Att resa ensam liknar ingenting annat
Idag för ett år sedan hade jag precis sovit min första natt i Uganda på min sjätte resa resa ner barnen på Bristol,och på min andra resa som jag gjorde ensam.Ett år sedan och jag har sedan dess varit nere ytterligare 2 gånger. Att resa ensam liknar ingenting annat och jag tror inte att det passar alla.Att resa är ju för många förknippat med gemenskap och resan börjar ju alltid redan på flygplatsen osv, och det är sant det tycker jag med när jag reser med andra.När man reser ensam så händer precis samma sak bara att man gör den resan inuti sig själv,med sig själv...
Det är så för iallafall mig att jag oftast inte tänker en tanke fullt ut när jag är hemma.Det kommer alltid saker emellan.
Nån ringer,man ska jobba,en maskin tvätt ska vikas eller så låter man sig helt enkelt distraheras för att man inte orkar ta i tanken just då.När man reser så pass långt så har man den tiden och man kan tänka klart.
Sen har man kvällarna,nätterna och de tidiga morgnarna på hotellet där varje tanke är ens egen och man kan tillåta sig att tänka den och ta emot den.Jag hör att jag låter lite knäpp när jag skriver om det men för mig är det så.
När man reser tillsammans är det väldigt annorlunda för man är inte så ensam om glädjen över det man upplever.
I mitt fall som bara reser till Uganda ensam så saknar jag alltid Jennie jättemycket just när det händer nåt roligt ,speciellt med barnen därför att jag vill att också hon just då ska se och vara med om detsamma som jag får.Det är inte alltid lätt att förmedla det i efterhand även om jag försöker och jag vet att hon förstår det.
Det ledsna som man upplever är inte lika svårt att hantera själv,fastän det var den biten jag var mest orolig för första gången jag reste ensam.
Då tänkte jag -Vad gör jag när jag blir ledsen och inte Jennie är där? Det var inte svårare än att jag blev ledsen och Jennie var inte där,då fanns jag för mig själv istället och Sam fick höra om frustrationen jag kände.
Så den biten är inte svår alls utan glädjebiten är värre för den ser inte Ugandierna på samma sätt alltid som vi gör det.Barnens känslor tar inte så stor plats där på nåt vis,och dessutom skrattar vi alltid åt samma saker Jennie och jag och att skratta högt ensam känns lite udda....även för mig.
Det ser ut som en råtta,men det var bara en sötpotatis....
Bussresorna är aldrig lugna,men alltid väldigt roliga!
Anna
Lärarmöte!
Det är ju inte så att vi inte vet att det finns lärare på Bristol,det är vi väl medvetna om och vi har alltid försökt att tillmötesgå dem.Vi har dock aldrig satt oss ner jag och Jennie för att ha ett möte med bara dem.Det har inte blivit av bara. Förra året när vi var nere så gjorde vi dock det och det var ett intressant möte och lite udda!
Vi köpte fika såklart i svensk anda,äta måste man...sen fick dom komma med åsikter och önskemål om vad dom behövde och önskade för att kunna underlätta undervisningen för barnen.
Listan vi fick var låååång och mycket av sakerna inte alls genomförbara eller särskilt logiska heller för den delen.
När vi jobbar med den otroligt tajta budgeten som gör så är det prioriteringar som gäller hela tiden,då känns 20 biblar inte som det första vi rusar iväg och köper....faktiskt.
Men det var ett roligt och väldigt lärorikt möte som absolut förde oss närmre lärarna,bara det var en stort steg!
Anna
Storasyster och lillasyster <3
Vi har under en ganska lång tid nu haft en liten flicka med oss som heter Marjorine. Hon har varit ett av få barn med hår kvar och det var det från början som gjorde att man såg henne och mindes henne. Hon kan bli sur våran Marjorine om det inte går hennes väg samtidigt så har hon det största hjärtat man kan tänka sig.
Ludvig som reste med oss ner förra året fastnade för den lilla lite extra och han är idag familjevän till henne.
Innan jag reste hem i oktober förra året så berättade Marjorine för mig att hennes syster skulle komma till Bristol nästa termin.Alltid tar man inte allt så allvarligt vad dom säger för ibland så berättar barnen saker som dom faktiskt vill ska hända och inte vad som ska hända.
Men vi pratade om det iallafall och nu när jag kom tillbaka i januari så var det en strålande glad Marjorine som slängde sig upp i famnen på mig.Jag såg inte först att det var hon för att håret var borta,men kramarna från den ungen kan man inte ta miste på. Vi kramades länge och sen tog hon min hand och sa att hon ville visa mig någon,och den någon var hennes lillasyster. Lika söt hon med precis samma leende.
2 flickor som blivit bortvalda av sin egen mamma för att mammans nya man inte ville ha dem.Kanske är beslutet taget av kärlek till sina barn men det är ändå svårt att förstå.2 flickor som iallafall nu har varandra och får må bra på Bristol och som bara kommer att åka hem över jul mest troligt.
Storasyster och lillasyster, bara några i raden av barn som inte får det liv som varje barn i världen förtjänar.
Anna
Om det bara fanns svart och vitt att välja på....
Tittar på bilder och tänker på om livet vore enklare om man bara såg det i svart och vitt? Om inte alla färger och nyanser av livet fanns som ställer till det i tankarna på en.
Om det bara fanns rätt och fel att välja på utan en tanke på nåt annat,skulle allt varit enklare då?
Sjuka barn på Bristol...
På Bristol är det inte alltid lugnt och stilla och enbart lycka.Där händer saker precis hela tiden precis som det gör i vanliga livet när man lever med barn och ungdomar. Skillnaden där är ju att Eddie står med ansvar för betydligt många fler barn än vad tillochmed en familj i Familjen Annorlunda gör...(Hatten av för han Peter i den serien,han har väl typ 16 barn....? Vilken kille!)
Nåväl....När man samlar så många barn på ett och samma ställe på en en sån liten yta så kan man ju räkna ut att om det kommer in nån sjuka så gör det ju det med besked tyvärr. Det finns många sjukdomar i Afrika som kommer just på grund av bristande hygien och att checka av att 100 ungar tvättat händerna ordentligt innan måltid är inte lätt att genomföra....Får 1 unge löss är inte den ensam,får en tyfoid så är dom flera som får det,sticker en malariamygga någon så tar den myggan med all säkerhet sängkompisen också.
Så går det runt på det viset.
Nu har det tyvärr hänt igen fast med vattenkoppor...7 insjuknade barn har vi såhär långt och det kan gå fort innan vi har en hel hög till. Magen knyter sig fastän man vet att det inte är en jätteallvarlig sjukdom,men där nere kan vad som helst hända,och det får bara inte ske. Nu är det nerskickat pengar för mediciner så vi förhoppningsvis kan få stopp på det här fortast möjligt,för 7 sjuka barn på Bristol är 7 för mycket...
Det vita som barnen har på sig är som nåt blött,kalkaktigt för att lindra klådan..
Nu har också regnet kommit till Uganda och det inebär en svår sjukdomstid med många som dör.Folk öppnar luckorna till sina latriner och låter avföringen rinna med vattenmassorna,människor sover på blöta madrasser,i blöta kläder och myggen kommer i massor och skapar malaria....Vi hoppas på en lindrig regnperiod och är glada att Bristol är byggd så det iallafall inte kan bli översvämning där.
Anna
Dom somnar som ingenting...
Jag rörde mig ganska mycket utanför skolan nu senast jag var nere.Det passade mig bra just den här gången för att jag behövde den tiden att bara vara. Att bara vara innebär inte för mig som vit i Uganda att jag få vara ifred för det funkar inte.Överallt dit man kommer så syns man och man får uppmärksamhet...Ibland tycker jag att det är jättejobbigt och då försöker jag gå undan och tittar på håll,men när det handlar om barns nyfikenhet då vill man ju möta också den nyfikenheten på ett bra sätt även om det inte är Bristolbarn vi pratar om.Barn är ändå alltid barn även om dom är skitiga och bor i slummen.
Att Bristolbarnen somnar i famnen på oss är vi vana vid,vid det här laget men vad som slog mig nu när jag var runt var att överallt dit jag kom och jag lyfte upp ett barn i famnen så rörde det sig bara om minuter innan barnet sov.
Mysigt såklart...men ändå lite skrämmande att dom gör det i famnen på vem som helst....
Vad går ni för framtid tillmötes?
Det går verkligen inte en enda dag utan att man tänker på våra barn...Vad går dom för framtid tillmötes?
Här väljer ungdomarna vad dom vill göra,där blir det vad det blir för dom allra flesta...Jag skulle så gärna vilja att också våra barn väljer sin framtid.
Ibland önskar jag att skolan var mindre.400 barn är så otroligt många och vi hinner aldrig varken se alla eller lära känna dem alla.Vi hinner inte fånga upp dem innan dom kanske är borta. Ibland önskar jag att vi hade kanske 25 barn att jobba för.
Det hade varit mer lättöverskådligt och vi hade kunnat se deras framgång på ett annat vis.
Vi hade kunnat se dem...
Vi reser med mängder och åter mängder med kläder och saker till dem,ändå räcker det inte...Vi skulle behöva skicka en container för att fylla behoven... Det känns lite tröstlöst ibland när man vill så mycket men ändå vet att man inte kan nå hela vägen fram.
Det vi gör är bättre än att inte göra nåt alls,det vet jag,och jag vet att vi ska vara glada för varenda unge vi klarar att ge en ljus framtid men när dom är så många kvar som man inte hinner hjälpa,då svider det också ibland...
Anna
Tiden går verkligen för fort...det är inte kul längre!
Jag ser tillbaka på bilderna från våra första resor till Uganda.Det känns som en hel evighet sedan men ändå inte.Vad lite vi visste och vad lite vi kunde.Och tänk att det var såhär det skulle bli.
Jag inser att varje resa vi gjort har varit en viktig del av det här.Vi har lärt oss nya saker varje gång.
Från att ha gjort oss helt beroende av den som vi jobbade med förut och då trott att vi aldrig nånsin skulle klara av något själva så är vi nu i en helt annan position,vi ser inga hinder.Eller det är klart att vi ser dem,men vi vet att det går att ta sig över det mesta.
Från att ha varit bakgrundsfigurer,ganska tysta sådana så har vi växt in i det här både Jennie och jag med buller och bång.
Vi vet vad vi kan och vad vi vill,och vi gör det.
Till en början så jobbade vi också med en Eddie som var ganska svår att förstå sig på och som vi uppfattade som väldigt strikt (på gränsen till tråkig) och tyst så är också han idag en helt annan. Vi skrattar hejdlöst tillsammans!Antagligen är också han mer trygg med oss nu än förut och han vet att vi är med honom ända in i kaklet.
Vi gör vad vi kan hela tiden för honom och för barnen,och det stärker nog honom med...
Jennie med sin dotter Amanda 2008 framför det som ska komma att bli huvudbyggnaden på Bristol!
Jag med min dotter Linnéa,också detta 2008...
2010 reste min stora kille Hampus med mig och Jennie ner...
Vi har många kort på honom tillsammans med barnen...Han var det enda barnet vi reste med 2010 och hur han klarade all uppmärksamhet är för mig en gåta....Han var på riktigt helt fantastisk...
Anna
Ibland är Sverige väldigt enkelt!
Att Sverige och Uganda är olika kan vi ju vara överens om vid det här laget,på både gott och ont såklart.
Veckan efter jag lämnade Uganda så var det dags för Sam att ansöka om att få ett pass...Han spenderade 2 fulla dagar på olika instanser för att få rätt papper,foton och ja,ha turen att träffa rätt människor helt enkelt för att bli beviljad sitt pass.
Sen fick han vänta lite drygt 2 veckor och efter ytterligare påtryckningar och säkert lite pengar till nån korrupt passgubbe så fick han till slut sitt pass.Tummen upp för det säger vi!
Idag var det dags för mig att skaffa nytt pass.... Med nytt namn och då man aldrig vet när reselusten sätter in så är det bäst att ha ett tycker jag. Nåväl...Jag körde till polisen i min stad,klev in och sa vad jag ville.
Välkommen sa damen i luckan! Betala, ta av glasögonen för ett skrämselfoto,fingeravtryck och skriva namnet på linjen.Klart.
Trots felstavning på mitt eget namn så satt jag i bilen 7 (!) minuter senare! Vilken service.
I såna lägen älskar jag Sverige fullständigt!
Min livs resa....
Mappen där jag förvarar min bilder på datorn från min 9 veckorsvistelse i Uganda förra året döpte jag till
"Min livs resa". Jag visste inte då vad som skulle komma härhemma några månader senare och jag anade det inte heller.
Alla andra mappar heter bara "Uganda 2012" "Uganda 2010" osv, men inte denna...Nu vet jag att just den här resan blev min livs resa. Så mycket som jag lärde mig under dom 9 veckorna har jag aldrig tidigare gjort och det är också tack vare den resan som jag inte längre är rädd för att stå på egna ben. Jag vet att jag kan det nu,och jag vet att man inte måste veta eller kunna allting från början,men man kan lära sig om man vill.
Här hemma har min stora kille satt ord på många av mina känslor utan att han vet om det.Han läser mig som en öppen bok och han får mig att tänka till och se saker ur ett annat perspektiv.
Att lära av andra handlar inte om ålder,kön eller nationalitet,vi kan alla lära av varandra.
I Uganda lär jag mig saker för att jag vill det.Vi kan åka dit och tro att vi är dom som sitter på all kunskap.
Till viss del gör vi det,vi är mer välutvecklade i vårt kunnande inom många bitar och vi är absolut mer organiserade, men vi lever inte mer och vi kan absolut inte mer om livet än dem...Dom lever verkligen sina liv,vi gör inte alltid det.
Det ligger mycket lycka i att vara en del i det här gänget....Vi har inte alla blodsband med varandra,men vad betyder det egentligen?
Jag fick komma till Kiwangala...Det vackraste stället som jag någonsin sett, och lugnet...det går inte att beskriva.
Jag fick träffa Sams pappas faster som bodde ensam...Det är stunder som jag aldrig kommer att glömma...
Att få äta en middag med 2 världsfina bröder,det är lycka de! På golvet,med händerna,det spelar ingen roll....
Och att få hålla en ny liten kille vars pappa blivit mördad bara 3 månader innan han föddes,det är också en ära..
Och att få se vart Sam faktiskt bodde sina första år...Där han gick igenom saker som präglat honom,men som ändå gjort honom stark...Det gör det lättare att förstå vem han är.
Så nog är det som Jennie säger att allt händer av en mening? Vi vet bara inte alltid om det.
Anna
Samuel Kabiswa
Vi har en kille som alltid,alltid är väldigt mån om oss när vi kommer ner till Uganda.Han är alltid med och både hämtar och lämnar på flygplatsen och han vill oss så väl! Han är en lite udda figur och han har haft ett hårt och ensamt liv så både jag och Jennie försöker att finnas där för honom så mycket vi kan. Det går liksom inte att låta bli att tycka om honom.
Han hjälper till med allt! Klädutdelningar,skära frukt vid frukstunder, dela ut mat vid festerna och organisera barnen om det behövs. Kort och gott, Kabiswa finns alltid där.
Jag har under den senaste månaden haft besvär med ett öra...det blev en öroninflammation till slut och trumhinnan sprack för jag gick inte till doktorn i tid....( Heja mig....)
En kväll så satt jag vid Facebook och Kabiswas alltid lika glada -Mum! How are you? dök upp i chattrutan.
Jag sa som det var med mitt öra och att jag just nu inte mådde helt bra men snart skulle göra det igen.
Han blev så sjukt orolig! Till saken hör att han är lite röda korset ansvarig på sin skola och det betyder att han har fått lära sig litegrann om sjukvård och sånt där och det tar han på största allvar minst sagt.
Så säger han -Ok,har du vart hos doktorn? Jag säger att jag har det...
-Fick du medicin? Ja...det har jag fått....
-Bra! Tar du också smärtstillande? Och vilar du tillräckligt mycket? Smärtstillande tar jag men vilan är sådär säger jag...
-Du måste vila! Det förstår du väl? Vem har du vid din sida nu är du är sjuk? Nån måste ta hand om dig!
Till saken hör att jag är snart 40 år och han är 17-18.Han tar mitt tillstånd på fullaste allvar och kollar sedan av hur jag mår varje dag! Så söt! Jag tycker det är så oerhört fashinerande att dom kan ha levt ett helt liv utan att någon direkt brytt sig om dem och ändå har dom sån empati och kärlek i sig för andra människor....det är stort det.
Anna
Jag blev en Westerberg igen
När vårt liv vändes uppoch ner för 3 månader sedan nu så var det vissa saker som bara slog till i huvudet på mig nästan omedelbart.Saker som jag visste att jag måste göra.... Det ena var att jag måste ner till Uganda och hämta lite krafter för att ta mig igenom allt.Jag åkte och även om jag ännu inte är igenom fullt ut så har jag i alla fall kommit en liten bit på väg.
Det andra var att jag måste ha tillbaka mitt eget efternamn...En sån urlöjlig tanke egentligen men för mig ligger det så mycket känslor bakom det beslutet. Jag föddes som en Westerberg och min känsla blev med en gång att jag måste ha det namnet igen.Jag vet inte varför men helt plötsligt kändes det som att hela min identitet fanns just där....Om det verkligen är så vet jag förstås inte men nu är det iallafall det jag heter.
Anna Westerberg....Såklart samma Anna som innan,fast ändå inte helt.
Alltid är det nåt!
Den här veckan har dom Afrikansk vecka på den förskolan där jag hoppar in som vikarie ibland. Dom har ätit afrikansk inspirerad mat och fröknarna har vart utklädda och det har dansats afrikanska danser. Idag skulle jag och Jennie dit och prata med dem och visa lite bilder hur det är när vi är i Afrika.
Ibland kör saker ihop sig tyvärr och det blir inte som man tänkt sig....För att Eddie och Sam ska få komma hit så måste vi skicka en formell inbjudan till dem som ska godkännas av ambassaden i Uganda. Papprena som ska fyllas i hämtas via migrationsverkets hemsida och sen ska det skickas ner och godkännas av Norges(?!) ambassad i Kampala. Kl 7 i morse var jag hos Jennie för att vi skulle hinna fylla i och maila papprena till Eddie som hade ett möte på ambassaden 10.30 ugandisk tid, dvs 8.30 svensk tid.
Klockan gick jättefort och när vi skulle maila det så funkade det inte såklart....Jag fick slänga mig i bilen till förskolan och barnen och Jennie fick vackert sitta kvar vid datorn och lösa problemet med Eddie och ambassaden.
Det löste sig till slut, för att Jennie en stund senare skulle få veta att PDF var ett svårt format att förstå sig på...Så tillbaka till datorn igen och se om det går att lösa på nåt annat vis. I nuläget vet jag inte hur det går men på ett eller anat sätt ska det säkert lösa sig.Det brukar ju allt göra!
Vi skulle förresten också bifoga kopior på våra pass också till ambassaden....Man vet ju om att man inte är nån fotomodell precis, men kära nån...Hur ful kan man bli på ett passfoto egentligen?!
Svaret på det är:Precis hur ful som helst!
Nåväl...var med och håll en tumme eller två att alla ansökningar går igenom så vi verkligen får hit Eddie och Sam!
42 dagar kvar!
Det här möttes vi av på svarta tavlan! Snart tar vi emot dem!
Att lära sig att säga nej...
Många,många är de gångerna jag har hört mig själv säga Ja fastän jag egentligen menat Nej,och inte velat.
Orden "Jag fixar det" verkar ha varit mitt mantra som jag upprepat helt omedvetet för mig själv. Till slut blir det ett sätt att leva och man vet inte hur man säger nej överhuvudtaget. Men ordet ja kan också bli en belastning till slut fastän själva ordet känns så positivt...
Nu kan jag säga Nej.Jag lärde mig det den hårda vägen och jag använder det när jag måste.Ibland vill jag inte och då kan jag säga nej.Ibland vill jag, men orken finns inte eller jag känner att jag vill prioritera min tid annorlunda och då är det min egen vilja jag kan gå på och inte vad jag tror att nån förväntar sig av mig. Det är ganska skönt att känna att man vet hur man använder båda orden.
I vårt arbete med Eddie och Bristol säger vi absolut mest Ja! Av den anledningen att han väldigt sällan ber om saker som inte behövs. Dom flesta kostnaderna vet vi om.Vi har planerat dom eller så har vi en tid på oss att lösa det.En del saker som kostar är det ju dessutom vi själva som drar igång...
Vi säger också mycket Ja till barnen när vi är nere. Dom stöter på så mycket regler,job och förbud överallt så nej känns inte bra att använda. Vill dom dra ut tofsen i håret och det slutar med att man har 30 små barnahänder rufsandes runt så tycker jag inte att det är hela världen fastän man behöver 40 minuter på sig att reda ut skatboet sen. Eller vill ett barn somna i knät,fastän dom kanske är lite för stora för det så är det så självklart att inte säga nej till det utan man låter dem vara där.
När man använder ord och menar dem ända långt inne så betyder dom oändligt mycket mer än vad dom gör när man bara säger dem för att man tror att nån förväntar sig dem....
Älskade Skitbuss!
Bristol har en egen buss...Den är vit och pimpad med fina klistermärken som visar att den tillhör en skola.
På ytan är det ganska fin faktiskt och den jobbar hårt med att ta dom små barnen till och från skola och den kör brassbandet när dom ska spela,så det är verkligen en stor hjälp.
På ytan,fin som sagt men inuti så är det en första klassens skitbuss..... Herregud vad den krånglar.
Senast höll jag på att missa flyget hem för att bussen gick sönder på väg dit. Gången innan satt vi fast 14 personer i 30 minuter inne i bussen för att dörren var omöjlig att få upp. När vi åkte från en spelning förra året så fick vi vänta mitt ute i ingenstans för att nåt var paj och när vi efter 4 timmar var klara med det och kunde åka då ramlade dörren ur...
Ni hör ju?
Häromdagen var dom ute på spelning igen och ganska sent så kom det ett hej från Eddie på Viber.
Växellådan på bussen hade pajjat och dom hade vart tvungna att lämna bussen till slut och hyra en annan för att få hem ungdomarna igen.
Pengar ner och ny växellåda i skitbussen :) Nu får vi se hur länge den rullar innan det är dags igen!
Anna
Det känns så galet stort!
Det känns så alldeles galet stort och fantastiskt att Eddie och Sam faktiskt ska komma hit...Man drömmer om saker och pratar i termer som "Tänk om" och "Vad roligt det hade varit om"... Helt plötsligt är vi där och det har blivit verklighet av drömmen.
Eddie är helt sprallig och man kan nästan känna hur mycket också han längtar.
Sam sa bara helt stilla häromkvällen -Tänk att min dröm också blir sann... Och den blir det för att han är han.
Våra hjärnor spinner nu på högvarv för att vi ska göra vistelsen så bra det bara går för dem.Vi vill ju visa dem så mycket som möjligt av vår närmiljö och låta dem träffa så många som möjligt som har blivit engagerade i Bristol.
Det känns viktigt det här och det känns stort...Vi räknar dagarna!
Anna
Vi säger välkomna till Eddie och Sam!
Vi har under ganska många år nu haft en dröm jag och Jennie om att ta hit Eddie till Sverige.
Han var här 2006,men då kände inte vi honom,och vi såg honom bara som allra hastigast.
Vi har under de senaste åren fått pengar skänkta till oss som skulle användas för just detta ändamålet och nu är det med en enorm glädje vi kan säga att Eddie faktiskt kommer hit, och han tar Sam med sig! Det känns helt fantastiskt!
I slutet av April så får vi köra upp och möta dem på Landvetter för att sedan få rå om dem i 2 veckor,innan dom åker hem igen i mitten av Maj. Vi är så otroligt glada så ni anar inte!
Så nu startar bråda dagar för oss att få ihop allt som vi vill hinna visa dem och vi vet att det finns många människor här som vill träffa Eddie med.
Vi hoppas också att få ihop en föreläsning så att vi får höra Eddie själv berätta om sin dröm, den drömmen som faktiskt nu är hans verklighet.
8 gånger har han varit på Entebbes flygplats för att säga hejdå när vi åker hem...Nu ska han själv för första gången vara den som åker iväg!
Anna
Alla är värda det
Det visade sig att mitt liv inte alls blev så som jag hade tänkt mig.Det var nu vi skulle leva tillsammans, vid sidan av våra barn som inte längre kräver vår fulla uppmärksamhet 24 timmar om dygnet.
Istället tappar vi bort varandra fullständigt.
Jag är 40 år och det här var inte vad jag trodde.Jag vill det inte.Fast jag vill det nu.
Jag vill inte vara med någon som inte vill vara med mig.Jag vill att den jag lever med ska tycka att jag är den finaste och bästa som finns fastän jag är ful när jag vaknar och gör saker som inte alltid är det bästa.Jag kommer aldrig att acceptera nåt annat,då är jag hellre ensam.
Jennie säger alltid att allt händer av en mening och jag tror på det numera jag också.Man får oftast inte mer tilldelat sig av livet än vad man klarar av.Det kan absolut vara på gränsen till för tuffa saker men dom allra flesta reder ut det dom ställs inför.
Hade vi vetat vad vi skulle möta i vårt arbete med Eddie för barnen på Bristol så tror jag aldrig att vi hade hoppat på det. Dom bergochdalbanekänslorna vi har haft under åren liknar ingenting.
Glädjen när vi lyckats genomföra något bra,den ständiga oron för ekonomin och att allt ska glida oss ur händerna.
Den oerhörda kärleken vi alla känner när vi får vara tillsammans och den totala känslan av maktlöshet vi känner när folk inte lyssnar på vad vi har att berätta.
Det är inte längre bara 400 barn på en skola i Afrika....Dom är Bristols barn.Dom har ett namn,dom har en bakgrund och en personlighet.Dom har en historia att berätta för dom som vill lyssna och vi tror på dem och vi vill att dom ska tro på sig själva också...Dom är värda det,precis som alla människor är.
Fine lille Isaac!
Han är lite av en favorit hos oss alla,lille Isaac. Han är barn till en av våra lärare och han är genomcharmig!
Min dotter Linnéa hade nog lätt tagit hem honom....
Man gör vad man kan,alltid.
Nånting händer i en när man möter vissa människor...Man vet inte vad det är,men det känns bara annorlunda.
En del sätter sig så djupt i hjärtat så man vet med en gång att dom alltid kommer att vara kvar där fastän man inte ville det,valde det eller trodde det.
Min mamma är en människa med ett stort stort hjärta. Hon har alltid funnits där för mig och för mina bröder.
Hon ville åka med till Afrika för att se vad jag och Jennie har gjort och för att försöka förstå vad det är som händer inuti mig när jag kommer dit och vad det är som får oss att inte ge upp...
Och hon föll också,handlöst och huvudstupa och hon förstår nu helt och fullt vad det handlar om.Hon kommer nog aldrig att säga: Ska du åka nu igen? Eller Tänk inte så mycket på det där,det löser sig nog! Nu vet hon att man inte styr över dom känslorna och hon vet att man gör allt som står i ens makt för att finnas för dem som man känner extra mycket för...
Trevor, mamma och Tracy....
Trevor,mamma,Tracy,Sam och Bukenya
Utan att hon visste vem det var så var Sam´s lillasyster Tracy den först som tog min mammas hand när hon kom dit. Till saken hör att Tracy gör inte så i vanliga fall,hon är alldeles för blyg för det,men med min mamma så var det tydligen annorlunda. Tracy och hennes storebror Trevor tog min mamma med storm och även Sam´s lillebror Bukenya.
Och nu vet jag att hon kommer aldrig att glömma dem. Deras visa frågor och klara ögon gör att man aldrig nånsin vill ta bort ögonblicken ur sitt hjärta,man kan inte göra det heller.
För älskar man då älskar man oavsett vem det är.
Från vänster har vi Sam´s lillebror Pius.Han hämtade vi från Kiwangala efter min mamma och gänget åkt hem så honom har hon inte träffat än...Sen har vi Tracy och hennes lillebror Travis som vi hämtade i Kawanda också det efter hon åkt hem.
I lila skjorta har vi Sam´s lillebror Bukenya.Nästa är barnens kusin Norah och till sist Tracys storebror Trevor. Rörigt som tusan men Pius och Sam delar pappa.Tracy,Sam och Bukenya delar mamma.Tracy,Travis och Trevor delar pappa,vilket man kan se...Men alla tillhör dom samma syskonskara på ett eller annat sätt och Sam är deras storebror.
Världens finaste ungar och min mamma föll,fastän hon nog inte trodde att hon skulle det....
Anna
Nej det kan du inte....
Vi bor alltid på samma ställe när vi åker till Uganda. Stället är säkert för det ligger nära det Ugandiska parlamentet och där är rent.Extremt olyxigt men det vill vi ändå inte ha när vi är där,så vårt ställe funkar alldeles utmärkt! Numera får jag också en kram av städerskorna när jag kommer och några ord om att dom är glada att se mig igen,så det känns lite hemma :)
Vår egen packning när vi åker är alltid minimal så det brukar sluta med att vi luktar skit dom sista dagarna för kläderna är väldigt orena. När jag vara nere förra året så tvättade mama Big,Eddies fru, alla mina kläder under alla 9 veckor,det var inte tal om nåt annat! Dom sista 5 veckorna när jag bodde i stan fick jag lämna kläderna till henne på fredagen och sen fick jag dem tillbaka tvättade och strukna måndagmorgon....Jättepinsamt men hon blev på riktigt stött om inte jag gjorde det,så jag gav med mig på den biten.
Nu när jag var nere så reste jag med lite mer kläder för att jag skulle ha lite att röra mig med. Men med den värmen och torkan som var i Uganda just då så gjorde det att jag blev så skitig så det gick verkligen inte att använda kläderna mer än en dag och 16 par byxor reste jag inte med kan jag säga.
Så...vi gick ner i den lilla närbutiken och köpte en tvättbalja och en rad med tvätt tvålar för att kunna tvätta lite på hotellet. Det känns ändå bra att vara ren...
När det var dags på kvällen att sätta igång så sa jag till Sam att jag kan tvätta!
Då tittade han på mig så sa han: Nej det kan du inte....Men du kan sitta här och hålla mig sällskap och sen kan du hänga upp dom.
Jaha....besserwisser vill jag säga till honom men jag höll mig och insåg ganska snabbt att nej...jag kan verkligen inte tvätta som dom gör....
Men,men...jag fick fotat honom när han tvättade och vi fick pratat ytterligare lite till om livet i största allmänhet och jag fick kläder som var rena som om dom tvättats i en tvättmaskin...vilken jäkla kille! :)
God Morgon från en liten prinsessa!
Jag undrar hur många gånger våra ungar ska rädda mig utan att dom vet om det...När allt känns hopplöst och väldigt orättvist så räcker det med att titta på bilder på dem och när jag ser deras fantastiska leenden så försvinner nästan alltid den känslan.
Jag vet att mitt liv är här och man står sig själv närmst.Jag vet att jag måste få känna mig nere och ha skitdagar,och tro mig,det har jag,nu mer än nånsin men ändå,jag tycker inte att jag har rätt att grotta ner mig fullständigt.Jag har det ändå bra fastän det har varit lite tufft just nu.
Dom har det kanske tufft precis hela livet,eller så dör dom innan dom fyllt 7.
Dom ser det glada i livet och jag tror faktiskt att jag är på god väg att göra det igen jag också.
Bästa starten på dagen! Ett God morgon från den här lilla prinsessan <3 Eddies yngsta dotter!
Anna
Han vet och vi vet....
Anna....Hur gör ni för att klara det ni gör? Det finns ju andra som har försökt att hjälpa till,men dom har inte klarat det,varför lyssnar folk just på er?
Orden kommer från Eddie och jag vet inte vad jag ska svara...för jag vet inte,och jag förstår det inte heller.
Men på nåt vis så rullar det bara på. Bristol har aldrig varit ett måste för mig och Jennie,därför att vi måste egentligen ingenting.Bristol har aldrig känts som ett företag som man jobbar på utan det finns bara så självklart i hjärtat....Kanske är det just det som ligger bakom? Vi har inget driv för egen vinning skull och det kanske gör det att man jobbar på ett annat sätt?
Hade vi haft valet kvar att fortfarade jobba i det tysta så tror jag att vi hade gjort det än idag,men nånting hände inuti oss och vi valde att jobba mer öppet och mer utåt för att åtminstone försöka visa att våra barn faktiskt finns.
Att visa att trots att Eddie inte har ett endaste dugg egentligen så valde han att viga sitt liv åt andra människor,det om nåt handlar om hjärta.
Jag kan känna Eddies oerhörda tacksamhet bara genom dom skrivna orden och det gör allting ännu lättare.
Han vet att vi finns där,och inte bara vi utan också alla dom andra som valt att se och som valt att göra det dom kan för Eddie och hans barn...Han vet och vi vet,och den vetskapen gör oss ännu starkare.
Just den här dagen var en magisk dag! Vi var iväg på en talangjakt på ett ställe som heter Bombo och trots äldst instrument och minst snygga uniformer så blåste vårat brassband skiten ur dom andra! Det hörde tillochmed mitt otränade musiköra,och hade jag tvekat det minsta så hade jag kunnat titta på Eddie så hade jag ändå vetat...Han var så sjukt stolt över sina ungar den här dan så han fullständigt lyste.
Vi är inte systrar på pappret men jag tror att vi är det i hjärtat.
Anna
Jag längtar alltid....
Jag längtar verkligen alltid ner till Uganda.Fastän jag vet att det är jag själv som avgör huruvida jag ska åka dit igen eller inte så har jag ändå alltid en viss oroskänsla att nåt ska hända som gör att jag aldrig kommer att se dem igen.Jag vet att om nån dör så hinner man inte ens ner till en begravning,man skulle inte hinna säga hejdå.
Dom dör och begravs sedan dagen efter,då skulle jag inte ens ha hunnit upp till Göteborg innan allt är över och livet går vidare i Uganda...
Igår var jag längtig så jag nästan dog en smula...Ett långt samtal på Viber med Eddie och sen ett med Sam gjorde det lite lättare att stå ut. Jag avslutade kvällen med att titta på bilder från vår resa förra året...
Jag hade varit i Uganda i 6 veckor när Jennie och dom andra kom ner och vi åkte för att möta dem på flygplatsen...Jag var så pirrig i magen och förväntansfull när vi stod där så jag riktigt känner känslan i magen nu när jag skriver om det! Eivor och Ludvig,Jennie och Felicia och så min egen unge som jag längtat efter så mycket,och så min mamma...hon som ville se vad vi gjort i Uganda för att lättare förstå vad jag pratade om.
Helt plötsligt så stod dom där och vi fick en fantastisk vecka tillsammans!
Coolaste bruden!
När jag var i Uganda förra året på långresan då hängde jag av naturliga skäl en hel del med Eddies barn eftersom jag bodde hemma hos honom halva tiden.Helt naturligt snappar ju barnen upp våran svenska och dom lär sig snabbt. Det är så vansinnigt sött när dom säger nåt på svenska så man dör lite!
Eddies lilla dotter lärde jag att säga"Tjena bruden! Läget?"Och när man ser den här bilden på henne så känns det precis som rätt ord för henne! Den här gången lärde hon sig att säga "Schyssta bananer!"
Så nu när jag kom till skolan på dagarna så kom hon alltid springande och hoppade upp i famnen med en jättekram följt av "Tjena bruden,läget? Schyssta bananer!" Bästa mottagandet helt klart!
Anna
Barns olika vardag...
Jag har haft turen att under den här veckan få hoppa in som vikarie på en förskola igen. Barn alltså...bästa medicinen i alla lägen. Funderingar och kommentarer som får en att både fullständigt vilja brista ut i ett gapflabb men också som får en att fundera massvis. Jag ser tryggheten och nätverket som finns kring ett barn här och det känns bra. Ögon som lyser upp när en farfar eller kanske en mormor kommer och hämtar, eller ett barn som berättar att storebror är hans idol. Att få vara på ett ställe med pedagoger som gör allt för att barnen ska ha det så bra som det bara är möjligt och som ger dem en bra start på det långa livet dom ska leva,det är väldigt imponerande att se.
Att jämföras med Uganda där vi kan se 1 åringar tulta runt i byn tillsammans med andra barn förvisso som kanske är 2 och 3 år,där föräldrarna hoppas att nån ska köra på barnet så det dör för det skulle ge dem en rejäl summa pengar som mättar övriga familjemedlemmar under en tid.....Det låter osannolikt,men det är tyvärr sant.
Anna
Eddie
Eddie är ju den enda vi jobbar emot i Uganda. Det finns igen annan som tar några beslut gällande Bristol.
Och det finns ingen annan som ansvarar för dem.
Ibland glömmer man nästan av jobbet han gör,han kan aldrig koppla ifrån. Det händer liksom alltid saker.
Grejen är ju att livet på Bristol inte är rosenskimrande varje dag. Barn blir sjuka,dom bråkar,nån vill åka hem och tonåringarna testar gränserna så det står härliga till...Men han står där,rak i ryggen.
Föräldrar som ska ringas,barn ska till doktorn och tonåringar ska talas till rätta.Lärare som ska vara nöjda och 3 egna barn som också dom har behov som behöver tillgodoses,samt en fru förstås...
Jag glömmer allt det här ibland men så helt plötsligt kommer det över mig och jag blir så sjukt imponerad av honom.
Nu senast jag var nere så väntade jag en hel dag på att få prata med Eddie.Han var på skolan,på sitt kontor men det var folk inne hos honom hela dagen,olika människor,en hel dag....! Jag hade blivit knäpp i huvudet....!
Till sist kom jag in i alla fall och då sa han bara "Snälla stäng dörren så sitter vi bara här lite du och jag"
När Eddie pratar så lyssnar man alltid.Han är bara ett år äldre än mig och Jennie men han har så mycket erfarenheter av livet så jag ryser vid tanken.
Han är min absoluta hjälte och min stora förebild i livet (han och min mamma)
Hade jag fått vara nån annan för en dag,då hade jag valt att vara Eddie utan tvekan,jag vet ingen med större hjärta.
Kabi Ashiraf...och hans bröder
Varje resa så kliver nån ny fram i ljuset för en,det är bara så.
Den här gången var det en lite konstig känsla för pojken jag såg verkade ha blivit så lättsam...
Jag såg ju vem det var men hans personlighet var annorlunda.
Helt plötsligt ser jag den pojken som jag tror har varit han,men det var ju inte det...Jag blev helt konfunderad för likheten med den andre var slående.Såklart en lillebror till Swalicki som jag trodde jag sett...
Ashiraf...Lika skarpa och vackra drag som sina båda bröder och med ett leende som får en att vilja göra allt.
Salimu,Swalicki och Ashiraf,3 bröder på Bristol som alla spelar instrument som om dom aldrig har gjort nåt annat,3 bröder som kommer att gå ett hårt liv till mötes och 3 bröder som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Salimu Waiswa...storebror som vart med oss länge nu.Han växer i sin personlighet för varje gång som vi ses.
Och på längden med för den delen! Snart är dom längre än både mig och Jennie allihop!
Mulungana Swalicki...Påminner mycket om sin storebror när han var yngre.
Han är alltid oerhört vänlig,men han hörs inte.
Och så lillebror Ashiraf. Han smäller av leenden så det står härliga till!
Inte heller han hörs,men jag ser honom ändå...
Anna
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på...
Fortfarande,efter alla resor ner till Uganda så håller jag på att lära mig att hitta balansen mellan båda våra världar.
Jag vill så gärna kunna göra det, men än så länge så klarar jag inte det särskilt bra.
Egentligen så tror jag att det hade funkat bättre om det bara hade varit Bristols barn som jag sett framför mig...dom kan vi göra litegrann för iallafall.Vi förändrar inte deras liv totalt men vi påverkar det lite.
Det är fortfarande så att det är våra barn på Bristol som jag ser framför mig när jag ska sova och det är dom jag tänker på för det mesta.Men när det jobbiga kommer in,den där känslan av total orättvisa och när jag vacklar i min tro på att jag nånsin kommer att klara av det vi gör,då är det oftast dom andra barnen som dyker upp på näthinnan...
Barnen som sover på kartonger på gatan.Dom som är smutsiga från topp till tå.Barnet som fick stryk på bussen på väg till Kiwangala,när jag vände bort huvudet fast Sam hade modet att säga till.Barn nummer 21 som bars ut död inlindat i ett vitt skynke från akutavdelningen på Mulago.
Det är då jag ser dom barnen.Barn med tomma ögon utan tro på sin egen framtid.
Hur ska jag veta vilket ben jag ska stå på då?
Båda! Det är det självklara svaret,men det är inte så lätt som man kan tro....
Anna
Lucky,Travis och så jag!
Enkla små stunder men ändå stunder som jag för alltid kommer att spara i hjärtat.
En kamera,en Anna,en Travis och en Lucky,mer behövs inte.
Anna
Heja Kafuko!
Som flicka nummer 2 i ordningen i som jag fattade det, brassbandets historia så har våran Kafuko Monica bestämt sig för att lämna trumman till förmån för att spela trumpet! Barnen får själva välja vad dom vill spela men det faller sig alltid att tjejerna spelar trummor eller cymbaler. Det finns säkert en liten anledning till det då blåsinstrumenten kräver en enorm lungkapacitet under lång tid och det blir för tröttsamt för dom yngre tjejerna helt enkelt....
Men inte för Kafuko! Hon har storebror Calvin som förebild, då han är en hejare på trumpet allaredan.
Väldigt roligt att se att hon tar för sig,och jag är alldeles säker på att hon kommer att lyckas också,för henne finns inget annat!
Anna
