Jag är i Amsterdam
Nu sitter jag här på flygplatsen i Amsterdam.Den är stor som en hel stad.Absolut allra längst bort fick jag ta mig,från ena sidan till den andra på detta jättebygge.Det gör verkligen ingenting för jag har tid för det men man inser hur stor den är.
Man får också se en hel del folk som är lite annorlunda....Typ har ett gympapass mitt i det lilla gaterummet tillexempel.
Hade Jennie vart här hade vi antagligen skrattat ihjäl oss,nu skrattar jag ihjäl mig inuti själv.
Klockan 3 i morse åkte jag.Med mamma som chaufför som alltid.Vi äter frukost tillsammans sen åker jag upp för trappan,inga konstigheter men det är tryggt.Flygresan mellan Göteborg och Amsterdam märkte jag inte ens av för jag somnade innan planet lyft och vaknade när ladningshjulen slog ut,tämligen behaglig resa alltså.
I mitt huvud går jag igenom vad jag önskar få ut av resan,onödigt egentligen för det blir sällan som vi planerat ändå.
Men önska kan man ju göra för det...Jag vet bara att Eddie och Sam kommer att stå där ikväll och ta emot mig,just det ser jag helt klart framför mig och jag längtar.
Anna
Snart,snart...
Nu är det bara timmar kvar innan jag ger mig iväg.Känslorna är delade som alltid men mest är jag lycklig för att vi tog möjligheten vi fick att hjälpa.Det har berikat vårt liv mer än vad nån förstår.
Jag fick äran att hänga med mina egna ungar i kväll och det är svårt att inte älska dem till vanvett.Dom blev så mycket bättre än vad jag nånsin varit eller vad jag någonsin vågade drömma om och jag är så stolt över att vara deras mamma.
Om mindre än 24 timmar så är jag i Uganda igen.Då har jag rest över 600 mil och jag har lämnat mitt hemland för att komma till ett annat land som också känns som hemma fastän det inte är det,men mitt hjärta bor där.
Jag reser med mig själv som så många gånger förr men jag är ändå inte inte ensam...Jennie är med mig på fast på avstånd hos våra älskade ungar på Bristol Academy.
Anna
Vi köper lite myggnät vettja! :)
Jag vet på riktigt inte hur många myggnät vi har köpt under åren till barnen på Bristol,men det är massvis.
Vi har köpt dem,de har satts upp och de har gått sönder.Oftast får barnen göra allt själva och det är inte alltid så värst lyckat faktiskt.Att sova i slummen bredvid en sumpmark utan myggnät är inte särskilt bra men faktum är att en hel del barn har saknat myggnät ett litet tag.Att ha det så är inte hållbart för slår det till med malaria på skolan så är det inte ett barn som får det utan det blir hur många som helst,och det skulle innebära en katastrof såklart.
Vi har väntat ett tag på att Eddie ska ta upp det och nu kom det.
Det slår tillbaka på oss var orden han använde och det innebär med största sannolikhet att vi har lite malariafall att vänta.Barnen är bitna berättade han.
Barnens hälsa är det absolut viktigaste för mig och Jennie så vi tog beslutet att inhandla ännu mer myggnät och så håller vi tummarna att näten sitter kvar och att malariamyggorna håller sig borta!
Ihop med våra röda,vita och lila sängar kommer nu sovsalarna se smällkaramelliga ut skulle jag tro.
Men friska barn vill vi ha.Det viktigaste av allt.
Anna
Snart andas jag den luften...
Att vara Anna Westerberg dagarna innan en resa är faktiskt inte roligt. Alla känslor ligger utanpå och jag läser in allt.
All stress och dåligt samvete att inte räcka till når sin kulmen såhär dagarna innan och det är verkligen så svårt att samla sig.Jag är glad att jag jobbar in i det sista därför att där måste jag vara närvarande.Han ger mig ingen chans till nåt annat.Min totala närvaro så mår han bra och då mår också jag bra.Han styr mig dit och jag fashineras av hans förmåga att visa mig vad han vill utan ett enda ord.Han har lärt mig så mycket på den här korta tiden.
När jag sätter mig på planet på söndag morgon då är det roligt att vara mig igen.Då släpper allt för jag vet att jag ändå inte kan göra mer.Då är jag bara jag och det är bra nog.Då kan jag luta mig tillbaka och tänka alla tankar klart som kommer till mig och veta att jag snart kommer att andas Afrikas luft igen,den känns annorlunda och den gör mig väldigt hel.
Anna
Trygghet betyder allt
I hjärtat finns det så mycket plats.Jag tror faktiskt inte att det kan bli fullt.Möjligtvis kan de det om man själv begränsar sig till hur många man vill ha där men annars tror jag verkligen inte det.
Som vi sagt otaliga gånger så valde vi inte Uganda.Vi hamnade bara där.Mest troligt för att vi behövde lära oss något och jag tror att vi har gjort det nu. De 8 åren som gått har passerat i en rasande fart och vi lär oss fortfarande.
Jag är på väg för elfte gången till Uganda och jag ser fram emot vad jag ska komma att lära mig den här gången.
I det stora hela kan jag ingenting men ändå kan jag så mycket.Min största kunskapskälla är utan tvekan Sam.
Han tror på att jag löser de situationerna jag hamnar i.Han är med all säkerhet orolig men han visar det aldrig och det gör mig trygg.I efterhand har jag fått veta hur otroligt rädd han var när jag fick malaria 2014 men aldrig att jag kände av hans rädsla.Hade jag vetat hur rädd han var hade jag antagligen varit ännu mer rädd än vad jag redan var,men när jag känner mig trygg då kan jag klara vad som helst.
Jag tror också att en stor del av att vi lyckats hålla ihop det här projektet i så många år nu jag och Jennie trots att så många människor fallit ifrån är just tryggheten vi känner med varandra.Vi rasar aldrig samtidigt.Jag skulle göra vad som helst för henne och jag vet att hon skulle göra detsamma för mig.Har man den tryggheten behöver man aldrig vara rädd för att kasta sig in i nya saker för där finns alltid nån att luta sig emot.
När jag tvekar så står hon stark och vise versa.Vi ser varandras dåliga sidor men vi accepterar dem,och med den vetskapen så blir vi starka tillsammans.
Sista bilden....Jennie ser lite sur ut men i själva verket är det jag som är det.Och Jennie säger lite fint att jag ska skärpa till mig och spela lite.
Frågar man mina barn har jag en typiskt arg min....Ibland är det svårt att förstå varandra i våra möten och allt går inte helt smärtfritt såklart.
Anna
Så jäkla skönt!
I min värld just nu blir allt ganska stort.Stressad för allt jag måste göra och för allt jag vill göra innan jag åker.
Tur för mig då att jag inte är ensam i världen.Idag kom hon,Jennie och på 45 minuter var väskorna packade som ska ner till Uganda,så jäkla skönt! Det är bara 4 väskor men dom packar inte sig själv ändå.Men nu står dom där,fyllda till bredden av saker som vi vet behövs, och jag...jag känner mig nog minst 20 kg lättare.
Är så glad och tacksam över att ha en Jennie i mitt liv,alla borde ha det.
Anna
Jag börjar där....
Idag står vi inför den största utmaningen inför varje resa.Alla saker ska ner i väskorna.
Från att till en början i stort sett bara rest med kläder,skor och gosedjur så har vi med åren insett att det är andra saker som behövs också.Det mesta som kan tänkas behövas skulle säkert på ett eller annat vis gå att få tag på i Uganda men det håller inte samma kvalité som det gör i Sverige och därför vill vi ha det med oss härifrån.
Människor har oftast också lättare att skänka saker än pengar vilket också gör att grejerna finns för oss att ta med men vi saknar pengar att köpa saker för. Dock så försöker vi att köpa och använda så mycket arbeten och tjänster vi kan i närheten av Bristol för då gynnar vi ju någon mer där också utav bara farten.
Det känns helt galet att det faktiskt bara är 4 dagar kvar innan vi ska åka...eller innan jag ska åka menade jag.
Vi vet aldrig vad vi kommer att ställas inför när vi väl är på plats.Behov kan ha ändrats,vi kan se problem som inte fanns förut.Vi kan finna en lösning på nåt vi funderat på länge osv...Vi vet aldrig,och det gör att man alltid funderar litegrann innan man väl är där.Det som är mest jobbigt är att vi står inför en terminsstart och det innebär i stort sett alltid att barn saknas.Föräldrar som väljer att behålla barnen hemma som arbetskraft eller att dom helt enkelt inte har råd att betala varken transporten tillbaka till skolan eller skolavgiften.Just transportpengar är ett stort issue i Uganda.Få människor har egna fordon att använda till att transportera sig med och fastän det i våra ögon i stort sett kostar inget att åka taxibuss i Uganda så är det ett stort problem för dem.
Men vi håller en tumme för att få tillbaka dom alla såklart.
Nähä...nu ska jag göra lite nytta kanske...det känns som att det är dags för det ändå.Det är bara så lätt att bli sittande när man har 1000 saker att göra,jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja nånstans, men en bra början kan väl vara att lyfta på baken? Jag börjar där helt enkelt...
Anna
Det är vad som händer inuti som räknas
Vi är inga föreläsare jag och Jennie.Så är det bara.Vi har inga proffsiga ord,bilder eller powerpoints som visar vad vi har varit med om och som visar vilken livsresa vi befinner oss på.Vi har inte det för vi vet inte hur man gör.
Vi får fortfarande ont i magen varje gång vi ska ställa oss upp inför folk och berätta fastän vi vet att allt det vi vill säga inte kräver några papper eller inövade fraser därför att det vi vill berätta om sitter så djupt i hjärtat så det finns där iallafall.
Vi är inte dummare än att vi känner när en föreläsning inte berör dem som lyssnar.Tack och lov har det inte hänt särskilt många gånger.Men vi vet också de gångerna,vilka också är få som det på riktigt känns i våra hjärtan att det verkligen gick bra.Med bra menar jag inte att vi drar in tusentals kronor eller folks applåder aldrig vill ta slut utan de gångerna som vi själva på riktigt växer inuti och att vi själva känner att vi har gjort skillnad i världen.
Igår hände det.För folket som var där var det nog ingen stor grej.Vi pratade,dom lyssnade.Men oj vad vi växte.
Det går inte att säga varför det hände just den här gången eller vad som var skillnaden från dom andra gångerna,men det är väl en känsla som infinner sig bara skulle jag tro.
En känsla av tacksamhet för det vi har blivit utvalda till att göra och att vi tillsammans tog ett val att fortsätta det arbetet fastän det kräver mer av oss än vad vi egentligen har möjlighet att ge.Tacksamhet för att vi får göra något som andra bara drömmer om att göra.Tacksamhet över att vi har förmågan att älska andra människor bortom vår trygghetszon och på riktigt vågar ge oss hän till att förändra och förbättra.
Det är vid såna här tillfällen som man inser att vi har för lite tid att bry oss om vad andra tycker och tänker.
Vi är våra egna ledsagare av våra liv och vi ska aldrig låta nån annan styra över det.Och tror man att man har rätt att ändra nån annan människa och få den att känna nåt annat än vad just den vill då är man ingen människa utan bara en liten lort.
Jag ber en stilla bön att jag alltid ska känna just så som jag kände igår.
Anna
Nu skiter vi det här!
Hjälp....nu är vi inne i den veckan där jag faktiskt ska åka igen. De två väskorna jag får resa med har växt till antalet och är nu uppe i fyra eller fem.Det tar liksom aldrig stopp med saker dom behöver och det känns fel att inte ta med så mycket vi nånsin bara kan varje gång.Inom de närmsta dagarna ska de här väskorna packas.För att sen packas upp och packas om igen,vägas,sväras över,omfördelas, vägas igen och sen säger vi : Nu skiter vi i det här!
Sen står vi där vid incheckningsdisken skitnervösa för att nån väska ska väga på tok för mycket och vi ska vara tvungna att ta ut nåt när det är dags att åka...Såna är vi och det händer varje gång.
Nu har dessutom väskvågen vi alltid använt försvunnit och vi måste använda en annan och den vet vi inte riktigt hur den väger i jämförelse med flygplatsens våg så det kan absolut bli spännande det här!
Ikväll är det också dags för föreläsning igen.Den förra flöt på tämligen bra så vi hoppas på det ikväll också.
När vi senast höll föreläsning i just den lokalen vi ska vara idag så gick det risigt med det mesta så vi får tro att det inte sitter skit i lokalen utan att det faktiskt är jag och Jennie som är skit ibland...svårt att tro det men det kan vara så....faktiskt.
Anna
Ensam fast ändå inte
Min resebubbla är så nära nu men jag vill verkligen inte in i den.Precis som alltid när jag reser ensam så vet jag ju att jag ska göra det,men det känns aldrig så.Det är vi, jag och Jennie som reser bara att hon stannar hemma i sista stund.Väl på plats på Landvetter så är jag verkligen okej med att åka ensam för det är så vi har det men jag vet ju inom mig att hon längtar ner precis lika mycket som jag gör men för henne tar det slut vid förberedelserna en del utav gångerna och det känns så orättvist.
Att resa ensam liknar ingenting annat och många undrar om det inte är tråkigt att göra det.Dom flesta kanske skulle tycka det men jag har inte ont utav det.Hade jag bara sluppit den kassa känslan av att Jennie missar våra barn så tycker jag faktiskt att det är ett utav de bästa sätten att resa.
Hur ofta har man chansen att bara vara med sig själv i nuet egentligen? Typ aldrig. Men om du har en resa på 20 timmar framför dig,varav 14 utav dem är på en sittplats inuti ett flygplan bredvid någon du aldrig tidigare mött då har du verkligen chansen att vara det och det är mer nyttigt än vad man kan tro.
Anna
Nu var det klart
Så kom resultatet som dom väntat på men som som alla nånstans ändå vetat.Yoweni Museveni kammade precis som väntat hem valet med 60 % av rösterna.Och precis som väntat vill de andra konkurrenterna inte godkänna siffrorna och skriker valfusk.Frågan är om nåt kan gå ärligt till i Uganda över huvudtaget vad gäller människor med makt.Presidenten styr det mesta med korruption och på så vis sitter han ju kvar också,nu med 30 år vid makten.
Det finns en lag som säger att sittande president inte får vara äldre än 75 år och nästa gång Uganda går till val så är Museveni 76 men den lagen hinner han säkert ta bort innan det är dags att välja igen.
Militär och polis rör sig fortfarande ute på gatorna men det verkar som att det ändå gått tämligen lugnt till än så länge för Ugandas befolkning.De sociala medierna är fortfarande stängda och dom är starkt avskärmade från omvärlden.
Nu hoppas vi på att skolorna kan starta igen.Inga har dragit igång på grund av valet och normalt är man igång i början på februari.Det säger en del om oron som uppstår kring en stor händelse i ett svagt land.
Bristols P7or var igång i några veckor innan dom fick stanna hemma igen men nu som sagt så hoppas vi att hela maskineriet kan dra igång inom en snar framtid.Jag lär inte möta alla barnen den här gången som jag kommer för det tar tid innan alla är på plats igen efter ett lov,men dom som är där dom är där och det får vara bra så.
En flicka i mitt hjärta fyller år idag,Sams lillasyster Tracy.Jag skickar en tanke och hoppas den når henne.
Den lilla vackra flickan som antagligen knappt minns sin mor längre efter att ha blivit lämnad på tok för tidigt.
Flickan som har sin trygghet i sin storebror och i sin mormor.
Jag känner ofta hennes närvaro inuti mig fastän den skrämmer mig lite,jag är livrädd för att svika just henne.
Jag undrar hur mycket svek ett barn kan tåla men jag vet att det är ganska mycket när det gäller en förälder.
Man vill alltid på nåt vis ha dem trots allt och det vet jag att hon vill också.Synd att inte hennes mamma vill ha henne bara.Jag ser den lilla flickan framför mig som jag så ofta betraktar på avstånd och idag lägger vi ytterligare ett år till hennes liv.
Grattis Tracy Naiga på födelsedagen,jag saknar dig,och jag älskar dig.
Anna
Kanske en dag....
Varför lär jag mig aldrig?
Det härliga oplanerade livet jag har lagt mig till med ställer till kaos i hjärnan ibland också. Som nu.
8 dagar kvar innan jag åker och våra väskor står opackade.Vi har inte ens hemma de grejerna som vi ska packa med.
Jag kallar mig själv de mest osmickrade sakerna inuti min hjärna och sen när jag sagt det där så gör jag inget iallafall och väskorna förblir tomma.
Hade det bara varit så att man kunnat fokusera 110 % på själva resan så är ju 8 dagar väldigt mycket men det där vanliga livet finns ju också,det livet med jobb,barn och hem.
Arbetet med Uganda ska ske vid sidan av allt det och den balansgången är inte särskilt lätt alltid.
Bristol finns alltid,alltid närvarande och trots att jag numera är lite bättre på att vara i nuet så finns ändå det dåliga samvetet där litegrann att jag är på fel plats oavsett vart jag befinner mig och känslan av att inte räcka till för dem som behöver oavsett vilket av länderna dom är i.Jag är glad att mina egna barn är äldre nu och att dom förstår att jag måste göra det här. Dom har sett och känt detsamma som jag och det gör att det blir lättare att ge sig iväg fastän mitt rätta hemma är med just dem.
Jag och Jennie fick något i våra liv som vi aldrig bad om.Det kom till oss och vi tog emot det.Det är svårt att förstå varför det blev just vi som fick chansen att vara med och förändra livet för människor i Afrika.
Ibland känns det som man står utanför och tittar in på det livet som om att det gällde nån annan och inte oss,ibland önskar man det också.Men oftast så känner man en stor stor tacksamhet att just vi blev utvalda och att vi tog emot det med våra armar öppna.
Anna
Vi hoppas på lugn...
Fortfarande är det lite turbulent i Uganda,inte så jättefarligt men man märker av det helt klart.Den största utmanaren till nuvarande presidenten Museveni har nu blivit arresterad 3 gånger av diverse anledningar men har sedan släppts igen.
Man förväntas ha ett resultat på måndag,men Uganda är Uganda vilket innebär att resultatet kan komma precis närsomhelst.
Sociala medier har stängts ner så folket kan inte använda Facebook och Whatsapp mm för att nå omvärlden.
Ev kan också mobilnätet komma att stängas.Anledningen till att dom gör såhär vet jag faktiskt inte riktigt.
Vi fortsätter att hålla tummarna att det relativa lugnet håller i sig för Ugandas folk...det är lätt att många oskyldiga drabbas och det känns såklart väldigt onödigt om det händer.
Anna
Föreläsning var det här!
Jaha....så gör vi det igen...Hur vi har fått ihop en skola i Afrika är ju typ helt magiskt för vi kan dårakt inte ens få ihop en föreläsning i tid.Idag är det dags och igår kl 18 träffades vi för att träna....Hallå? Det är lite sent kanske.
Jag som är född som en planerare av rang har insett att jag kan planera mitt liv in i minsta detalj och ändå rasar det och jag kan inte göra ett skit åt det. Jennie är född precis tvärtom och har så länge jag känt henne (typ 20 år) inte planerat sådär fasligt mycket nånsin,men alltid rott allting iland ändå.Så nu skiter jag i att planera,förbereda och oroa mig alltför mycket jag också och jag kan lätt erkänna att det är ganska skönt....livet känns lite mer avslappnat på nåt vis.
Ok...det var kanske inte skitkul igårkväll när man insåg att man inte vet vad man ska säga men har vi tur så vet vi det ikväll när det är det dags att återigen berätta om vår resa med Eddie och barnen på Bristol Academy.
Anna
Vi har alla ett val
För mig handlar det inte om att alla ska göra nåt för Bristol och barnen där för att det ska vara bra.
Bristols och Ugandas barn är inte de enda som lider i världen utan det är så många så vi förstår det inte ens. Jag tycker bara att som världen ser ut nu så måste vi alla försöka att iallafall göra något för någon.Vi kan inte stå bredvid och tro att allt ska lösa sig av sig själv för det kommer inte att göra det. Barn bor på gator och på soptippar.Dom har sett saker som ingen borde behöva se och dom har upplevt saker som absolut inte borde få finnas.
Vi har alla ett ansvar för våra medmänniskor och vi har alla ett val att göra nåt. För mig är det svårt att förstå att man inte vill göra något.Rädda valar,pandor,katter, stöd cancer eller parkinssons forskning eller hjälp barn i Afrika eller uteliggare på Plattan i Stockholm.Gör vad du vill se bara till att göra nåt.För att vi kan det.
Anna
Museveni VS Besigye
Nu är det lite livat i Uganda i samband med valet. Mannen som utmanar nuvarande presidentem Museveni hade kampanjat i ett område där det var förbjudet så polisen hade fått använda tårgas för att skingra anhängarna,samtidigt som de arresterade utmanaren Besigye i några timmar innan de släppte ut honom igen.
Säkerheten inne i själva City är extremt hög och idag var det sista dagen för presidentkandidaterna att övertyga folket att rösta på just dem.Imorgon är det,enligt lag förbjudet att kampanja.
På torsdag ska sedan valet genomföras.
Tyvärr är det så att dom unga i Uganda redan förlorat tron på att deras röst betyder något och därför förväntar man sig ett jättelågt valdeltagande.
Oron för ett nytt inbördeskrig finns hos främst de yngre Ugandierna.De äldre vet att det mest troligt inte kommer att ske nån förändring alls. Båda kandidaterna lovar guld och gröna skogar men när valet är över så kommer med all säkerhet allting vara som vanligt igen och folket i Uganda lämnas till sitt öde. Dom bor i ett land utan något som helst skyddsnät så det är ganska lätt att förstå att dom tappar tron på livet ibland...vem hade inte gjort det?
Anna
Han går sin egen väg,alltid.
Den här killen heter Hampus,och han är min son.Jag kunde på riktigt inte ha varit mer stolt.Han går alltid sin egna väg och han har alltid gjort det.Imorgon fyller han 19 år.Jag vet inte vad det är med honom men han har ett annorlunda hjärta.
Han var med i Uganda 2010 och jag var inte riktigt säker på att han skulle vilja åka igen.
Men han ville det,så förra året så var han med igen och båda gångerna var han lika fantastisk med barnen och med ungdomarna.
Den här flickan kommer Hampus för alltid att bära med sig.Bilden är tagen av hans syster och idag har Hampus tatuerat in den lilla flickan på sin arm.I konturen av Afrika så kommer dom nu alltid att vara en del av honom.
En del av honom,precis som både Hampus och Afrika är för mig.
Anna
Händer det så händer det.
Än är det bara Sam och Eddie i Uganda som vet att jag ska komma. Jag har valt att inte berätta det ännu.Nånstans ligger det i bakhuvudet på mig att valet kan ställa till det så jag inte kommer iväg och då vill jag inte att det är allför många som vet om det för då känns det som att jag sviker dem om det blir så att jag måste stanna hemma för min säkerhets skull.Antagligen kommer det snart att börja sippra ut skulle jag tro men i alla fall känns det bra att inte de minsta barnen vet det ännu.
Det krävs väl att UD stänger gränserna skulle jag tro för att jag inte ska åka,för jag är inte direkt orolig eller rädd av mig även om jag såklart inte vill utsätt mig för någon som helst fara.Men jag tror att händer nåt så hade det hänt nån annanstans också fast kanske nåt annorlunda.Så tänker jag.
Anna
Man får det man ger...
Ibland så kommer det över mig väldigt starkt...hur utsatt man kan känna sig emellanåt när man bloggar.
Man vet inte vilka som läser för få vill säga att dom verkligen gör det.Ibland förstår jag ju vilka som läser men långt ifrån alltid. Det händer att folk säger det och då blir jag glad,för att för mig känns det skönt att veta.
Jag har valt att dela med mig om det jag känner för att jag vill göra det och jag har ett behov att få det ur mig.
Det är därmed inte sagt att allting skrivs ner.En del saker är helt enkelt för svårt att skriva om eller så vill jag inte helt enkelt.
I min värld är det inte så farligt om man öppnar upp sig litegrann.Jag tycker själv att det är oehört intressant när människor vågar göra det.Man känner det man känner och jag vet inte om det kan vara fel.
Jag tror att om man aldrig visar vem man är innerst inne så får man heller aldrig veta på riktigt vem någon annan egentligen är heller....och så vill jag inte ha det.Jag vill ge och sen vill jag få tillbaka,och det får jag.
Anna
Tiden går undan
Nu närmar det sig resa på alla sätt och vis...främst ser jag det på alla saker som finns hemma hos mig just nu.
Det var lite smidigare när man bodde större kan jag säga.Efter en shoppingrunda idag där det mesta inhandlades som ska tas med så ska nu arbetet med packningen börja.Inget särskilt stort arbete egentligen då det bara handlar om typ 4 väskor men när allt ligger framme så känns det ganska som ganska mycket ändå...
Annars laddar vi mest för föreläsningarna som vi har framför oss. 2 föreläsningar har blivit 3 och det är mer än vad man tror som ska klaffa till det.Vi är inga vana talare men det vi pratar om ligger oss varmt om hjärtat och då går det oftast tämligen lätt.
Men nu är jag trött...det har varit en lång dag men ändå känner jag mig lätt i sinnet.16 dagar kvar.
Anna
Nu är dom i City!
Nu drar det ihop sig till valet av Ugandas president och brassbandet har kommit tillbaka till Kampala.
Av säkerhetsskäl får dom inte sova på Bristol utan dom ska vara där säkerhets teamet säger att dom ska vara men klart är att dom nu närmar sig slutet på den turnén som pågått från mitten på november.Ungdomarna har timmar och åter timmar bakom sig med spelande och antagligen massvis med förlorad sömn men faktum är att dom har älskat det här! Det har funnits många chanser för dem att att bli avbytta men ingen har velat göra det.Eddies egen son Kinene tillhör dem som också varit iväg sedan starten.Dom var hemma ett par dagar över julen bara sen har dom vart iväg.Dom har sett stora delar av Uganda och upplevt saker som aldrig annars fått göra så det är klart att dom gillar det.
Igår vet jag att några av dem var tillbaka på Bristol för att byta ut några instrument.
Det har slitit hårt på dem och framför allt så är trumskinnen helt slut...dom går sönder,sen sys dom ihop,tejpas och renoveras in i det sista men till slut går det inte att laga längre och då måste man byta ut dem.
Det ska bli spännade att höra om deras äventyr iallafall när vi ses om bara några veckor nu.
Anna
Hur kan vi inte älska?
Små händer i våra,tunna armar kring våra halsar och bruna intensiva ögon som tittar djupt i våra med 1000 frågor.
Frågor som vi inte kan besvara fastän vi vill.
Ibland när man får barnen i famnen kan man verkligen känna hur mycket dom behöver närheten.Ibland känns det som att dom kryper innanför skinnet på en och allt vi kan göra är att hålla lite mer,lite hårdare och lite längre och förlita oss på att det lilla kan göra skillnad för dem.
När barnen somnar i famnen på en vilket händer hela tiden så är det ofta man blir sittande med dem där och man önskar att allt det man känner för dem ska strömma över i dem och göra dem starkare.
Ofta kommer tårarna just när de små somnar för att man inte känner sig tillräcklig just då.Behoven är så stora och i det stora hela så är det så lite vi kan göra.
Det enda vi kan göra är att älska dem....Hur kan vi ens låta bli?
Anna
Samvetes-Kola jobbar på!
Så var dom igång igen,killarna i UF företaget Samvetes-kola!
Hampus,Dennis,Jacob och Swahn som säljer godis och kakor till förmån för våra barn på Bristol Academy.
Dom sålde en omgång innan jul men dom ville köra en omgång till.
Så...Vill ni vara med och stötta killarna i deras arbete för Bristol så är vi alla såklart tacksamma om ni vill handla lite.Lägg en kommentar här så förmedlar vi den eller besök killarnas facebooksida HÄR!
Varje såld burk räknas och vem gillar inte kakor och godis?
Varje burk kostar 50 kr och överskottet skänks som sagt till våra ungar <3
Anna
Vilka är vi att klara det här?
När vi kom till Uganda 2008 så fanns det aldrig en tanke på att vi skulle befinna oss här idag.Vi kunde inget,vi visste inget och vi hade inget genuint intresse av att hjälpa till. Sakta sakta ändrades det där och helt plötsligt stod vi mitt i ett projekt som växte sig så mycket större än vad vi nånsin kunnat ana.Och det var bara jag och Jennie ensamma kvar.
Vilka var vi att klara av det här?
Under resans gång har vi fått ompröva många av de besluten som tagits under åren som gått just för att det blivit så pass stort och kommit att handla om tämligen stora summor pengar som skickas ner till Uganda.
Våra hjärtan som växt för barnen och människorna där är också en av anledningarna till att vi varit tvungna att ändra vårt sätt att arbeta och att tänka.
Vi vet att vi kommer att komma till en punkt där vi måste dra oss tillbaka för vi kan inte dra in de pengarna som vi behöver och det är en lite tung känsla att veta det.Men fram tills dess så ska vi fortsätta att slita för Eddie och för Bristols barn så mycket vi bara orkar och som vi kan.
Anna
Färska frallor och en jordgubbssmoothie!
Eftersom jag inte kom in på blogg.se igår så kom det här aldrig iväg när det var tänkt...men nu gör det det....
Färska frallor,en jordgubbssmoothie och en Jennie,där har ni receptet på en världsbra start på en arbetsam vecka.
Prat om livets stora och lilla samt om föreläsningar som är på gång och vad som ska packas och inhandlas till 2016s första resa avhandlades under några timmar och allt känns så enkelt.
Från att tidigare då vi var 3 i projektet fått vända och vrida på allt 400 gånger för att komma fram till nåt som vi nästan aldrig var enade i iallafall så krävs det sällan nu mer än 5 minuters diskussion innan vi har svaret klart och det är så otroligt skönt.
Vi gör olika saker för att vi är bra på olika saker och på det viset kan vi bibehålla glädjen i vårt arbete för att vi inte måste göra saker som vi tycker är dödens tråkigt eller svårt och då är det inte heller särskilt svårt att jobba för fattiga barns framtid.
Anna
Bygga!Bygga!Bygga!
Nu är även innerväggarna på gång i barnens klassrum och i jämförelse med hur det såg ut förut så ser det ut som rena rama paradiset nu,så fint! Faisal jobbar på i det vilda men i mitt stilla sinne så undrar jag vad han har på huvudet?
En hemmagjord hatt i papper? En säck kanske? Man tar vad man har tror jag att han har tänkt iallafall. Jättesnyggt....
Nåväl.... Bygget är tänkt att vara klart när jag kommer ner om några veckor men lite skeptisk känner jag mig till det för det ser ut att vara en hel del arbete kvar.Men de där Ugandierna har chockat oss förut,både på bra och dåliga sätt så med största sannolikhet så är dom klara när det är tänkt.Kul ska det bli att se det!
Anna
Jag sitter under stjärnorna...
Det går inte en enda dag som jag inte längtar. De dryga 650 milen mellan Sverige och Uganda känns precis så långt som det faktiskt är. Alldeles för ofta känns det övermäktigt och ibland vet jag inte hur jag ska hantera just min längtan till människor som för bara 8 år sedan inte ens fanns i våra liv.
Ibland önskar jag att det fanns en av och på knapp för mina känslor,vad mycket lättare det hade varit.
Lättare att inte känna så mycket men antagligen hade vi gjort ett sämre jobb om vi inte gjorde det.
Ibland när längtan blir sådär stor på ett sätt som bara känns jobbigt då händer det att jag går ut för att lättare andas.
Om det är stjärnklart då så sätter jag mig under stjärnorna och blickar upp för då vet jag att dom iallafall sitter under samma stjärnor som jag gör om än väldigt långt borta.
Och kanske finns det nån där som faktiskt längtar lika mycket som jag gör.
Anna
Barn är Bäst!
Idag har vi varit ute i en skolklass och berättat om Bristol.Och barn är bara för bra.
Så mycket kloka funderingar och de här barnen födda -08 var superduktiga och satt verkligen stilla och lyssnade.
Det är inte så lätt för barn att förstå hur det ser ut för andra i världen om man inte visar dem det,men när man gör det så tar dom det alltid bra.Barn lägger inte in alla tankar och känslor som vi vuxna gör utan dom accepterar situationen som den är och det är ganska skönt faktiskt. En kille räckte upp handen och berättade att han längtar efter att gå i sjuan så han kan gå till Willys och köpa godis....Hur sött är det inte?
Vi har ett par föreläsningar inbokade nu innan jag åker och det ska bli kul att komma ut igen och berätta vad våra hjärtan brinner för...kanske kan nån förstå att det går att göra skillnad fastän man bara är en helt vanlig människa,precis som jag och Jennie är.Det är inte svårare än så.
Anna
Då är vi alla vinnare
Det är tämligen många dagar innan jag ska åka och nån panik lär inte infinna sig innan jag ger mig iväg men nu har förberedelserna så sakta börjat iallafall.Lite leksaker och annat till barnen är inhandlade och framför allt ska jag mentalt förbereda mig för att åka igen.Det kommer alltid tankar oavsett hur mycket jag än vill åka och dom måste man jobba med innan dom sätter sig inuti,helst ska dom bara svepa förbi lite snyggt för att sen försvinna helt.
Mina 3 ungar är det bästa jag har och nånstans tänker jag varje gång jag lämnar dem att jag kanske på sikt också ger dem något bra.Kanske får dem en bättre syn på världen också precis som jag har fått.Kanske lär dom sig att alla människor är lika mycket värda oavsett vart man kommer ifrån och kanske kan dom i sin tur sedan föra över det tänket till någon annan.
Gör dom det och det sprider sig då är vi alla vinnare.
Anna
Dom åker hem...
Nu är det snart 1 1/2 år sedan vi reste och hämtade Sams lillebror Pius från deras hemby Kooki i Kiwangala för att ta honom till Bristol i Nabweru i utkanten av Kampala.Han har inte varit hemma sedan dess.
Ca 7-8 timmar med buss pratar vi om så det är ju inte världens ände men likväl för långt och kostsamt för att ta sig den vägen alltför ofta.Men nu är det dags.Pius ska få resa hem.Tillsammans med Sam ska de resa hem för att under några dagar vara med i en Family Reuinion.Hela släkten samlas hemma i det som är hela familjens utgångspunkt för att se vad som behöver tas om hand på familjens ägor.
Det är där som Sams och Pius pappa ligger begravd och det är dit som även killarna kommer att begravas när det är dags för dem.
Deras farmor bor där,farbröder och fastrar och kusiner i massor.
Det är en bit att ta sig från Kiwangala till Kooki men när man kommer ut där så är det bedövande vackert precis som det är i Kiwangala.Jag visste inte att världen kunde vara så tyst eller för den delen så fridfull.
Det var en glad Sam jag pratade med idag innan de gav sig iväg.Han vill inte bo i Kooki nånsin igen men att komma hem är alltid förenat med en viss känsla och jag hoppas att killarna får bra dagar med sin stora familj.
En liten del av familjen i Kooki....
Familjens hus...
köket där vi skymtar Pius...Det känns som en annan värld han var i.
Farbror,farmor,jag&Sam...
och bröderna Ssenteza med sin farmor.
Anna
Alla kan göra något....
15 sekunder tog det sen rann tårarna utan stopp,jag tittade på TV 4s En resa för livet.
Få människor förstår att det är precis en sån resa vi får vara med om Jennie och jag men vi får göra den gång på gång på gång.Vi får vara med och göra den skillnaden som många andra bara drömmer om.Vi får vara med att göra det för att vi tog ett beslut att vi ville göra det och att vi kunde göra det.
När man inte gör nåt för någon annan så är det ett aktivt val man gör.Det handlar extremt sällan om att man inte kan.
Alla kan kanske inte åka till Afrika och bygga skolor eller skriva låtar för att hjälpa till men i stort sett alla kan bidra med låt oss säga en hundralapp i månaden,en hundralapp som gör så stor skillnad så ni inte ens förstår det.
Det vi ser på Tvn finns.Är det verkligen så svårt att förstå och ta till sig? Hur kan nån ens tro att den enda verkligheten som finns är den som sker framför sina egna ögon?
Barn blir övergivna,vi har sett dem.Barn dör,vi har sett det också.Barn svälter,dom våldtas och dom blir misshandlade till oigenkännlighet och vi...vad gör vi? Dom allra flesta av oss stänger ögonen och vi väljer att inte se det som sker.Jag kan inte släppa det.
Vi kan inte rädda alla men alla kan vi göra något.
Fast besluten blir jag att vi ska lyckas med de barnen vi har valt att hjälpa.Aldrig att jag ger mig på det.Aldrig.
Anna
På Bristol kan allt hända!
Rätt som det är så kommer han......Henry aka julgranskillen utklädd till tjej och börjar dansa för det vilda.
Jublet vet såklart inga gränser och det är en skön känsla att se honom våga bjuda på sig själv.
Att få skratta är verkligen förlösande och det är extra skönt när vi ser våra ungar leva upp så mycket och verkligen ha roligt.Man kan liksom inte låta bli att bli alldeles lycklig inuti själv....
Anna
