder eller shoppingresor.
Kanske kan jag sträcka mig till en vecka i solen för att det är det enda viset som jag vet att jag kan koppla av på, men jag vet inte. 1 vecka till solen kan ge 2 veckor i Uganda och det är till Uganda jag vill. Det är där jag lever och det är där jag känner.
Jag behöver inte god mat, vin och ett flashigt hotell när jag åker, jag vill ha skit under naglarna och jag vill göra skillnad!
Jag vill ha barnen omkring mig och jag vill se just dom barnen.
Jag vill inte se andra barn i Ghana, Indien eller Botswana.
Jag vill till våra barn, Lucky,Kafuko,Tracy,Ssenta och Wendy. Jag vill höra hur Ngobi,Makanga och Jolly har haft det i skolan och jag vill säga Godnatt till Norah,Bukenya och Travis när det är dags att åka tillbaka till stan på kvällen. Jag vill ha Isac,Trinity och Trevor hängande i benen och jag vill höra dem ropa mitt namn och höra när dom ber mig att bara sjunga en endaste sång till på svenska.
Jag vill se Eddie när han stolt går omkring på sin skola och jag vill höra Sam berätta saker som jag inte trodde fanns och visa mig saker som jag aldrig tidigare sett.
Jag vill så mycket och jag längtar.Jag vill ha båda mina världar på samma gång,varför kan jag inte få ha det?
Julklappsleken...Hur många familjer gör inte det? En rolig lek som också vi gör i vår familj.
Men i år fick jag mig en tankeställare....
Min dotter Linnéa har en kompis som heter Erika,dom har varit vänner jämt...
I år valde Erika och hennes familj och släkt att istället för julklappsleken ta de pengarna som dom skulle köpa julklapp för och skänka det till våra barn på Bristol, helt fantastiskt!
Förstå grejen...1200 kronor gör en enorm skillnad i Uganda.Här kastar vi bort det utan att vi tänker på det...
Vi öser ut pengar i juletid och vi reagerar inte ens!
Julklappsleken ÄR rolig det tycker jag med. Men det är roligt och framför allt väldigt skönt på insidan att göra skillnad för någon i världen också...
Så Erika, ett stort tack till dig och hela familjen för att ni är med oss!
En annan sak.....Mona, våran Mona! Hon har gjort mycket för oss och för våra ungar!
Det senaste i raden är att hon vann en tekalender i sin syster Pias blogg och valde att använde den vinsten och anordna ett lotteri där man kunde vinna tekalendern som högsta vinst. 890 kr drog hon in på det och i sann Mona anda så rundade hon av det uppåt och skänkte 1000 kr till barnen.
Hur kan man inte bli sjukt lycklig? Tack snälla! Igen!
Alla sätt för oss att få in pengar till Bristol är bra och Jennies mamma Berith kom med en idé för nån vecka sedan som vi nappade på!
Imorgon är det julpromenad i vår by och då kommer vi att stå utanför Jennies arbete
Korv Me mos och sälja kransar och hembakta kakor,såklart till förmån för barnen på Bristol!
Med hjälp av sina systrar, sin svägerska Katarina och Jennies svärmor så har Berith sett till att lösa det mesta!
Katarina kommer att stå bredvid oss också och sälja lite hemmagjorda grejer hon med som sedan också det skänks till barnen!
Så imorgon är ni välkomna mellan klockan 13-16 till vårt lilla bord och kanske för den goda sakens skull köpa en krans eller lite hembakta kakor! Eller bara för att prata lite!
Vi klagar inte för vi älskar det här...men vi är lite slitna för tillfället både Jennie och jag. Allt rullar i en hiskelig fart,inte bara med Bristol utan också livet i allmänhet. När sen advent och jul står för dörren då vet alla hur mycket det är man vill/måste/bör göra... Jobb och familj upp till det så går våra liv på spinn just nu.
Men ibland så händer det saker som gör att man får tillbaka en del av all den energin som man saknar och det hände idag.
Vi hade en föreläsning idag igen, och den här gången var det på Enebackens Kraftkälla hos Vanja och Holger bara en bit hemifrån.
Och idag stämde allt....Inte för att vi var några lysande stjärnor utan mer att hela stämningen var så rätt från början.
Alla lyssnade på riktigt och ingen såg ut att sväva iväg i andra tankar och när man föreläser betyder det allt.
Vi fick så mycket positiva energier med oss och det var precis vad vi behövde just nu! Vi har massa saker framför oss så det var en välbehövlig eftermiddag! Vanja avslutade med att spela en sång för oss som hon tyckte passade och det kändes i hjärtat.
Ibland stannar världen upp och hjärtat slutar slå för en sekund. Man vill bara gråta samtidigt som man blir glad för att man har gjort skillnad för någon, och sen blir man förtvivlad i samma stund.
Sam´s lillasyster Tracy gav mig en sån stund.
När vi kom för att hämta henne till Bristol den första gången nu när jag var nere så visade det ju sig att hon inte var redo att åka, men jag träffade ju henne ändå och hon kom springande ut hur huset rätt in i famnen på mig och hon kramade mig länge länge...
Vi gick in i huset för att prata med mormor och morfar och Tracy gav mig ett brev.
Jag valde att inte läsa det där utan jag stoppade ner det i väskan.Jag tog fram det senare på kvällen och läste det då och jag visste inte vad jag skulle känna .
Hon skriver att hon älskar mig mer än vad hon älskar sin mamma för att jag tar hand om henne och hennes storebror,mormor och morfar och jag har inte lämnat dem.
Hon skriver att dom älskar mig allihopa, men att dom inte har något att ge mig...
Hon kallar mig deras egna Anna Muzungu.
Tänk om hon visste vad dom gjort för mig? Jag behöver inte en endaste sak i världen någonsin igen.
Jag har fått det jag behöver och det var att jag behövde lära mig hur världen ser ut.
Nu vet jag och jag är tacksam.
Sam,Tracy,Nakawesi och Mr Mugerwa sitter så djupt i mitt hjärta, mer än vad jag trodde var möjligt och ord från en liten flicka rubbade hela min värld.
Hon säger att dom inte har nåt att ge mig? Dom gav mig sig själva och nåt vackrare kunde jag inte fått.
Alltsom oftast så säger folk till mig och Jennie att vi är fantastiska för det arbetet vi gör,att våra hjärta är stora och att dom beundrar oss och önskar att dom själva kunde göra nåt sånt som vi gör.
Vi blir såklart jätteglada av att höra det även om det är lite svårt att ta till sig.
Att vi är smarta säger ingen så ofta och idag är jag benägen att hålla med!
Julklapparna till våra barn gick ju iväg igår och idag får vi besked om att en av lådorna är kvarhållen i Göteborg och den kommer inte att skickas....den innehåller nämligen brandfarligt gods...
Saker som absolut inte får skickas är sådant som tex sprit och nagellack. Här kommer smartheten in...
Jag och Jennie har rekommenderat våra familjevänner att köpa just nagellack till töserna för dom tycker det är så roligt!
Inte tusan visste vi att man inte får skicka det med DHL!
Dom meddelar att dom måste öppna alla paketen i just den lådan vilket vi såklart inte kan tillåta känner vi för att vi då inte vet att det blir rätt igen. Snabbt som tusan får jag slänga mig i bilen (Jennie var tvungen att jobba) och köra upp till DHL kontoret i Göteborg.Väl där säger dom att om jag vill kan dom scanna paketen 1 och 1 så jag slipper slå om alla. Jag tackar såklart ödmjukast för det och det slutar med att endast 6 paket behöver öppnas och och sedan slås om.
Dessvärre vet vi att det finns nagellack i en annan låda också som verkar ha sluppit igenom kamerorna så nu håller vi alla tummar vi har att den lådan går igenom alla tullar som är kvar... åka till Leipzig eller nåt för
att slå om paket har vi inte tid med nu! Vi ska ju föreläsa på fredag!
Så...sysselsatta håller vi oss i alla fall och skrattar åt det gör vi säkert också sen när alla lådorna är framme....!
Håll en tumme,en tå eller be en bön om att lådorna snart är på plats hos Eddie! Vi behöver det!
Idag känns det onekligen väldigt skönt! Vårt huvudbry sedan flera veckor tillbaka är på väg,barnens julklappar!
Det är jätteroligt och vi vill verkligen göra det,men det tar lite tid och det är lite pyssel för att få ihop det :)
Vad som har varit helt fantastiskt i år är att vi hade en enorm uppslutning från våra familjevänner! Kanske 5 som valt att inte skicka med och det är jättebra! Så TusenTack för det!
Vi har också haft hjälp av lite andra frivilliga personer som hjälpt oss med inhandling,inslagning och mycket hjärta med julklapparna,och det har varit skönt också. JätteTack! Ni vet vilka ni är.
5 maxade lådor med ca 100 julklappar lämnar idag Tvååker för att förhoppningsvis finna sin väg genom Europa och i slutet av veckan eller början på nästa,ha landat hos Eddie och barnen i Afrika. Vi håller alla tummar vi har att det ska gå varsamt till och att ingen låda försvinner på vägen!
Förra året hamnade en låda på villovägar.Vi kan följa lådornas väg på internet och det var några svettiga dagar när vi såg att en låda besökte de ena staden efter den andra som den absolut inte skulle vara i.... Ett par dagar senare var dock alla 5 lådorna på samma plats i Kampala,hos Eddie. Det var lycka det!
Julen 2013 på Bristol Academy! Eddie var tomte i kläder som vi skickat med! Vilken succé han gjorde!
Under de här resan har jag ganska uteslutande ätit inhemsk mat.Jag har ätit det jag har fått och det har varit gott det allra mesta. Första månaden bodde jag ju hos Eddie och Anne så då åt jag Annes mat men sen när jag flyttade in till stan så passade det inte alltid med måltiderna på skolan.
Hotellets mat funkar absolut, men har man ätit hemmalagad färsk mat så är det inte lika lätt att gå tillbaka till nåt sämre.
Så även när jag flyttat in till stan så försökte vi äta så mycket som möjligt på skolan eller så åkte Sam vägen om sin hemby Kawempe och hämtade mat där från ett ställe. Deras mat var så jättegod! Kycklingen drömmer jag om ännu!
Att jag har ätit av "deras" mat var stort för dem. Det var som att det minskade klyftan ännu mer,skillnaden mellan oss blev mindre på nåt vis. Så när det var dags för Jennie och gänget att komma ner så frågade Sam om inte vi kunde bjuda dem på lunch en dag utav den maten som han tycker om, och det var ju givet!
Så en dag när vi var på skolan så åkte Sam iväg till Kawempe för att hämta mat. Matooke,ris,bönor,köttgryta och sumbosas dukade vi upp i datarummet på Bristol och bjöd de andra på.
Det togs emot tämligen väl och det var en glad Sam som såg alla äta iallafall litegrann.
Portionerna i Uganda är hutlöst stora och fastän vi inte köpt en portion var så blev det ändå mycket över.
Slänga mat gör man inte och det var inte tillräckligt att bjuda alla på,så vi bestämde oss för att bjuda in de barnen som hör ihop med Sam. Det låter lite orättvist, men livet är ändå inte rättvist nånstans så vi gjorde så.
Det var lyckliga barn kan jag säga....Trevor,Tracy,Norah och Bukenya,dom åt och var så glada!
Tracy och Bukenya är dom som har blodsband till Sam, de övriga 2 är bara syskon till Tracy,dom åt under tystnad och log däremellan med hela ansiktet!
Jag skriver och jag skriver och jag skriver.Jag skriver för att jag nånstans tror så hårt på det vi gör och för att jag så evinnerligt mycket vill att vi ska kunna förändra livet för våra barn på Bristol.
Vi föreläser och drömmer om att där en dag ska sitta alldeles rätt person som tror på oss och det vi gör lika mycket som vi själva gör, och som kan trycka på rätt knappar för att vårt arbete ska gå lite lättare.
Natt kan bli till dag utan att jag sovit för att tankarna surrat på alldeles för mycket och just det är det värsta.
Tårar som kommer utan förvarning för att jag helt plötsligt känner nåt som jag gömt undan för länge,eller av frustration för att det känns som att ingen i hela världen förstår ett endaste dugg.
Känslan när man skjuter människor ifrån sig för att man inte orkar ta emot likgiltigheten dom visar inför det man själv känner och jobbar för. Då vänder man hellre och går undan.
Förr stred jag för att alla skulle lyssna på vad vi hade att berätta, nu berättar vi för dom som frågar på riktigt och för dem som stannar kvar och lyssnar på svaret. Dom som inte vill,vill inte heller vi berätta för.
Det är det värsta som finns och jag kommer aldrig att vänja mig vid de orden...
-Anna,jag är sjuk,och det är mycket.
Jag har hört det ganska många gånger vi det här laget. Det är Sam och han har fått malaria...igen.
Han får det och han blir sjuk på riktigt. Mitt hjärta stannar för några sekunder och jag önskar så evinnerligt att jag var där. Att jag kunde vara hos honom och finnas där för honom så som han fanns för mig när jag var sjuk.
Jag är inte där, men jag förstår hur han mår.Jag vet att han är ensam och jag känner min egen rädsla att jag faktiskt kan förlora honom.Det kan handla om timmar, så finns han inte mer.
Han vet det och jag vet det, men vi väljer att inte prata om det.
Dom här orden skrev jag för någon vecka sedan...Eddie hämtade en svag Sam och tog honom till en klinik, och han klarade sig den här gången också. Jag tackar den som hjälper honom varje gång att göra det...
6 dagars injektioner och lite dropp så är han på fötter och mår bra igen.
Men varje gång han blir sjuk så blir jag lika rädd att det har varit den sista gången jag sett honom,jag vill inte att Sam ska bli en i mängden som inte blir gammal...
Jag är inte en van bloggare som Anna skrev i går och livet kom i kapp i går och gjorde att detta föll i glömska....., men vi fortsätter där vi var och vi hade precis lämnat Eddies mamma.
Det blev några timmar i bil denna dag. Det festliga är att ingen riktigt pratar om hur långt det är i kilometer eller miles, utan man pratar i tid i stället. Så efter ytterligare någon timme på dom bitvis väldigt håliga och svårframkomna vägarna så närmade vi oss Eddies och Annes hem. Vägen fram till huset går knappt att beskriva i ord med det känns som om bussen skulle välta flera gånger om och vägen är så smal så man kör i grannarnas "trädgårdar" för att komma upp till Eddies hus. Vägen har jag åkt förr så på något konstigt sätt så kändes det helt normalt.
Väl framme så fick vi äntligen möta Eddies son Lorraine och hans dotter Whitney. Dom är i sin skola under terminerna och kommer bara hem över loven. Dock är skolan relativt nära deras hem så vissa söndagar så åker Eddie och Anne till barnen och hälsar på. Nu hade dom fått ledigt torsdag till söndag så det var otroligt härligt att få krama om dom igen. 2008 var det den första gången som vi träffade barnen och sedan har vi följt dem under åren som gått och dom är helt fantastiska barn och Lorraine är en kopia av sin pappa både i sätt och till utseende.
Whitney och Linnéa, 2008
Whitney 2014
En liten Lorraine 2008 med Sveriges och Ugandas flaggor målade i ansiktet
Lorraine 2014
Födelsedagsbarnet själv tillsammans med Felicia.
''
När vi kom dit så låg kalasstämningen i luften. Anna som var med på Victorias 2 årsdag hade lite koll på hur ett Ugandiskt kalas kan se ut. Lite kompisar till Victoria skulle komma senare och under tiden så kändes det så bra att bara vara tillsammans med barnen. Vi ritade, pysslade, tog kort och sjöng allt medans kalaset förbereddes.
Tårtor hör ju ett kalas till och även så i Uganda. Tre små tårtor med ett ljus i varje.....
Victoira tillsammans med sin kompis Alex
Sam och Ludvig,eller Rudvig som han fick heta av många. Eddie kallade han dock för Ludde :)
Min moster Kerstin hade stickat en härlig tröja som passade födelsedagsbarnet alldeles perfekt.
Dagen ute på vägarna och alla våra besök satte sig hos oss alla som var med. Det är något speciellt att komma ut och få se det fantastiska gröna och vackra ugande som breder ut sig när man lämnar Kampala. Att sedan lägga till alla möten med människorna som vi har i våra liv det berikar det hela ännu mera.
Det var en lyckans dag och med ett leende och med en tacksamhet så somnade jag gott denna kväll.
Av mig och Jennie så är inte Jennie den som är vanast att blogga...så hon har således glömt av att göra det idag fastän hon hade tänkt att göra det :) Nu jobbar hon så därför blir det jag i alla fall...
För tredje året i rad så är det dags för oss att skicka ner julklappar till barnen på Bristol! Och vi vill påminna våra familjevänner att lördag är sista dagen att lämna dem! I början på veckan så lämnar de drygt 100 julklapparna Sverige för att färdas till Uganda och till våra barn!
Mitt kontor svämmar just nu över av de julklappar som jag och Jennie ordnat till de boende barnen som inte har nån familjevän, men som vi ändå såklart vill ska få en julklapp med sitt namn på.
Helgen är räddad och kommer att vigas åt paketinslagning,känns skönt att veta vad man ska göra!
Vi inväntar också julklappar från ett par andra håll från vänliga människor som hjälpt oss med detta i år och vi är så tacksamma för det.
Så.... familjevänner...julklapp samt 100 kr i fraktkostnad innan lördag...löser ni det? :)
En vecka är inte lång tid i ett land som har så mycket att uppleva och den mesta tiden lägger vi ju givetvis på skolan och hos våra älskade barn. Men lite avstickare måste vi ändå göra för att träffa alla dom människorna som står oss nära. Att det blev på torsdagen föll sig natruligt då det var independece day och många av barenen var i från skolan. Även brassbanden var i väg och spelade.
Att göra alla besök på en dag var omöjligt då det geografiskt ligger en bit emellan dom vi ville besöka och dels så ville vi inte stressa igenom besöken.
Denna dag så skulle det bli ett besök hos Sams mormor o morfar och ett stop hos Eddies mamma och för att seda avsluta dagen hemme hos Eddie och Anne då det även denna dag var Victorias 3 årsdag!
Förra året så besökte vi Sams mormor Nakawesi och det var ett besök som satte sig i hjärtat på mig. Man ser att hon har levt ett hårt liv och hon har tagit hand om sina barn och barnbarn. Barnbarn som har lämnats hos henne när hennes egna barn inte kan ta hand om dom av olika anledningar. Även denna gång så blir man så berörd av hennes stora hjärta och glada leende. Vi förstår inte varandra men med den glädjen hon visar så behövs det ingen översättning för att förstå.....
Sams morfar Mr Mugerwa träffade vi förra året när han låg i ett mörkt rum bak i huset som dom bor i. Han var mer frånvarande än närvarande och då trodde dom inte att han skulle överleva. Att han mådde bra nu det visste vi och när vi kom denna gång 1,5 år senare så var han ute på en promenad gick! Han pratar och förstår engelska och han är en otroligt fin man som även han har överlevt många motgångar i livet. Anna hade med sig svenska pengar för att visa Mr Mugerwa så som hon hade lovat när hon och Sam var där någon vecka tidigare.
Ett litet gruppfoto hör ju till det obligatoriska och alla ställer gärna upp för fotografen
Dom har inte mycket. Ingen ström eller vatten i huset och dom lever för dagen. Utanför så är där så otroligt grönt och vackert och vem skulle inte vilja gå denna vägen för att uträtta sina behov....?
Ett kort som säger precis vad som man väntar sig när man plockar fram sin kamera. Alla vill vara med och sedan vill dom se hur kortet blev. Här visar Eivor barnen som bor runt mormor och morfars hus.
Innan vi tackade för oss och önskade dom allt gott så kom grannfrun fram för att säga hej. Vi befinner oss en bra bit ut på landet och det hör ju inte till vanligheterna att vita kommer på besök så när grannfrun frågade om hon fick ta på mig så kom det en känsla inom mig utav att befinna sig så långt hemmifrå, mitt i hjärtat av afrika, och att sedan få möta dessa äldre människor vars ögon visar deras insida. Det är så stort för mig.....
Där efter fortsatte vi mot Eddies mammas hus, en kvinna som jag aldrig hade träffat innan men som jag såg oerhört mycket fram emot att få göra.
Även hon blev glad att vi kom på besök och hon visade in oss i sitt hus som Eddies bror byggt åt henne på familjens mark. Hon bjöd oss på nötter och guava frukter som hon plockat på deras mark.
Efter lite tid innomhus i det svala gav vi oss ut för att se marken och landskapet. Där är så otroligt vackert och vyerna som sträcker sig utanför huset gör att man nästan blir knäsvag. Eddie berättade sin livshistoria när dom fick fly härifrån i början på 80-talet och hur många som fick sätta livet till när dom inte hann i väg i tid. Kriget förstörde mycket och att höra Eddie berätta vad som hände håller jag inom mig för denna stund......
Vi gick genom den stora bananplantagen där det också fanns myror stora som jag vet inte vad men ett bett av dom gjorde att man fick ett rejält blåmärke! Så vi skyndade oss igenom plantagen för att komma ut på mer öppen mark
Väl ute så fanns betesmark till djuren och alla guavaträden. Lägg märke till att det var fler än mig som hade fått myror i brallan...... :)
Vi hjälptes åt att fylla påsar medguava så att vi kunde ta med dom tillbaka till barnen på skolan.
Även hos Eddies mamma så var det ett gruppfoto som gällde. Vi var alla så tacksamma över att ha träffat kvinnan som till viss del fostrat Eddie till den han är idag.
Dagen var långt ifrån slut efter det att vi lämnade Eddies mamma, så fortsättningen på dagen och 3 års kalaset följer i morgon......
Ni som hängt här ett tag vet att vi är ute och föreläser ibland...Vi är absolut inga stjärnor på det och vi kommer heller aldrig att bli det, men vi brinner för det vi gör och det finns i hjärtat,då är det aldrig svårt att ta fram det...det är bara väldigt nervöst!
Nåväl...nu är det dags igen om lite drygt en vecka då Vanja på Enebackens kraftkälla bjudit in oss....
Våra stora killar och vår stora tjej är just nu inne i slutampen av End of year Exams. Proven dom skriver för att se om det är dags att ta ett steg upp i klasserna nästa år eller om det blir ett år till i samma.
Wendy och grabbarna verkar nöjda såhär långt och det har varit många timmar med näsan i böckerna vilket främst märks här hemma på att dom inte syns särskilt mycket på Facebook och dom sedvanliga små pratstunderna uteblir. Vi håller såklart alla tummar och tår att dom ska klara sig igenom proven med godkända resultat!
Alldeles snart är det dags för Bristolbarnen att börja med sina prov också och det är en tämligen stressad Eddie vi jobbar med nu. Såklart är det en tuff tid med alla prov och säkert en liten press också som ägare till en skola att eleverna ska hålla måttet gentemot andra skolor.Men vi hoppas och tror på våra ungar! Alltid!
Mukasa,Jolly,Brain,Ngobi,Ssemango,Makanga och Sadam, välklädda killar!
Och Wendy...hon ser lite sur ut här men har alltid nära till ett skratt!
Våra P.7 som vi hoppas ska ta sig igenom och för en del innebär det deras sista år på Bristol.
En del av dem kommer med all säkerhet att göra ytterligare ett år.
Om man är i Uganda så länge som jag var och dessutom både åker boda-boda,äter med händerna,får en jigga i foten och säger ord på Luganda då måste man få ett afrikanskt namn!
Det konstaterade Eddies fru som går under namnet Mama Big.
Spännande tänkte jag undra var det kan bli...?
Ett par dagar senare sa hon att hon tänkte adoptera mig och därför skulle namnet bli från hennes stam och jag fick namnet Naiga.
Fint tyckte alla, och jag med såklart, men när Sam hörde det så var han inte helt hundraprocentigt nöjd...
Jag har byxor med häng i grenen...Sam skrattar alltid lite försiktigt när jag tar på dem,han tycker inte att dom är jättefina...
Ordet byxor kan heta lite olika på luganda,men ett av orden är Mawale.
Så när Sam hörde namet Naiga så la han till Mawale också...Så Naiga Mawale!
Sen kom han också på att har jag Mama Bigs stamnamn så är det inte mer än rätt att jag får hans familjenamn så...
Säg hej till Naiga Mawale Ssentesa! Det är jag det! :)
Som vi tidigare berättat om så hade vi besök av en grupp andra svenska nu senast vi var nere. Mia och Lars-Göran och 4 vänner till dem som varit på en safariresa i Uganda och som skulle avsluta med ett besök på Bristol.
Mia är sedan urminnes tider min mammas bästa vän och således har ju också Mia tagit del av historien om vår skola.
Mias sätt att hjälpa har sedan starten varit att hon är en av våra familjevänner och nu skulle hon få chansen att träffa det barnet som hon brevväxlat med under några års tid ,Nalukenge Sharon.
Sharon är inte direkt ett barn längre, men när jag berättade för henne att Mia skulle komma så blev hon så lycklig och det var en lång väntan!
Den dagen då dom skulle komma så mötte vi ju upp dem med brassbandet och det blev en fantastisk stämning med en gång! Tårarna rann på Mia så fort hon klev ur bussen och hörde bandet spela och sen började vi vår march tillbaka till skolan.
Jag kollade av för att se om Sharon spelade,vilket hon inte gjorde och då förstod jag att övriga barn och ungdomar nog skulle möta upp lite längre fram för att marchera med dom också.
Mycket riktigt så gjorde dom det och jag fick syn på Sharon.Mia gick en bit framför mig,så jag haffade tag i Sharon och vi sprang ifatt Mia...Att det regnade den dagen var jag glad för därför att tårarna rann på mig, och jag kan inte ens skriva nu utan att tårarna kommer....Att i ljudet av trummor och trumpeter få ropa till Mia att här är Sharon och se dem ta varandras händer och marchera vidare det var stort!
Lyckan i Sharons ögon kommer jag aldrig att glömma.
Att få vara den utvalda om än bara för några timmar,det borde alla få uppleva...
Jag bestämde mig för att ha tålamod när jag gick från mitt jobb i somras. Det måste bara lösa sig.
Jag åkte till Afrika och hoppades att allt skulle lösa sig på ett bra sätt när jag kom hem.
Lite naivt och lite knasigt tänkt men ibland blir det så.
Men det löste sig och jag jobbar igen,så skönt! Med jobbet jag har nu är det lätt att dra paralleller med mitt andra liv.
Jag är på en flyktingförläggning.Det är svårt att inte ta med hjärtat för mycket i det arbetet,men det är klart att man måste ha en distans.Den distansen som jag absolut inte klarar av att ha med människorna i Uganda,men som jag måste klara av att ha här,därför att här är jag närmre varje dag och känslomässigt skulle det antagligen knäcka mig på nolltid om jag öppnar upp hjärtat helt och blottar det.
På Facebook hittar man mycket konstiga saker men man hittar också en del saker som på pricken stämmer...
Jag kom till Afrika...jag mötte människor som är min totala motsats och jag växte mer än jag någonsin gjort.
Dom flesta på skolan vet vi det här laget vem Jennie är och vem Anna är.
Kanske att dom blandar ihop oss litegrann ibland,men som sagt dom flesta har koll!
Andra har det inte och då kan man meddela det såhär på svarta tavlan till alla dagen innan gästerna anländer i ett stort antal:
Hur sött är det inte?
För övrigt så finns det inget bättre än att titta på någon annans bilder när man gjort en resa tillsammans.
Igår träffade vi Eivor och Ludvig som vi reste med den här gången och vi fick deras bilder. Samma plats men ändå helt annorlunda! Man ser olika saker och olika människor fastän man gjort samma resa...
Fina och jätteduktiga Ludvig som bjöd på sig själv från första stund!
Och Eivor...En av våra största stöttepelare som inte tillhör vår närmsta familj,men som ändå har gjort massor för Bristol!Eivor är också farmor till Ludvig. Vi kunde inte haft bättre sällskap än det här!
De dagen då vi hade festen den här gången, var den dagen då min malaria slog till med full kraft och jag var tvungen att åka till en klinik. Jag kände själv att min kropp var slut men min enda tanke var ju att vi ska ha fest och jag vill inte för mitt liv missa den! Sams svar när jag sa det var -Anna,missar du hellre resten av livet?
Jag sa inget mer utan följde bara med.Sen är det ganska borta för mig.Jag minns inga detaljer direkt för febern var hög och jag hade kämpat emot för länge.Jag var så trött.
Nästa riktigt klara minne jag har är när jag ligger på en säng på kliniken och droppet börjar blir klart, då är också jag betydligt klarare i huvudet. Fortfarade trött med massa ont men ändå mycket piggare och då kom tankarna på festen igen såklart.
Läkaren ville lägga in mig,men jag sa nej och jag lovade att återvända de 5 dagar som min behandling skulle pågå.
Vi åkte tillbaka och festen var igång och det som mötte mig gav mig energi för att orka!
Nästan varenda unge hade målade naglar i allsköns färger!Pojkar som flickor och alla ville visa hur fina dom var!
Sen hade Jennnie och dom andra tagit fram piprensarna vi hade haft med oss så barnen sprang runt med glasögon och prinsesskronor hela högen och hela skolan bubblade av glädje och förväntan!
När jag bestämde mig för att tillbringa en lite längre tid i Uganda så kändes mina 9 veckor som en evighet.
Jag tänkte på allt jag skulle hinna göra och jag tänkte på hur färdig jag skulle känna mig när det var dags att åka hem.
Jag hann absolut med mycket under mina veckor, men jag hann inte med allt jag ville göra, och jag kände mig absolut inte färdig med att vara där...
Nu har jag varit hemma i 2 veckor men mina tankar är därnere nästan oavbrutet.
Jag vet att människor här tycker att det är konstigt att man kan gå upp i något så mycket,men jag vet också att just dom människorna har inte varit iväg och sett det som vi har gjort och dom har inte upplevt det heller.
Jag älskar dem och jag saknar dem så jag nästan blir galen...
Det är inte alltid helt enkelt att leva det livet som vi har fått..
Vi vill så otroligt mycket både Jennie och jag och vi kan inte genomföra en bråkdel av det.
Barnen vi har är så otroligt många och behoven tryter aldrig. Är det inte det ena så är det det andra.
Nån blir sjuk,nån bränner sig,en annan rymmer och nån ungdom känner för att tänja på gränserna...
Mitt i detta så står Eddie,visserligen tillsammans med sin fru Anne men barnen lyssnar inte och respekterar henne inte på riktigt samma sätt som dom gör med Eddie,därför är det han som måste ta i nästan allt.
Jag har under min vistelse nu sett Eddie få sitta i sin stol på sitt kontor en hel dag utan att kunna resa sig och gå ut.
Det är hela tiden folk som kommer dit,ringer eller på nåt annat sätt ska ha hans uppmärksamhet,det är helt galet att se.
Med samma lugn som han alltid utstrålar så sitter han där och tar emot allt det som han förväntas eller måste göra. Skillnaden nu är att jag har sett honom när han kommer hem klockan nio på kvällen och rasar ihop i soffan. Då är det fortfarande saker som måste göras egentligen. Så här är livet för många, även här i Sverige det vet jag,men jag imponeras över det ansvaret han har Eddie,det är bara så.
Han är min absoluta förebild utan tvekan! Han och så min mamma då förstås!
Brassbandet ska tränas! Här har Eddie hört att trumspelarna inte låter helt korrekt.En vecka la han varje eftermiddag på att träna dem till att låta så som han vill.Sen tog han ett steg tillbaka igen och lämnade över träningen till storkillarna.
Trasigt trumskinn som har blivit lagat för många gånger och som behöver bytas ut...
Dom här barnen väntar för att mätas för nya uniformer.Skoluniform eller fritidsuniform...
Lite datorstrul...Då är han inte kung längre! Är Sam på skolan så tillkallas han på studs för att fixa.
Är han inte där så ringer Eddie efter honom!
Strömlöst på skolan och en spelning dagen efter...20 uniformer skulle strykas för att vara fina.
Den här gången när vi reste ner så reste vi med en hel väska med uteleksaker till barnen. Den väskan hade jag med mig ner då jag skulle tillbringa 6 veckor i Uganda innan dom andra kom. Vi hade köpt lite grejer och sen fick vi en del grejer skänkta till oss från olika håll. Hopprep,bollar,tennisrack,badbollar och ett hederligt ringspel!
Ett sånt där man kastar ringar på pinnar som har olika poäng... 2 pojkar här i vår by, Isak och Olle skickade med oss det och det blev verkligen hur poppis som helst! Mest jublades det såklart när Eddie kom för att kasta!
Det var så härligt att se barnen leka,så som barn ska göra. Att få vara en del i alla skratt, och i alla kiv för den delen när någon inte ville dela med sig.
Att få se deras leenden gå från öra till öra, det finns inte mycket som slår det.
Det var första gången vi reste med leksaker på detta viset men det var inte den sista.
Kläder i all ära, men vem bryr sig om att vara snygg när man kan få chansen att vara ett barn?
Jag fastnar framför bilderna från vår senaste resa fastän klockan är alldeles för mycket....Jag gör ofta det.
Helt plötsligt så känner jag att mina tårar rinner.Jag vet egentligen inte varför men hela jag fylls av en känsla att inte räcka till,att inte vara bra nog.
Jag ser synen av det döda lilla barnet som bärs ut från Mulago inlindat i ett skynke,barn nummer 20 som dog den där dagen på sjukhuset fastän klockan bara var 13... Jag ser mamman som slår sitt barn i bussen flera gånger och medan jag vänder bort mitt huvud så hör jag Sam ha modet att säga till henne att sluta slå.
Jag känner dom små barnen i min famn och hur deras andetag blir långsamma för att dom har somnat där.
Jag känner hur malarian slet i mig och jag kan på nåt konstigt vis känna en tacksamhet att jag fick det,för nu förstår jag vad dom går igenom. Jag ser framför mig hur barnen ska sova i sina sängar ensamma, fastän dom kanske bara egentligen vill krypa upp i famnen på någon som älskar dem och som vill skydda dem från all världens ondska.
Men istället för att vara där och göra nåt,att finnas nära, så är jag så långt borta ifrån dem som jag kan komma.
Jag har ätit fläskfilé och helt plötsligt känns eftersmaken inte alls bra...Jag vet att vi gör allt vad vi kan och jag vet också att vi gör mer än vad många andra gör, men ibland räcker inte det.
Just nu dömer jag mig själv stenhårt,hårdare än vad jag någonsin skulle döma nån annan.Jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin ska få ro att bara vara Anna igen....Ibland vill jag det,men oftast vill jag det inte.
Vi befinner oss i en hektisk period i vårt arbete med Bristol.
Vi var ute och föreläste igår på Rotary i vår stad, och även om vi inte var bäst i världen så dög vi bra.
Vi har ytterligare 2 föreläsningar inbokade inom den närmsta tiden.
Planeringen av sovsalarna måste börja ta form om vi kan genomföra den för det arbetetet ska isåfall påbörjas i december.
Breven som vi har med oss hem ska skickas ut till våra familjevänner tillsammans med foto på våra fina barn.
Det största av allt är att vi också ska skicka ner julklappar till alla våra boende barn såklart!
För tredje året ska det planeras,inhandlas,och slås in julklappar för att sedan skickas ner och förgylla julen åtminstone litegrann för våra barn.Förra året skickade vi ner en tomtedräkt till Eddie också och skumtomtar till barnen, året dessförinnan skickade vi ner en julgran så det finns möjligheter till en bra jul!
Familjevännerna tror vi,och hoppas vi sluter upp bra och fixar julklappar till sina barn,resten fixar vi. Allt detta måste ner i slutet av november för att sedan går barnen på lov och skolåret i Uganda är slut.
Jätteroligt alltihop men ändå lite stressande så här i dessa tider när allt ska vara mysigt,familjärt och extra ordinärt i landet Sverige... tror att det är fler än jag som känner stressen jagandes i nacken utan att för den delen ha en skola i Uganda att jobba med.Sådetså.
2 gånger lämnade vi Kampalas storstadshets för att ge oss iväg till Kiwangala.Sam´s hemby.
Första gången för att jag skulle få se var Sam kommer ifrån och för att träffa hans släkt,främst hans ena farbror,den andra gången åkte vi dit för att hämta Sams lillebror Pius.
När vi kom dit så bodde vi där Sams farbror Mr Sendege har sitt kontor för där finns det ström.
Vi träffade fantastiska människor som tog så otroligt väl hand om oss.Vi fick jättegod mat och det var som att dom känt mig alltid.
Jag träffade en tjej som heter Pauline.Hon var 25 år gammal och höggravid.Hon väntade sitt första barn...
Vi pratade mycket och en av kvällarna berättade hon att barnets pappa inte fanns kvar längre.Han hade blivit mördad i juni och vi var där i september....Ensam skulle hon vara om det lilla barnet och det var inte så hon hade tänkt sig att det skulle vara såklart...
Vi lämnade Kiwangala och som alltid så sätter sig människoödena i hjärtat.
Jag blev oerhört glad när vi bestämde oss för att åka tillbaka efter Pius medans jag var kvar i Uganda för då visste jag att jag skulle få träffa Pauline igen och att det då skulle finnas ett litet barn hos henne...Och när vi kom tillbaka i mitten av oktober så hade hon sin lille kille hos sig...ännu ett barn som kommer leva utan en av sina föräldrar men en liten kille som för alltid kommer att finnas i hjärtat hos någon långt långt borta utan att han ens vet om det...
Jag ville överraska dom andra med nåt speciellt när dom skulle komma ner och jag bestämde mig tidigt för att vi skulle sjunga för dem.Nationalsången ger en speciell känsla och ännu mer när man är borta så det valet var enkelt!
Jag började med att lära Sam den, som behövde 2 dagar för att sedan sjunga den klockrent...Därefter samlade vi barnen och Eddie och började traggla.Vi sjöng och dom sjöng efter. Eddie lärde sig den med och tränade lite med barnen också då jag inte var på plats. Sammanlagt ca 4-5 träningstillfällen och här är resultatet!
Det är lätt att tro att det är enkelt och gör sig själv...
Att göra om sovsalarna är ett projekt som är otroligt stort... Den i särklass största utmaningen vi tagit på oss skulle jag säga...Om vi idag hade vetat vetat vad det skulle innebära så hade vi antagligen backat från början,och inte alls orkat eller vågat dra igång det här.
Det som vi då trodde innebar ca 80.000 är idag närmare 110.000. Priserna går upp och saker kommer till.
Barnen blir fler och behoven av mer plats ökar med dem...
I nuläget har vi ca 85.500 och det saknas inte fullt 25.000.
Många säger att dom ska hjälpa till,dom delar våra inlägg och försöker sprida att vi behöver hjälp och vi är otroligt,otroligt tacksamma för det.Problemet är att det stannar där för många.Det blir liksom inte av....
Därför ber vi nu igen,hur jobbigt det än känns att böna och be om hjälp....låt det inte stanna vid en tanke utan gör verklighet av det.
Hjälp barnen på Bristol att få sova gott på natten.
All hjälp räknas och om man tror att inte ens egna bidrag inte gör nån skillnad så är det inte så för det gör det...!
Vi tar tacksamt emot hjälpen på barnens konto på Swedbank 8388-1,4 140 970-7
Eller om ni hellre önskar att ge det direkt till oss,det går också bra.
På denna resan så hade vi två stycken otroligt fina mottagande på skolan. Anledningen till att det blev två var att det var fler svenskar än vi på plats i Kampala denna vecka.
Annas mamma Christina har en väninna som heter Mia och tillsammans med hennes man Lars-Göran och deras resesällskap på ytterligare fyra personer så hade dom åkt runt i Uganda veckan före vi kom ner för att möta det rika djurliv som finns där och som avslutning på sin resa så ville dom gärna följa med oss ut till skolan. Mia och hennes dotter Sara har ju dessutom varsin familjevänn på skolan som Mia äntligen skulle få träffa.
Dom bodde på samma hotell som oss och med en liten förväntan och spänning i luften denna lite regniga dag så trängde vi alla ihop oss i skolbussen och satte av mot skolan. Denna gång så körde vi inte samma väg ut till skolan utan det valdes en annan väg och ett annat ställe att kliva av bussen.
När vi klev av så mötte brassbandet oss och jag hoppades så att våra vänner skulle få känna den samma känsla som fyller oss varje gång brassbandet börjar spela. Brassbandet tog täten och vi följde efter med barnen vid vår sida. Vi gick några kilometer genom byn med barnen i våra händer. Samma sak händer varje gång musiken från brassbandet fyller luften, alla går ut ur sina hus och hyddor för att se vad som händer och glädjas med dans till musiken
När vi alla kom fram till skolan så fortsatte brassbandet spela och varje gång så fylls mitt hjärta av glädje och beundran över barnen och ungdomarna hur dom kan spela så otroligt vackert och helt på gehör.
Den svenska nationalsången framfördes både med musik och svenska ord och då var där inte många ögon som var torra på oss svenskar....
Älskar man fotboll och musik så kan man ju få med både två på samma kort.....
Efter välkomstcermonin så var det dax för fotbollsmatch! Detta hade dom väntat på väldigt länge. Fotboll är stort och det är det som både killarna och tjejerna på skolan älskar att göra. Ludvig hade från sitt lag IF Böljan i Falkenberg fått med sig deras matchställ och dom blev superfina och dom kände lagandan växa fram.
Vi tog oss upp till fotbollsplanen som låg en bit upp i byn och innan matchen kunde starta så gick vi och tog i hand med alla spelare och önskade dom lycka till. Så skulle det vara och vi hängde givetvis på!
Vill man inte spela fotboll så kan man vara åskådare.....
Joshua visar gärna sitt fina matchställ och sina nya fina fotbollsskor
Eddie övervakade så att allt gick rätt till. Fotboll var inte hans grej berättade han men han var så glad över kläderna och skorna och över att dom nu kan spela mot andra skolor och att dom också kände sig som ett lag när dom var likt klädda. Dom röda tröjorna hade Mia med sig från sin skånska fotbollsklubb.....
Detta var ännu en superlyckad dag och vi, jag och Anna, var så glada över att visa Mia och hennes gäng vad som gör oss lyckliga i livet och deras leenden, när dom lite senare sa hejdå för att åka hemåt, avslöjade att dom nog var minst lika glada över dagen som vi och barnen var
Sam har en lillebror som heter Pius.Sam och Pius har samma pappa men har aldrig bott tillsammans.
Pius var dessutom bara 2 år tror jag när deras pappa dog så dom har levt sina liv med sina respektive mammor eller andra släktingar....
För några år sedan dog också Pius mamma och helt plötsligt så var han ensam kvar. Han togs ut till sina släktingar i Kiwangala, in the village,ca 7 timmar buss från Kampala och där har han varit sedan dess...
Att han måste vara där ute har gnagt i Sam länge och när jag kom dit nu så förstod jag vad han menade...
Jag älskar Kiwangala,det är inte det.Jag har aldrig mött ett fridfullare ställe, men från Kiwangala som är som en sovande by så hade vi ytterligare dryga timmen ut med bil för att ta oss ut till Sam´s farmor och övriga släktingar...och jag törs lova att ingen 15 åring vill bo där....
Pius är världens vackraste men det vilade en sorgensenhet hos honom.
Pius...
I detta huset bodde han i Kiwangala tillsammans med farmor,fastrar och kusiner...
När vi åkte från Kiwangala efter att vi hälsat på där berättade Sam att han vill inte att Pius ska bo där utan han vill ta honom till Bristol...anledningen till att det inte blivit av är pengar.Pengar för transporten för den långa resan från Kiwangala till Kampala,pengar till madrass, filt,böcker,låda osv.Sam kunde helt enkelt inte be Eddie om mer hjälp än den hjälpen han redan fått.
Tillsammans bestämde jag och Sam att när dom andra åkt hem så åker vi tillbaka till Kiwangala och hämtar honom.
Jag pratade med Eddie om det och han sa ja.Och Sam visste sedan innan att Pius också vill komma.
Vi köpte allt som Pius behövde och så åkte vi tillbaka den långa vägen för att hämta honom till ett annat liv..
Det tog ett par dagar så såg vi en annan glöd i Pius ögon.Han fick vänner på bara en dag och när det var dags för brassbandets träning så bad han om att få prova den stora trumman och han spelade som om han aldrig gjort nåt annat.
Vi hoppas att han kommer att finna sig tillrätta,annars tar vi honom tillbaka till Kiwangala igen såklart.
Men vi hoppas och tror att Pius blir kvar.
Här har vi kommit tillbaka för att hämta honom, och han ska tvätta sig innan vi åker...
Vi möts av en helt annan kille i nya kläder och skor.
I den väskan han håller i som rymdes allt han hade.
Storebror och lillebror! Fast lillebror är längre.
Pius absolut första gång på trumman och det var hur bra som helst!
Att komma hem efter att ha varit i Uganda är inte så enkelt.Det handlar inte om att det inte är skönt att komma hem eller att man inte vill träffa sin familj utan det handlar mer om att sättet vi lever här känns ganska ytligt och jag tycker att vi är gnälliga. Allt det där lägger sig litegrann efter ett tag men man behöver lite tid för att smälta allt. Varje gång jag kommer hem så känner jag precis samma sak och denna gången är inget undantag.
Men det betyder inte att jag är skör eller inte kan prata om det eller gråter så fort nån frågar nåt, men känslan finns där inuti och den måste få vara där tills den väljer att försvinna.
I drygt 2 månader har jag levt ett liv som är så oändligt långt ifrån min verklighet.Jag har utmanat mig själv på alla sätt som går och jag klarade det.Saker som skrämde mig innan gör inte det längre.
Jag har sett barn dö och jag har sett barn leva.Jag har hört mitt namn ropas i en afrikansk by och när jag vänt mig om för att säga hej så har jag mötts av en klunga skitiga ungar med leenden i hela ansiktet och små ivrigt vinkande händer.Jag har ätit min mat tillsammans med möss och jag har vart på latriner med kackerlackor stora som hus.
Jag har varit sjuk i malaria utan att veta vad som egentligen kan hända för att jag inte vågade läsa om det.
Jag har mött våra barn i deras vardag och fått bli en del av den...jag tycker inte att det är så konstigt att man behöver lite tid att hitta tillbaka till sig själv igen....
När man reser med någon som aldrig tidigare varit i Uganda eller som framför allt aldrig varit på Bristol, så är man alltid lite orolig. Lite för att nåt ska hända såklart, men mest orolig att dom inte ska tycka om det dom möter.
Att dom inte ska se det som vi ser...
Den här gången reste vi med 3 helt nya,ja nästan 4, för min dotter Linnéa upplevde inte Bristol särskilt mycket när vi var där 2008. Eivor och Ludvig har jag inte pratat med direkt sen vi kom hem,så deras upplevelser har jag inte riktigt, men jag tror att dom gillade det. Däremot har jag min mamma och min dotters upplevelser och båda två är helt sålda.
Min mamma som trott att hon förstått inser nu att hon inte förstått nånting alls egentligen.
Linnéa, som jag tror varit ganska trött på mitt engagemang för Bristols barn ser nu allt på ett annorlunda vis också hon.
Min mamma hade precis samma upplevelse som jag hade när jag först kom dit. Dom första dagarna ser man bara massa svarta.Alla ser precis likadana ut och man undrar hur man nånsin ska kunna känna igen nån överhuvudtaget.
Men helt plötsligt så är dom inte bara svarta längre,dom är människor och man skulle känna igen dem om dom så stod bland tusentals andra! Det är en märklig känsla...
Jag vet att både mamma och Linnéa vill åka tillbaka igen och det känns ganska skönt att nån i familjen äntligen förstår till viss del vad det är som händer inuti en när man möter människorna på Bristol...
Linnéa med sin absoluta favoritkille Lucky! Visst är det konstigt att också hon fastnar för precis samma pojke som jag har gjort,utan att hon visste att det var just han?
Och här har vi 3 familjer som på nåt vis känns som 1... Sam är storebror till flickan med pärlorna,Tracy.
Han är också storebror till pojken längst fram som heter Bukenya. Bukenya är kortare än Tracy men är hennes storebror.Alla 3 har samma mamma, men Bukenya har bott med sin pappa fram till han dog.Nu bor han på Bristol och under loven bor han tillsammans med Tracy hemma hos hennes pappas familj och hos deras mormor.
Pojken i gult heter Trevor och blev en av min mammas favoritbarn. Trevor delar pappa med Tracy och är således storebror till henne, men inte lillebror till Sam... Rörigt? Absolut! Ovanligt? Nej!
''
