Vilka dagar vi har haft här på västkusten man blir ju helt överlycklig! Jag kommer fortfarande inte så långt med mitt knä men utanför dörren kommer jag ju så jag kan njuta av solen. Jag får av förklarliga skäl inte gjort så mycket här hemma men bland mina tankar har jag fått rensat en hel del. Det är på något konstigt sätt skönt när livet stannar upp så att man får ett tillfälle att vila kroppen och låta tankarna få arbeta i stället.

Både jag och Anna lägger ner många timmar på vårt arbete med Bristol varje dag och varje vecka. Vi är väldigt olika jag och Anna, både till sättet vi arbetar och hur vi väljer våra sätt att tänka. Så ska det vara för det är då man kompletterar varandra på bästa sätt. Det blir nästan som ett förhållande………

Anna jobbar väldigt mycket med bloggen. Hon förbereder inlägg och är väldigt duktigt på att få nya läsare till den. Att det har blivit Anna som skriver är nog för att hon är väldigt duktig på att få ner orden så att det blir något nytt och givande varje gång man läser. För att avlasta lite och framför allt för att jag vill så bestämde vi att jag ska skriva varje söndag. Det är inget betungande på något sätt men det är så vi har valt att ha det även om Anna säkert hade behövt lite hjälp ibland…….

Sedan har vi ju mycket med det administrativa som vi måste sköta på bästa sätt, och det är där som jag lägger min tid. Vi har ett stort antal med familjevänner som vi är väldigt glada över att vi har. Dom fyller för oss ett otroligt viktigt arbete med att se till att de barn som är i störst behov av lite extra uppmärksamhet också får det.  Detta försöker vi genomföra genom att låta familjevännerna hålla kontakt med sina barn då dom någon gång varje år få möjligheten att skicka ner brev eller ett paket.

Den ekonomiska biten är också otroligt viktig att den blir gjord på bästa sätt. Vi har fått förtroendet från våra familjevänner, bloggläsare och människor i vår närhet att förvalta pengarna på bästa sätt och det gör vi genom ständig kontakt med Eddie för att se var behovet av hjälp är som störst. Vi för noggranna anteckningar så vi vet att varenda krona som kommer in registreras samt att varenda krona som försvinner ut från kontot registreras på samma sätt.

Vi har hittat ett sätt att arbeta som fungerar bra för oss.  Det går nog inte en dag utan att vi pratar om Bristol och vi delar alltid informationen som kommer från skolan antigen via Eddie eller kort ifrån Sam.

Det tar ofantligt mycket tid det vi gör och ibland så kommer tankarna -  tänk om jag aldrig hade åkt till Uganda 2008, så mycket tid jag hade haft över till att göra något annat och så enkelt mitt liv hade varit..……..Jag får inte dåligt samvete när tankarna kommer för i samma stund så försvinner tankarna och jag känner mig så otroligt tacksam över allt jag har fått vara med om under dom åren som gått sedan 2008.

Att båda mina tjejer har fått möjlighet att följa med har gjort att dom vet vad jag pratar om när det kommer ny information från skolan eller när någon skickat ett meddelande på Facebook och det gör att jag känner det hela ännu mera rätt att dom också har fått uppleva det där jag har valt att lägga en del av mitt hjärta.  Det är nog större chans att jag vinner en miljonvinst än att min man skulle resa med mig dit, och för mig är det helt ok och han låter mig lägga all tid som jag gör med projektet.

Jag tror att man ska omge sig med männsikor som ger en enrgi till att fortsätta det man tror på och om alla gör det dom är bäst på så kan man uppnå det man vill i livet! 

 

 

Jennie

Att Eddie är en stor förebild för mig har ni nog förstått kanske vid det här laget.... Jag tycker att det han har gjort är helt fantastisk och jag beundrar honom verkligen. Han har en humor som passar mig ( och Jennie) alldeles perfekt och det är lätt att skratta tillsammans med honom.

Den Eddie som vi såg i februari var en Eddie som vi tidigare inte riktigt stött på. Han har varit mer korrekt och strikt förut. Förvisso med en jätteglimt i ögat men man har ändå känt att han varit lite återhållsam.

Det var väldigt roligt att få  se honom i sitt esse med ett ständigt leende på sina läppar och alltid med en kommentar på lut!

 

 

 

För övrigt så går vi nu in i slutspurten av insamlingen av pengar till våra älskade ungar!

Vill du vara med och skänka en slant så vore vi oerhört tacksamma!

Dom pengarna gör ingen större skillnad för oss, men för dem gör det.....

8388-1,4 140 970-7

                                                                            Anna

Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad. Jag känner mig rik, inte på pengar men på allt annat.

Jag har världens vackraste barn, som är dom bästa för just mig. Jag har en man som inte alls delar mitt intresse med Afrikas barn, men det är okej, för han låter mig göra det ändå. Jag har en mamma som stöttar mig i allt jag tar mig för,jag skulle tro att hon inte alltid tycker att det är så bra beslut jag tar men hon finns där ändå.

Jag har också min storebror som tycker att jag är det bästa som hänt sen skivat bröd. Han tycker dessutom att jag är smal,vacker och den bästa systern han har. Att jag är den enda systern han har spelar honom ingen roll och för ett tag sen berättade han för mig att han hade Downs Syndrom... Oj... bra att veta!

Varför har ingen sagt det innan.....? :)

Jag känner mig också oerhört lyckligt lottad för det som jag får vara med om nu,

och kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna det.

Jag vet ingenting som jag har lärt mig så mycket av som jag har gjort i vårt arbete för Eddie och för Bristols barn. Jag älskar varje sekund av det och jag växer varje dag.

Jag har mött människor som har ändrat hela mitt sätt att tänka och att vara....och jag vet numer att ingenting är omöjligt.Och när jag känner att min väg är knagglig och svår att gå på, eller när jag tycker att nån är mer än lovligt dum, och livet är orättvist då kan jag ändå tänka att i den här världen så är det ändå inte mest synd om mig, det finns dom som har det betydligt mycket värre. 

Anna

Lika rörigt som jag har på mitt kontor bland alla saker jag ska ha med mig har jag i mitt inre just nu.

Inget faller på plats naturligt och jag måste slita för allt jag gör. Jag är inte ensam i mina förberedelser, men ändå känner jag ju att ansvaret är mitt.

Därför startade jag dagen igår med att städa iordning på kontoret och jag tror minsann att det hjälpte mig lite....

Jag känner mig lite mindre kaosartad på insidan och idag tog jag tag i en hel del saker som jag planerat att göra. Det känns hur skönt som helst och nu är det bara resten kvar.

Att reda ut nåt på insidan när det är rörigt på utsidan funkar inte för mig och det borde jag ha lärt mig vid det här laget, ändå försöker jag...

Jag träffade Jennie en stund i eftermiddag för att gå igenom det sista och stämma av allt som ska göras och varje gång så är det som en box i magen.... fan också, hon ska inte med. När ska jag på riktigt fatta det?

 

                                                                                     Anna

Dels de gånger vi pratar då vi ses men också de gånger vi chattar via facebook.

När jag vet att de ligger uppkrupna i sina sängar och det enda ljuset de har kommer från skärmen på en gammal mobiltelefon, då vill det till att man väljer sina ord och att man säger rätt saker, för jag törs lova att det där är viktiga stunder också för dem.

När dom nu exakt vet hur många dagar det är kvar innan jag kommer tillbaka och låter mig veta att dom längtar så dom nästan blir tokiga, så känns det såklart i mig.

Någon säger att dom hört att jag ska följa med dem på en function och frågar om det verkligen stämmer?

När jag bekräftar att jag tror att det kommer att bli så, så säger dom att det kommer att bli en speciell dag, för när man syns med en vit, då är man någon.

Jag säger att jag inte förstår varför det är så och jag säger att jag ser det goda i Ugandierna, men svaret låter inte vänta på sig

 -Anna, det är för att du inte bor här som du ser det.

Och jag kan ju inte säga emot.... för även om vi möter godhjärtade människor så säger ju det egentligen ingenting av verkligheten. Och jag har inte erfarenheter nog att säga emot dem heller, för trots sin ringa ålder så är många av dem så mycket mer visa i sitt sätt att tänka än vad jag någonsin kommer att bli, dom har varit med om mer än vad jag önskar någon.

Men jag vet att jag kommer att vara de här människorna för evigt tacksam för allt vad dom lär mig och för allt som dom är.

                                                                               Anna

 

 

Vi är fortfarande i stort behov av hjälp till våra barn.

Vill du hjälpa?

8388-1,4 140 970-7

Varenda krona går helt oavkortat till Eddie och barnen på Bristol.

En älskad unge ligger jämte mig i soffan.....En av mina egna, och en av de bästa för just mig.

Han som startade sitt liv med buller och bång och som inte sov en hel natt innan han var 5 år.

Han som har varit en självklar mittpunkt sen han kom och som numera älskar att spela innebandy och som fullständigt avskyr när hans kompisar bytar gympadojjor för att han då inte ser vem han passar till under deras matcher. Han som har fått oss att skratta så tårarna sprutat och som fått oss att slita vårt hår med sin envishet.

Jag ser på honom och jag inser att han inte är ett barn längre...han är mitt barn, men han är stor, och jag är stolt över honom....Jag hoppas att han förstår det.

Idag ska han och jag ta oss en tur på stan för lite kläd och sko inköp.

Jag inser att vi närmar oss November innan jag är hemma igen och då duger det inte med sommarskor längre, så det måste göras innan jag åker.

Så... vi startar dagen där, sen får vi se vad som händer. Jag har ledig helg och jag älskar det!

Hoppas på en bra dag för er också!

                                                                     Anna

Det är fredag och jag är trött. Jag är trött utifrån och ända långt in. Fastän jag försöker att inte känna efter.

Dagens ord kan nog bli frustration.

För att jag inte får gjort det jag tänker mig för att tankarna hela tiden är nån annanstans.

För att vissa människor inte kan svara på en enkel fråga.Hur svårt kan det vara liksom? Väx upp!

För att jag inte kan avgöra vad som är viktigt att packa med mig,

och för att jag känner mig totalt otillräcklig precis överallt just nu.

Bubblan som jag så ofta hamnar i strax innan en resa är nära, men jag tycker inte om att vara där, jag vill vara närvarande,överallt och hela tiden.

Här innan jag åker och där när jag är på plats.

Varför är det så svårt?

                                                                                  Anna

Vi vet att det kanske är tråkigt att höra på, och vi vet att inte alla vill hjälpa till men vi kan inte låta bli att försöka iallafall. Barnen på Bristol har tagit oss med storm och vi vet att utan vår hjälp hade det inte sett ut som det gör idag.

När jag skriver vår så menar jag det, för vi är många som bidragit till att vi är där vi är just nu.

Eddie sliter hårt och vi sliter också....inte som Eddie, men med det det lilla som vi kan.

Få dagar återstår innan jag kommer att bege mig tillbaka igen och vi är oerhört glada för det, för vi vet att det är glada dagar för barnen när dom får besök från Sverige.

Det gör dom synliga och dom blir viktiga!

Vårt största problem är pengar! Vi kan inte göra något utan hjälp och därför ber vi igen...

Finns det någon som kan avvara lite pengar till våra barn så vore vi oerhört tacksamma.

Tiden rinner ifrån oss och stressen med pengar är påtaglig för det är med dom som vi kan göra skillnad för barnen och för ungdomarna.

Det är lätt att bara tänka stort.

Gör inte det,skänk hellre lite än ingenting alls.

Det är lätt att tänka att jag behöver inte ge, det är säkert andra som redan gjort det!

Det kanske dom har, men hålen vi ska stoppa dem i är enorma....

Det är lätt att tänka att jag behöver mina pengar själv!

Vilket är sant, men vi har så vi kan dela med oss ändå,dom allra flesta av oss i allafall.

Det är lätt att säga att Jag ska skänka pengar, men sen glömma bort det....

Snälla glöm inte den här gången....vi behöver verkligen hjälp.

Utan er är vi ingenting.....klyschigt kanske men likväl sant.

Kan ni tänka er att hjälpa oss och barnen på Bristol så är vi er för evigt tacksamma!

8388-1,4 140 970-7

Det går också bra att lämna in det på Korv Me Mos i ett kuvert eller i våra insamlingsbössor,som finns på samma ställe....

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Anna och Jennie

Jag tycker så fasligt illa om vintern.....verkligen illa. Jag kan störa mig bara på tanken att den kommer närmare fastän vi har en hel höst före den och fastän vi har haft en alldeles fantastisk sommar...

Jag tycker inte om hösten heller, men den är hanterbar och jag tror att jag borde skärpa till mig och försöka tycka om och uppskatta hösten lite mer...Men det är svårt när jag hela tiden vet vad som kommer efter den!

Jag är nog född i fel land....

För övrigt så var det en bra start på Bristol i måndags. Eddie ringde på Skype igår och berättade att ca 100 av barnen var tillbaka och resten väntas in under veckan. Precis som det brukar så tar det lite tid att komma igång i Uganda och African time används oavsett vad det handlar om.

Det är en sak jag gärna hade ändrat på...deras sätt att se på tid. Helt galen och vansinnigt irriterande då man drabbas av den...!

Eddie berättade också att nu både längtar dom och väntar på att jag snart kommer dit, och det värmer såklart i hjärtat!

Jag är inte den enda liksom.... :)

Glädjande är att igår fick vi en hel låda skänkta till barnen med nya kläder från en Team Sportia butik i vår stad!

Så roligt och det känns fantastiskt att kunna ge dem nya kläder, plus att det såklart känns så roligt att nån tänker på barnen!

Så Anna-Karin,Helena och ni andra, TusenTack för er hjälp till barnen på Bristol! Så mycket värt!

                                                                     Anna

 

 

 

Lite lätt har jag börjat kolla av min egen packning ner till Uganda. Ytterligare en fördel med att resa just dit är att INGEN bryr sig om hur man ser ut.... Man behöver inte köpa nåt nytt för att passa in eller för att man ska vara snygg liksom.

Alla kläder blir lite lätt röda av sanden som finns i Uganda, och det blir även skorna. Så... gamla kläder som man känner sig bekväm i funkar hur bra som helst och jag tycker att det är ganska skönt med lite täckande kläder för det klabbar inte så mycket i värmen när man bär runt på barnen då...hud mot hud i 30 grader blir ju lätt lite svettigt.

Jag som fullständigt avskyr vintern och ogillar hösten gillar tanken på att mina flipflop faktiskt kommer att få åka på under ytterligare ett par veckor alldeles snart. Trots trolig regnperiod så är det ju ändå varmt och skönt och flipflop torkar ju snabbt....

Vad gäller packningen till Bristol så är det svårt att sålla och man vill så himmelens gärna få med så mycket mer! Så här få väskor har vi aldrig någonsin rest med och fastän Eddie säger att dom är fullt nöjda med att att jag kommer även utan saker så känns det tråkigt ändå.

Tänk om den dagen kommer då vi åker en större grupp.....Tänk vad saker vi kan få med då!

19 dagar kvar nu och jag kunde inte längtat mer!

                                                                            Anna

På måndag drar skolan i Uganda igång igen. Lovet är slut och det är dags för termin 3.

Jag pratade med Sam igår som varit på Bristol ett par dagar nu för att iordningställa klassrum och sovsalar till barnens skolstart.

Idag ska han åka och hämta Norah och transportera henne tillbaka till Bristol också.

Norah är Sams lillasyster Treccys storasyster....Hängde ni med...?

Sam och Treccy delar mamma och Norah och Treccy delar pappa, således har Sam inga blodsband med Norah men han gör ändå det här.

Norah hade varit borta från skolan länge innan Sam fick pappan att säga ja till att låta Norah börja på Bristol.

Och nu är samma sak på väg att hända med lillasyster Treccy. Pappan skaffar barn men glömmer att man måste ta hand om dem. Han låter bli att betala skolavgifter och tycker att Sam kan göra det.

Sam vill såklart inget hellre än att Treccy ska gå i skolan men pappan säger nej till att flytta på henne och låta henne börja på Bristol också, utan han låter henne gå hemma istället och missa värdefull tid.

Hemma för Treccy är hos hennes och Sams mormor som bor granne med pappan.

Och här kommer problematiken in som vi så ofta stöter på.... Jag vill också att Treccy ska gå i skolan och hade utan problem kunnat betala hennes skolavgifter om det hade gynnat henne och Sam på sikt.

Men betalar jag det nu så kommer pappan aldrig lyfta ett finger för henne igen utan utgå ifrån att skolavgifterna betalas av någon annan.

Att ha mig som vän innebär inte bara fördelar för Sam ska ni veta, han får stå ut med en del just på grund av vår vänskap...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappan tar sitt förnuft till fånga så att även Treccy får börja skolan på måndag... skulle hon inte få det så är hon tyvärr i gott sällskap av många andra barn som också dom missar något som för oss är en självklarhet...

                                                                                  Anna

Hur kan du skriva så mycket? Tar aldrig ideérna slut?

Jag skrattade såklart för det lät kul när hon sa det så.

Men sen har jag funderat på det, och Nej... det verkar ju inte som att det tar slut.

Vi närmar oss snart 2 år som bloggande och jag kan räkna tillfällena på en hand då jag tyckt att det har känts jobbigt att skriva,då jag inte vetat vad jag ska skriva om.

Vi skriver om ett komplicerat ämne som är svårt att relatera till och jag tror att det är delvis det som gör att vår blogg håller sig så tajt och liten som den ändå är.

På  nästan 2 år borde jag kunnat fånga fler läsare om det vi skrev om var lättsammare och mer glatt.

Jag tänker snabbt också: Undra var jag hade gjort av alla min tankar och känslor om jag inte hade skrivit ner dom?

Jag skulle ju vart sprängfull vid det här laget och antagligen mått skit, för det är en oerhörd hjälp man får att bearbeta det man går igenom när man skriver ner det...

Jag skriver jämt och många många inlägg har aldrig ens blivit publicerade för att dom har blivit för känslosamma även för mig själv och jag har inte vågat dela med mig av dem.

Mycket,mycket känslor och tankar rör sig inuti en efter det här som vi får vara med om, och det finns saker man inte kan dela med någon för att även vi tänker så olika och hanterar situationer på olika vis.

Det sätter sig små knutor här och var inuti och man får lugnt och stilla försöka mjuka upp dem för att inte låta dem förta en.

Glöm inte att ta hand om er själva!

Det är ord vi ofta får höra.... men det är svårt.

Vad är det att ta hand om sig själv? Gå på spa? Unna sig saker? Åka på semester?

Jag vet inte längre..... Med familjen samlad runt bordet kring en middag, med en pojkvän till dottern som numera nästan känns som en egen, så tar jag hand om mig just då känns det som, för jag älskar dom stunderna.

Jag åker till Uganda för att jag vill. Även om jag där ger av mig själv mer än någon annanstans så får jag också tusenfallt igen.

Kanske borde jag fylla på mina egna depåer bättre för att orka mera, men....jag minns faktiskt inte hur jag gör det bäst.

                                                                              Anna

 

Jag tänker FÖR mycket....Det är dagens sanning och det är en sida som inte är så bra att ha i vårt arbete för Bristols barn.

Ibland hade det vart bra om jag bara kunde vara nöjd med de besluten vi tar och sen inte alls fundera på dem mer, men jag fungerar inte så....

(I besluten rörande Bristol ska tilläggas för här hemma funderar jag sällan på ett taget beslut!)

Mycket tror jag grundar sig i att vi vet för lite om hur det fungerar i Uganda och att jag är rädd att vi ska ta ett beslut som gör det värre för dem än vad det redan är.

Här har Eddie visat sig vara väldigt bra för min del.Jag funderar på nåt....och när jag inte får rätsida på det så kan jag dra ett mail till Eddie och alltid kommer det ett svar tillbaka som gör att jag kan tänka lättare eller att inse att ett beslut vi/jag tog var nog det rätta ändå...

Det är liksom inga problem för dem utan dom är oerhört tacksamma för allt,och tillsammans kan vi lösa alla funderingar som uppstår.

Ibland önskar jag så evinnerligt att vi hade pratat samma språk, alltså vi pratar ju engelska, men att vi hade kunnat prata på vårt eget språk med varandra för det blir aldrig detsamma att uttrycka sig på ett annat.

Eddie är jätteduktig på engelska och jag ligger långt efter honom i mitt språk.

Sam har utvecklat sin engelska jättemycket bara på de senaste 1 1/2 åren så han nu skriver,och pratar tämligen obehindrat,men när man kommer till känsliga bitar och diskussioner då är det svårt att inte få använda sitt modersmål, både för dem och för oss....

Det kan ligga så otroligt mycket mer bakom ett ord man använder på sitt eget språk än vad det gör på engelska.....

Ta tex orden: Love you! Det är inte så mycket känsla bakom det i mina öron, det säger alla... men:

Jag älskar dig! Där har man en helt annan innebörd!

Nu använder vi inte nåt av dom här orden speciellt mycket just i Uganda då men ni fattar kanske vad jag menar....?

Orden betyder olika mycket beroende på vilket språk man använder det.... i min värld alltså.... eller funderar jag för mycket nu igen.....? 

                                                                             Anna

Jag är lillasyster i min familj. Lillasyster till 2 bröder.

Jag är inget typiskt minsta barn  då min ena bror har DownsSyndrom. Det skiljer 2 år på oss så vi har väl varit mer som tvillingar då han ju varit senare på att gå,äta själv och blöjor osv.

Iallafall så träffades vi igår hemma hos våran mamma på söndagsmiddag och nånting slog mig.....

Att JAG har växt upp med honom är ju inget jag funderat över för jag har aldrig vetat nåt annat, han fanns ju där före mig och har alltid haft en självklar plats. Men nu när jag ser mina egna barn tillsammans med honom så blir jag glad. Därför att för dem har det aldrig behövt vara riktigt detsamma för dom har aldrig haft honom så nära som jag har haft, men ändå älskar dom honom.

Han är som vem som helst, och dom är oerhört varma och omtänksamma mot honom.

Dom säger till honom när dom tycker att han tjatar,dom ger han en servett när han har mat kring munnen, och dom skrattar när han säger tokiga saker, men dom gör det med värme och dom gör det med omtanke, och dom skrattar med honom och inte åt honom.

I nästa sekund slår det mig att mina barn har fått ta del av många olika delar av vår värld.

Dels vår egen där dom lever skyddade med båda sina föräldrar som älskar dem utan förbehåll, men dom har också fått se de handikappades värld och lärt sig att dom är precis lika mycket värda som vi andra.

Dom får också ta del av världens orättvisor i form av fattiga och föräldralösa barn i Afrika och att människor i vår omedelbara närhet dör och lämnar oss, men att livet faktiskt går vidare.

Stolt är jag över mina barn,precis som vilken förälder som helst.

För att dom kan, och känner så mycket utan att vi ens behövt lära dem det, jag och deras pappa.

                                                                        Anna

Idag om exakt 1 månad kommer jag att befinna mig på planet som ska ta mig till Uganda och till människorna på Bristol.

Jag kommer troligtvis att känna mig ensammast i hela världen, och jag kommer att undra vad jag har gett mig in på. Jag kommer att undra vart Jennie är och varför jag valde att resa ensam.

Precis samtidigt som jag känner allt det där så kommer jag framför mig att se Eddies armar sträckta i en segergest över huvudet precis som han gjorde då vi kom ner i februari.Jag kommer att se Sams lyckliga leende då jag kom tillbaka precis som jag sagt att jag skulle. Jag kommer att känna barnens armar kring min hals,och se Derricks varma ögon och jag kommer att veta att jag reste själv för att jag behöver lära mig något.

Jag kommer att sakna att ha Jennie vid min sida för att det är tillsammans som vi presterar bäst. Och jag vill prestera.

Ingen förväntar sig det av mig, men jag förväntar mig det av mig själv och jag dömer mig hårt då jag misslyckas.

Jag skulle aldrig döma någon annan på samma vis.

Samtidigt som den rädslan finns där så känner jag mig också full av hopp om att allting kommer att gå bra och att jag kommer att klara det jag vill klara.

Det kommer inte att vara som det brukar, men det kommer ändå att vara bra.

                                                                                Anna

Vi är fortfarande i stort behov av hjälp till våra barn! En del har kommit in och för det är vi oerhört tacksamma, men hålen att stoppa pengarna i är stora....! 

Varenda krona hamnar på Bristol och vi ser till att dom hamnar där dom gör störst nytta.

8388-1,4 140 970-7

Tack!

Skolan är jätteviktig, men det är också viktigt att må bra där man bor.

Där är många barn ska ni veta.... Det är ett fullständigt myller.

När det är dags för dem att gå hem efter skolan slut så vill dom inte alltid göra det för det händer ju alltid kul saker när dom har besök.

Till slut droppar dom av och kvar blir bara de boende barnen. Och ofta är det då dom mest givande stunderna kommer, för både Jennies och mitt hjärta klappar lite lite extra för just dem...

På nåt vis berör dom en med sin lilla nyckel hängande kring halsen. Den som går till den lådan som innehåller deras liv.

Dom berör en för att man vet att dom somnar trygga,men utan en egen förälders omsorger.

Dom berör för man vet aldrig något om morgondagen för de här barnen.

                                                                                  Anna

Vill du hjälpa?

8388-1,4 140 970-7

Jennies inlägg på bloggen sporrar alltid mig och precis som hon skrev igår så skrattade jag när jag läste!

För jag har aldrig under våra år som varandras bästa vänner sett Jennie sån...När hon la armarna i kors som den trotsigaste av alla 5 åringar i världen och sa att hon MINSANN visste att det skulle bli så här!

Jag skrattar hejdlöst av bara tanken på det!

Jennie blir liksom inte arg....

Saken är den att hon har helt rätt i att jag aldrig ens tänkte tanken att vi inte skulle komma hem med just det där planet innan dom liksom stannade för att tanka och handla....Jag var aldrig orolig och tänkte mer att i Uganda finns inga regler så vi struttar väl in där lite fint och så löser sig allt.... Det gjorde det nu förvisso, men jag kan lugnt erkänna att utan Jennie där så hade jag inte kommit med det planet hem till Sverige.

Jag hade aldrig stått på mig, för det var ju trots allt inte deras fel att vi var sena.

Jennies lugn....det är det jag kommer att sakna mest tror jag. Jag är mer yvig av mig.

Jag oroar mig inte mer än vad hon gör, men jag blir stark av hennes lugn.

Hon får mig att bli en bättre människa helt enkelt.

Nu ska jag vara bra utan henne om bara 34 dagar. Lite rädd är jag.

September!!!! Nu är det höst enligt kalendern men det känns lite konstigt att hösten ska vara här nu, det var liksom sommar alldeles nyss. Jag älskar sol och värme men lever man i ett land som ska ha 4 årstider så välkomnar jag hösten om det får vara en vacker höst med den sköna höga luften som innefinner sig.

Jag satt i går och tittade igenom alla kort sedan vår senaste resa och blev så full i skratt när jag fastnade vid korten tagna en tidig morgon i Amsterdam och vi har precis landat efter en lång flygning från Uganda. 

Sista dagen på skolan är lika vemodig som alltd. Man vet att timmarna är räknade och man vill att tiden ska stanna där och då. En vecka är på gränsen till lite för kort tid där. Det är så mycket som ska hinnas med och blir det lite problem som uppstår så går dagarna alldeles för fort. Anledningen till att den senaste resan "bara" var i en vecka var för att vi tänkte på Elias och Felicia. Vi visste inte hur dom skulle må efter alla intryck och hur bristen på mat skulle påverka dom. Nu klarade dom det alldeles galant och som sagt så hade vi nog alla gärna stannat någon dag till........

Vi åkte ut till skolan tidigt på morgonon och vi tog med oss alla tomma väskor, allt det som vi hade inhandlat och ännu inte lämnat över samt den lilla privata packning som vi hade med oss. Väl framme och när bussen svänger in på skolgården så känner man en sorg i hjärtat när man ser alla fina ansikten som har välkomnat oss dag efter dag, och nu kommer tankarna över att jag kanske aldrig mer kommer att få se dom. Känslorna läggs åt sidan för vi har en del viktigt arbete med Eddie som vi skall ta oss igenom. Ekonomin skall ses över, vi ska lyfta vissa frågor om arbete som ligger framför oss och vi skall dela ut dom sista sakerna som vi har inhandlat. Då gäller det att vara skärpt och koncentrerad då det skall föras noggranna anteckningar som vi ska ha med oss hem. 

När allt detta var avklarat så kunde vi släppa allt som vi arbetat för hela veckan och vi kunde bara vara! En härlig känsla att lägga ett öra vid klassrummet och lyssna på lektionerna som pågår. Lyssana på dom som ville berätta något för oss. Titta på dom som ville visa oss något. Leka med dom som ville leka. ( nu har vi ju gjort detta hela veckan ändå men nu njöt man ännu mer då man vet att det kan vara sista gången man är där.......)

 

 

 

 

Vår sista docka Charlie, som kom att betyda lite extra, fick en härlig famn denna sista dagen

Dagen övergår i kväll och mörkret kommer fort. Vi kollar av med Eddie om tiden vi måste lämna skolan för att hinna till flyget och det känns som allt är under kontroll. Vi får veta att den buss som skall lämna brassbandet på skolan efter en spelning också ska ta oss till flygplatsen. Väldigt bra tänkt tycker jag och Anna eftersom dom alltid inte tänker så långt när det gäller planering och fortsätter att njuta av den lilla stund som är kvar.

Nu vet jag att Anna kommer skratta högt när hon läser fortsättnigen av detta inlägg för om mina intryck av dom sista timmarna är som dom är, så har nog Anna en liten annan version av vissa delar.....

Senast senast kl 20.00 skulle vi lämna skolan då incheckningen stängde kl 23 och planet skulle lyfta kl 23.55. Det är en bra bit till flygplatsen och med en fruktansvärd trafik och dåliga väger så vill man ha god marginal med tiden.

Klockan paserade 20.00 och vi såg inte till någon buss. Jag frågade Anna om hört om några andra planer men nej bussen skulle snart vara där med brassbandet och därefter skulle vi med den till flygplatsen. Tur att vi tog i med tiden sa vi i mun på varandra då vi vet att det här med Africantime kan sluta hur som helst. Några fler minuter med våra vänner sa vi ju inte nej till. När klockan närmade sig 20.30 så började jag bli lite orolig och frågade Eddie vad som händer. Ingen fara fick jag till svar bussen är här snart. Jag tyckte ändå att jag såg lite oror hos Eddie då han mycket väl vet hur viktigt det är att just att passa flygtiden. Jag gick till Anna som lugnade mig med att det är ingen fara vi får ju vara här, hos barnen! Irritationen och ororn började växa hos mig lite då - förstod varken Eddie eller Anna att missar vi planet så har vi problem! Strax före 21.00 kom bussen och det blev hejdå kramar och tårar hos oss och hos våra vänner med ett hopp hos oss alla att vi snart skulle träffas igen. Med oss i bussen var givetvis Sam och Mutessa, Brain som jag berättat om tidigar och hans kompis Samuel. Lorraine, Eddies son, Eddie och mekanikern. Nu var vi samlade och vi var på väg till flygplatsen. För att spara lite tid skulle det köras någon genväg till flygplatsen. Vägen var i mina ögon en mycket sämre väg än den andra men vi förlitade ju givetvis oss på chauffören och Eddie. Alla var trötta efter en lång dag och vecka på skolan och en efter en så somnade alla i bussen. Klockan gick med en faslig fart och efter tag väckte jag Anna med ett klart och tydligt konstanterande - Vi kommer att missa flyget! Vi kommer att missa flyget! Och det var nog först nu som jag fick övertygat Anna att tiden var INTE på vår sida.....

Helt plötsligt ser vi skenet från flygplatsen och klockan är 22.40. Skulle det gå ändå? Hade jag oroat mig i onödan i alla fall? I samma ögonblick så svänger bussen av vägen in på en bensinmack! Ska vi tanka nu? Ska man inte ha fixat det innan man ger sig av på en långkörning? Orden som jag rabblade upp då tänker jag inte skriva här men inte nog med tankningen nu skulle mekanikern och chauffören in och handla också! Det är händer inte, inte nu när vi inte har tiden med oss! Vi ber Sam skynda på dom och nu har jag överfört min fustration och oro i hela bussen för nu är det verkligen gasen i botten som gäller. Väl framme på flygplatsen ska vi i genom någon form av passkontroll. Alla är tvugna att stiga ur bussen och ta med sig sina pass. Tjejerna på en rad och killarna på en rad går vi igenom kontrollen och bussen undersöks. Skynda, skynda är orden som går igenom mitt huvud! Tittar på klockan och den är nu 22.55! Vi hittar ett ställe att stanna bussen på, vi slänger oss ut med alla våra tomma resväskor och alla bär så gott dom kan och vi springer fram till avgångs hallen. Klockan är nu 23.10 när vi kommer fram och mycket riktigt så har incheckningen stängt! Enligt Anna så ser hon en sida av mig som hon alldrig sett när jag högt och ljudligt utbrister - Jag visste det, jag visste det! Jag ska hem! Jag ska hem i dag!! Med bestämda steg kliver jag in till personalen och ber dom ha överseende med vår försenade ankomst men icke, han är så bestämd som en mörk storvuxen man kan vara och med armarna i kors så säger han - It´s not my problem! Vad då inte hans problem, släpp in oss så finns där inga problem känner jag......

Eddie hjälper mig att prata med mannen samtidigt som klockan går och jag hinner fundera vad ska jag säga när jag ringer hem för att förklara att vi är kvar i Uganda, vem ska jobba när inte jag och Anna kommer tillbaka till jobbet som vi sagt, hur ska vi få ihop pengar till en ny flygbiljett och var ska vi sova i natt....? Önskan om att få stanna någon dag till hade den slagit in nu eller vad var meningen med att vi inte skulle komma med planet? Det kommer personal från KLM och pratar med Eddie om något jag inte förstår, men sedan kommer orden som jag förstår - Ska ni med planet så är det nu! Inga hejdå till era vänner utan skynda er med en gång! Sa han att vi kom med? Jag springer ut till Anna som står med alla väskor, Elisas och Felicia och alla våra vänner som har kommit för att säga hejdå. I tumultet som uppstår så kan jag än idag inte förlåta mig att jag inte fick chansen att säga hejdå till någon av dom utan att jag tog min sista tid till att stå och orda med personal på KLM. Jag minns att jag vänder mig om och ser Eddies förtvivlade ansiktsutryck som ville säga förlåt och alla andra som bara står och tittar när vi springer fram till incheckningen. Efter en intenvis vecka tillsammans så ville man ju få ett ordentligt farväl och chansen till att säga tack för allt som dom har gjort för oss under veckan. Men så blev det inte och det får jag leva med....

Efter lyckan som ändå infann sig över att vi fick checkat in så går allt väldigt snabb. Vi blir hänvisade om var vi ska ta vägen och vi får småspringa då dom så fint talar om för oss att vi är dom sista ombord.

Vi kommer till slut fram till säkerhetskontrollen och där ska vi ta av oss skor och lösa föremål. Då som en blixt från en klar himel så slår de oss och med ett rungande skratt så ser vi på varandra. Vi alla fyra är totalt genomskitna från fötterna och uppåt. Efter en dag på skolan i den röda lerjorden och med kläder som står av sig själv efter en vecka på resande fot så ska vi igenom säkerhetskontrollen och det är väldigt konstiga blickar och några leende som vi får när dom be oss passera och vi tjuter av skratt och säger att det kan väl bara hända oss…..?!

VI fortsätter dom sista stegen mot planet och jag och Anna sager i mun på varandra att vi är nog verkligen sist ombord, eller? Fortfarande väldigt stressade så tar vi kliven in i planet och där sitter 425 passagerare och tittar väldigt irriterat på oss!!! Vi letar upp våra platser, vilket inte var så svårt då där gapar 4 tomma stolar, sjunker ner och är glada över att vi inte är tankeläsare just där och då. Vi både luktar och ser skitna ut och man bara vill berätta för alla vilken dag och kväll vi har haft.

Planet lyfter rätt så omgående och när vi andats några sekunder så kommer allt över oss. Vi blir så otroligt ledsna och tårarna strömmar ner på våra kinder. Vi fick inte sagt farväl och när vi läser breven som vi fick I våra händer på bussen till flygplatsen så slår det mig vilken fantastisk värld vi lever i och vilka underbara möten vi får vara med om vid våra resor.

Ett litet trevande försök att smita in på den inte allt förstora toaletten och sanera sig, misslyckas totalt och jag inser att det är ingen idé utan somnar väldigt gott i stolen. Dom 8 timmarna som flygningen tar sover vi oss igenom och lagom tills vi ska landa i Amsterdam vaknar vi till liv.

Vi följer strömmen ut ur planet och plötsligt befinner vi oss bland tusentals resande människor på Amsterdams stora flygplats. Hjälp vad vi ser vilsana och skitna ut. Snabbt så letar vi upp en toalett och får där tvättat av oss och tagit på oss dom rena kläder vi skulle ha tagit på oss innan vi lyfte från Uganda kvällen innan.

Hungern gör sig påmind och vad smakar inte bättre efter en vecka utan “riktigt” mat och efter en lång flygresa – jo Mc Donalds !! Där rättså ensamma så intar vi den godaste maten på länge och vi sitter och skrattar över våra sista timmar.Några timmar senare sitter vi på flyget till Sverige och vi får ett härligt mottagande av våra familjer.

Måste tillägga så här i slutet att jag tror att Anna har berätta för ALLA vi känner om när den så annars lugna Jennie tappade greppet på flygplatsen I Uganda!! Men hem kom vi…..

Jennie