Vi lär oss hela, hela tiden!
Trots att vi varit i Uganda några gånger nu så är vi fortfarande väldigt oerfarna.
Just när man tror att man förstått något så visar det sig inte alls vara så. Vi lär oss hela tiden...
Vad jag inte förstått innan är vidden av att ha kontakt med en vit. Dom har sagt det, men jag har inte förstått riktigt. Och det är inte alltid så värst positivt, inte för den som är vit iallafall.
Blir du vän med en Muzungu (vit människa) om du är en Ugandier så har du haft jordens tur....
Nu säger jag inte att alla är sådana här, men dom finns helt klart.
Har du en Muzungu med dig i livet så ser dom det som lösningen på alla problem. Dom tror att vi alla är stenrika och att det bara är att be om hjälp. Är man vänner så gör man det.
Problemet för oss är ju att vi blir ju inte vänner man nån sådär bara...Det krävs mycket för att man ska öppna sig och släppa nån inpå livet, iallafall gör det det för mig.
Men jag litar på människor. Jag tror gott om alla.
Så också Ugandierna vilket gör att jag inte alltid har antennerna ute för att känna av olika situationer,
till Sams stora förtret.... Jag tror ju att alla vill väl, han vet att inte alla vill det.
När vi är nere så möter vi ju mängder med människor som vi inte alls har nån relation till.
Dom sveper förbi på skolan och säger hej. Dom vet inte vilka vi är, men dom vet att det är vita på besök, och vi vet inte vem dom är, vi är ingen för varandra.
Ser dom då att exempelvis min telefon, en Iphone, vandrar runt bland de äldre ungdomarna som tillhör skolan och som jag litar blint på, så skulle det ju inte göra särskilt ont i dem att ta telefonen med sig när dom går.
Jag tänker inte ens tanken att nån skulle göra så, men Sam vet och han har stenkoll på mina grejer.
Just min telefon var faktiskt på väg att försvinna den här gången och jag hade verkligen ingen koll på den...
Jag hade lånat ut den till någon, som helt plötsligt ska lämna bilen vi just då åker i efter att ha varit iväg nånstans.
Sam frågar mig snabbt som tusan, -Var har du din telefon?
Jag säger som det är att jag lånat ut den och inte har den... Orden som kommer ur Sams mun förstår jag inte, men jag hör att han är skarp på rösten när han ber om att få min telefon från den som har den.
Killen bad om ursäkt att han glömt min telefon i sin ficka. Sam är inte den som höjer rösten, men han var inte nöjd, så mycket såg jag....
Nån timme senare när Herr Kawalya inte var fullt så sur längre så blev jag allt lite uppläxad om än i en väldigt vänlig ton.......
Men nånstans så kan jag inte ens bli arg. Min okunskap ställer till det och en Iphone tillhör en fullständigt ouppnåelig dröm för dem och även om det är fel så kan jag förstå att man gör ett försök att få den med sig....
Den som gör mest fel i situationen är ju faktiskt jag som utsätter dem för det.
Pengar är makt
Jag tror verkligen inte att det finns någon i Uganda som inte förlorat ett syskon eller en förälder i alldeles för tidig ålder. Vem man än pratar med så finns det en förlorad syster eller bror, eller en saknad mamma eller pappa.
Här kan vi leva ett fullt liv och få ha både mor och farföräldrar med oss ända upp i vuxen ålder och det är inget konstigt med det. Såklart finns det det oerhörda tragedier här också, det är inte det jag menar, men där finns det ingen som har alla kvar.
Vad som är så oerhört tragiskt också är att det i många av fallen faktiskt hade gått att rädda liven om det bara funnits pengar. Att pengar är liv känns hårt, men det är sant. Utan pengar får du ingen hjälp i Uganda oavsett vad det gäller. Pengar är makt och det utnyttjas till fullo av dem som kan....
Från Sam kom det här och det värmer massvis!
Fina små skor!
Allt vi får skänkt till oss försöker vi få med ner till barnen. Det är svårt för att vi alltid är så begränsade med plats.
Drömmen är såklart att kunna fylla en container och skeppa ner till dem, men det där vet vi kommer stanna vid just en dröm, dels för att det kostar hutlöst med pengar att skicka det men sen är Uganda oerhört korrupt så antagligen hade man fått betala för att få loss containern i Uganda också, alternativt så hade den öppnats av dom som tog emot den.... Fast tänk ändå vilken grej!
Nu senast så skänkte Jennies kompis Karin ett par ursöta skinnskor som jag bara var tvungen att ta med mig.... Vi hade kanske valt att sätta dom på en flicka men det är inte viktigt i Uganda så det blev ett par pojkskor....
Och för all del.... kollar man in övrig matchning på kläder så spelar valet av skor ingen större roll och söt är han ändå den här lille killen! Under 2 veckors tid tittade han på mig med precis samma blick som på sista bilden!Superskeptisk och inte det minsta imponerad av min hudfärg eller av mig! :)
Anna
It is good enough!
Nåt som jag tycker är verkligen svårt är att inte jämföra Uganda med Sverige.
Det som jag anser vara dåligt här är inte alls säkert att det anses som lika dåligt där. En telefon som vi tycker är hur dålig som helst kan vara det finaste dom har sett i Uganda. Och att vara ensam på julafton är kanske inte en lika big deal där som jag vet att jag hade känt om jag varit tvungen att vara det....
Så det där med att lägga mina egna värderingar åt sidan det måste jag verkligen jobba på.
Sam säger ofta när vi pratar -Anna, it is good enough! Eddie säger precis detsamma....It is good enough!
Jag ska lära mig att känna det och jag ska lära mig att se det lite bättre ur deras synvinkel.
Det är inga lätta saker att jobba med men vem har sagt att livet är enkelt? :)
Nåt som jag tog mig tid till den här gången, för att prata om nåt helt annat, var att se barn också utanför skolans grindar.... Man måste inte blunda för att man går ut och alla barn behöver bli precis lika mycket sedda och kanske kan några minuter av mitt liv bli ett minne för dem...
Anna
Nalukomwa Fesali
Det finns barn som hörs och syns överallt. Det är ingen skillnad vart du befinner dig i världen.
Det är således precis likadant i Uganda och på Bristol. Nån som definitivt inte hörs, men som man ändå ser är
Nalukomwa Fesali. Nalukomwas storebror Makanga har vi haft med oss i vårt familjevänsprojekt sedan starten och när vi sedan kom ner till Uganda, om det var 2012 eller februari 2013 och såg Nalukomwa så föstod vi att det det där var en lillebror till just Makanga...
Bröder som är lika som bär!
När dom där barnen som inte hörs vill något, då lyssnar man på det. Och Nalukomwa ville att jag skulle ta kort på honom i hans säng och visa för hans familjevänner...
Så Elin,Andreas och Mille....Här är Nalukomwa på sin egna plats i världen!
Hårt arbete lönar sig
Vi har haft en arbetsam sensommar/höst på många plan.
Jennie med sitt knä framför allt och jag med min resa med allt vad som kommer till där,men vi har också haft mycket arbete då vi gick från att vara 3 till 2 i vårt projekt.
Nu skulle vi kunna gå ner lite i fart, men....det är svårt! Man vill så mycket och ju mer vi kan jobba på ju bättre förutsättningar kan vi ge våra barn i Uganda.
Skolans ledord "Hard Work Pays" finns också med oss numera och det är det vi jobbar efter. Hårt arbete lönar sig och det vi får gjort, det är gjort. Vi måste ha tålamod men vi kan inte luta oss tillbaka.
Gränsen är hårfin att få folk med sig eller skjuta dem ifrån sig i sitt engagemang för nåt som är så långt borta och som är så svårt att förstå för de allra flesta.
Vi begär inte att någon ska förstå vad vi gör eller vad vi upplevt för det är svårt.
Vad som sporrar oss är såklart alla som vi har med oss i vårt arbete nu.
Alla som på olika sätt gör vad dom kan för att stötta upp där det behövs. Det är det bästa av allt.
Vi vill att alla förstår att ingen summa som skänks till barnen kan vara för stor,
MENingen summa kan heller vara för liten,för det är ändå mer än vad dom hade från början.
Anna
Att falla handlöst
Jag vet inte vad det var som fick mig att falla så handlöst för just Afrika. Jag har inte rest jättemycket i mitt liv men jag har rest litegrann men aldrig fastnat för nåt förut. Jag har tyckt att platser varit vackra och trevliga att vara på men jag har aldrig tidigare blivit så fäst vid ett land som jag blev i just Uganda.
Från att aldrig tidigare ens ha tänkt tanken att det finns nån annan i världen än mig,mina kompisar, senare min familj så var det ett rejält uppvaknanade den dagen så jag insåg att det fanns det, och ett ännu större uppvaknande då jag också förstod att jag kunde vara med och göra skillnad för dom som inte har det som vi....
En massgrav...
Den dagen då vi gav oss iväg på roadtrip till Eddies mamma nu senast var en fantastisk dag på många sätt. Det är fashinerande att få vara ute och se omgivningarna för Uganda är otroligt vackert.... Det är också väldigt roligt att vara med de här människorna utanför skolans miljö, det blir lite annorlunda då.
När vi kom till Eddies mamma så satte vi oss i hennes soffa och Eddie började berätta....Vi har läst och hört hans historia många gånger tidigare men jag har aldrig hört det berättas på detta viset och jag blev tagen...
Att höra hur någon lämnat sitt hem utan att kunna ta något med sig med skott och minor smällande runt sig är starkt och när man vet vad han har åstadkommit sedan så kan man inte annat än att imponeras av styrkan han har.
Eddie frågade om jag ville åka till en massgrav för att titta som låg en liten bit bort som dom använt till alla offer efter kriget i den byn och det vill jag ju såklart. Jag trodde att det var en sten eller nåt jag skulle titta på men jag ville ändå se....
När vi kom dit så gick Eddie och pratade med 2 killar som stod där och så gick vi mot ett inhägnat monument.
Rätt som det var tog dom fram en kofot och Eddie frågade om jag var stark nog för att se..... Dom skulle alltså öppna graven....
Mitt svar var omedelbart ja, men mitt hjärta bultade för jag visste inte vad som väntade mig.
Och det var tungt att se för nånstans kunde man känna det lidandet dom måste fått gå igenom...
Såklart detsamma som för alla människor som får uppleva krig, men det blev så verkligt....
Och ännu en gång slogs jag av den tryggheten jag lever i.
End of Year!
Barnen och ungdomarna i Uganda håller på med sina End of year Exams... Det är ganska så tyst ifrån dem på facebook på kvällarna och bara nåt enstaka hej dimper ner på chatten. Jättebra tycker jag, för det betyder att koncentrationen är på annat håll!
Proven nu är med och avgör om det blir uppflyttning en klass eller om man behöver ett år till på sig för att lära sig det man ska. På sätt och vis är det ju bra att man inte går ifrån en klass utan att ha den kunskapen med sig som man behöver, men jag funderar på hur det känns om man måste gå om exempelvis P5 3 gånger....?
Det kanske är så vanligt att man inte ens tänker på det , men här har det ju alltid varit lite känsligt att "få gå om" en klass. Fastän säkert jättemånga hade behövt göra det just för att man mognar och utvecklas olika fort.
I Uganda har ju inte heller de flesta barn den stöttningen som behövs när man går i skolan. Har man sysslor att göra så görs ju inte läxorna före dem kan jag säga.
Just nu håller vi tummarna för 8 av våra barn som vi hoppas ska klara proven i P7 för att kunna fortsätta i Secondary school,snart snart är skolåret över!
Eddie,Sam och en månad..
Idag är det 1 månad sedan jag kom hem... 1 månad som har gått jättefort ändå känns det som en hel evighet sedan jag var där. Jag dras med bilder som inte lämnar mig och tankar som inte ger mig nån ro.
Men jag är ändå så oändligt tacksam. Tanken på att det kan ta ett år innan jag är tillbaka kan jag överhuvudtaget inte förlika mig med.
Förutom de de drygt 400 barnen och ungdomarna på Bristol samt Eddie och hans familj såklart så har ju jag turen att få ha Sam vid min sida i Uganda.Det finns ingen som har lärt mig så mycket som han har gjort.
Hans tålamod är outömligt och han svarar alltid med precis samma lugn på alla tusentals frågor som jag frågat honom under åren som gått.
Han säger till mig om jag gör nåt fel och han är stolt och berättar vad jag gör rätt.
Han ber alltid om ursäkt om han tillrättavisar mig medans det är precis det jag vill... hur ska vi annars lära oss?
Oavsett vad som händer i framtiden så kommer Sam alltid att ha en oerhört stor plats i mitt hjärta.
En del människor påverkar en med sitt sätt att vara och dom får fram ens bästa sidor.
Sams lugn påverkar mig och jag blir trygg.
Även Eddie kommer att ha sin egen plats, för att han låter oss vara en del av hans dröm. Att han låter oss ta del av sitt och av barnens liv.
Mitt liv hade aldrig varit detsamma utan dem.
Och jag hoppas att dom förstår det.
Anna
Man tar vad man har!
I Uganda och i alla andra fattiga länder också skulle jag tro så är det så att man använder det man har.
Man har inte råd att köpa nytt för att man vill utan det gör man bara om man verkligen måste.
Därför är det inte så ovanligt att man ser nån med 2 olika skor eller kanske bara 1.
Eller att Sam svetsade till skolans " ringinringutklocka" till en kokplatta när det behövdes inför våran fest. Klockan som egentligen är en fälg till en bil...
Anne använde hammare och en kniv som konservöppnare, funkade hur bra som helst!
Och vill man ha något att leka med så löser man det! Det är inte riktigt som hemma....
Anna
Barnen blev någon
Tänk att jag på allvar trodde (Jennie trodde också det och det känns ju skönt!) att vi skulle kunna vara med och bygga upp en ny skola för barnen på Bristol och sen dra oss undan och känna oss nöjda....
Vi var på det klara att det var så det skulle vara... Men hur kunde vi för en sekund tro att vi skulle kunna glömma barnen och ungdomarna sådär? Människorna där är inte bara vilka som helst längre utan dom betyder något, och då lämnar man inte.
Vi hjälper dem absolut, men dom har också hjälpt oss...
Våra familjebarn är barn vars ansikten sätter sig lite lättare för dom hanterar vi så ofta...
Ibland hamnar man på show sådär mitt i vardagen!
Barnen i Uganda är precis lika tokiga i att uppträda som som många barn här hemma är.
Otaliga är de shower som Jennies dotter Felicia bjudit oss på under åren då alla våra barn var små.
Ibland fick hon sällskap av de andra 4 barnen, men ofta så var Felicia den som bjöd på show! Alltid fantastiskt bra såklart med massvis av applåder efteråt!
Den här gången då jag var i Uganda så blev jag inbjuden på ett uppträdande av några flickor och det var i deras sovsal.
Jag fick komma in och slå mig ner och sen började dom dansa! Samtidigt som dansen pågick så tog några andra flickor ur tofsen ur mitt hår och satt och grejade med det.
Dörren stängdes och låstes noggrannt för det här var deras stund.
Just att se dem dansa är en upplevelse för det liknar verkligen inget annat...
Dom är skitduktiga verkligen.
2 timmar flög iväg där inne och vi var alla lyckliga flickor när vi klev ut ur sovsalen igen!
Underbara duktiga ungar!
Anna
Var och en av oss kan göra skillnad.
Det är inte min mening att grusa någons julkänsla, men vet ni?
Det gör rejält ont att veta att mellan 30 och 40 barn kommer att vara på Bristol över julen.
30-40 barn som inte har någon som bryr sig om dom kommer hem eller inte.
Här brottas vi mellan julklappsvalen Iphone/Ipad till en 9 åring, New York eller Los Angeles som nästa resmål, eller vilken färg vardagsrummet ska accesoarinredas i.
Ursäkta mig nu...men jag kräks nästan. På riktigt. Kanske för att jag vet att jag är precis likadan.
Ingen behöver säga att vi lever här och att dom är vana vid allt det...för jag vet det.
Men det får mig fortfarande att må illa.
Vem i hela friden har rätt att sätta barn till världen om man ändå inte tar hand om dem sen?
Nog ska man väl iallafall kunna klara av att ta hem sitt barn över julen?
Jag blir så ledsen och jag blir så upprörd när man väljer att behandla dom som borde vara det värdefullaste dom har, som ingenting.....
Jag hör själv hur hård jag låter och jag vet egentligen att problemet är större än så. Jag vet också att våra barn har haft en fantastisk tur som ändå har någonstans att stanna.
Många av dem vill inte ens åka hem....Sam berättade att oron är stor bland många av dem att dom inte ska få komma tillbaka om dom måste åka.... Att föräldrarna eller dom ansvariga för barnet bestämmer sig för att barnet inte längre behöver gå i skolan för att dom inte har råd med transporten tillbaka när terminen börjar igen.
Det är inte rättvist någonstans och jag menar det verkligen.
Vi vältrar oss i allt och vi gör inte mycket för andra egentligen....
1 julklapp mindre till nån därhemma, kan rädda livet på nån annan i världen eller så kan det iallafall göra skillnad.
Tänk på det och skänk en liten hjälp någonstans...det spelar ingen roll vart, men gör det bara.
Vi är inte dom enda i den här världen.
Bilderna är från förra julen då vi skickade med en julgran till dem tillsammans med julklapparna.
En uppskattad gran kan jag säga!
Anna
När tacksamheten inte känner några gränser!
Att Jennie och jag arbetar ganska hårt och aktivt med det här med Bristol är det ingen tvekan om.
Vi kanske gör det på gränsen till för mycket tillockmed för vad vi egentligen orkar ibland. Men det där går i vågor. Och rätt som det är så är så är vi inne i en lugn period och vi kan bara flyta med.
Nu har vi haft en extremt arbetsam period, dels på grund av min resa i oktober, sen skulle vi också ha en ny föreläsning klar, för att sedan genomföra den på ett par olika ställen. Sen hade vi ju det här med barnens julklappar upptill. Allt är jätteroligt och vi skulle inte vilja vara utan det, men det tar tid.
Men det är ändå alltid något som slår mig när jag tänker på det arbetet vi gör, och det är alla människor vi har runt omkring oss numera...Alla som helt osjälviskt ger både till oss och till Eddie och barnen.
Inte en enda dag går utan att någon frågar hur det går för oss, och det värmer!
Nu när vi skulle skicka ner julklapparna så bad vi om hjälp till frakten från våra familjevänner, och det gensvaret var enormt, utan att knota så fick vi den hjälpen från dom flesta.
Likaså fick vi hjälp från olika håll för att vi skulle kunna köpa julklappar till våra boende barn utan familjevänner.
Nån extra hundralapp i ett kuvert från några av våra familjevänner, vår frisör Kariann som fick sina vänner att skänka pengar som vi kunde handla för...Allt det här gör att vi kan genomföra det vi vill för att skänka barnen lite glädje.Vi hade aldrig klarat det själva!
Gunvor som stickade underbara nallar och skickade med i väskan till barnen nu i oktober är en hjälp som vi inte ens kan beskriva för det hjälper barnen på insidan..
Therese och Sten-Inge hjälpte oss att göra skylten till barnen med att vi tror på dem, den fick vi inte betala heller, utan alla sluter upp och hjälper till med det som dom kan, och den känslan är GRYM!
För oss är det viktigt att också Eddie vet att vi inte är dom enda som gör jobbet och när jag pratade med han häromdagen och sa att julklapparna var på väg så sa han:
Hälsa alla från mig och berätta hur tacksam jag är. Det vet dom bara om ni berättar det för dom.
Så den där hälsningen är från Eddie...
Han är tacksam för han vet vad ni är med och gör för honom och för hans barn.
Kikabi Brain!
Det finns en kille i Uganda som heter Brain...Brain går inte längre på Bristol, men när vi kommer dit då kommer han. Han är så jättevänlig och han finns där alltid för att hjälpa till med vad än vi kan behöva hjälp med.
Jennie och han fann varandra senast då vi var nere tillsammans och dom pratade en hel del...Och Brains öde är inte roligt det heller, precis som så många andras.
Vi ville såklart ha en present med oss till Brain nu när jag åkte ner i Oktober och då vi vet att han älskar att spela fotboll så var det en given present. Vi hade med oss målvaktshandskar och en fotbollströja och på plats i Uganda hjälpte Sam oss med att köpa en fotboll till honom. Sam fick då medskickat fotbollsstrumpor och benskydd också där han köpte bollen så att Brain skulle bli glad hade jag inga som helst tvivel om!
När den lilla i min famn vaknat spelade vi lite fotboll jag och Brain på skolgården, och dom ögonen han hade då hade jag gjort mycket för att få se igen, dom var så lyckliga!
Det är en glad Brain... och jag blir ju såklart precis lika glad då. Den lilla sovande i min famn är Eddies egen
2 åring. Jag får nog erkänna att den lilla blev en liten favorit för mig.... :) När hon såg mig så sträckte hon ut armarna och ropade Anna! och så upp i famnen. Inte så svårt att smälta då!
Frågade man henne hur hon mådde så svarade hon på enegelska I´m fineeee.....
Hur sött som helst!
En dag kom Brain till skolan och han var lite dämpad. Jag frågade med en gång om allt var bra men han hade ont i en arm.... Och hjälp! Jag dog nästan... Bilderna visar det inte men armen var jättesvullen verkligen!
Jag hämtade Sam som pratade med Brain på Luganda för trots att han är duktig på engelska så är det lättare på sitt eget språk.... Jag var helt säker på att armen var bruten.Brain hade varit på en klinik berättade han och sa att benen hade bytt plats.... den hade ju gått ur led. Jag är fortfarande inte säker på att det är fallet men jag kunde inte göra mer.
Den svarta pricken ni ser på Brains hand var efter nån behandling han fått med örter som skulle funka som lindring och läkning. Här i Sverige hade den där armen varit gipsad.
Anna
Fina grejer!
Jag har ganska lätt att anpassa mig efter vilken situation jag befinner mig i har jag märkt.
Är jag hemma så har jag det på ett visst sätt. Är jag i Uganda så är det helt annorlunda, men också det är okej!
Jag trivs helt enkelt oavsett vad.
Jag har numera också lättare att "acceptera" att skillnaderna är stora mellan våra länder.
Men en så totalt ytlig sak som fick mig helt ur fattning nu senast var när Eddie stolt visade skolans datorer.
Jag visste väl nånstans att dom fanns där, men jag hade inte sett de uppställda.
Han hämtade mig och öppnade dörren till rummet och döm om min förvåning när jag hör mig själv skratta till!
Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen men det var nog inte detta iallafall tydligen.
Nu är ju Eddie väl medveten om hur jag funkar så han skrattade bara högt åt min reaktion.
Alltså....datorerna var så gamla så jag tror att det tog 15 minuter att starta upp dem... sen kommer det upp windows 98 på skärmen. Alltså... det är ju inte jättegammalt egentligen, men på datorer så är det ändå det....!
Eddies plan för barnen är såklart helt rätt, han vill att dom blir vana vid datorerna även dom så dom inte hamnar så långt efter och då tar man det man har fått. I det här fallet väldigt väl fungerande datorer om än inte purfärska med mina mått mätt!
Men han tänker Eddie och han följer med i utvecklingen, för den tekniska utvecklingen är precis likadan i Uganda som här även fast dom inte kommit lika långt som vi.
Vi tycker förstås också att den utvecklingen är bra och är det nån som har en laptop liggande som fungerar, men som är för långsam eller nåt annat så tar vi gärna emot den för att skänka den vidare ner till Eddie och hans barn istället för att den bara ligger hemma och inte används alls...
Anna
Såhär känner jag....!
Jag har det jobbigt med hösten och vintern Jag finner inget lyckligt i den alls. Jag tycker om julen däremot men allt däremellan är en transport sträcka för att få komma till våren och sommaren igen.
Jag vill inte alls vara sån för jag vill inte längta till nåt annat hela tiden, men jag gör det. Jag försöker att ändra mig och se det ljusa i allt men jag klarar det inte.
Jag tänder ljus och jag dricker te,för det säger alla är så mysigt och hjälper så bra mot mörkret men mig hjälper det inte ett skit. Jag avskyr när det är mörkt när jag vaknar och när jag kommer hem...ibland är det inte ens ljust på en hel dag, och jag behöver ljuset så mycket har jag förstått.
Så! Nu har jag gnällt färdigt!
Idag är det dags för en föreläsning igen för mig och Jennie om Eddie och våra barn.
Fjärilarna smyger bekant på i magen , men jag hoppas dom håller sig lite bättre lugnare än i fredags! :)
Så nu ska jag bort till Jennie som bor nästgårds och träna lite föreläsning...ord som egentligen redan finns därinne i hjärtat,så egentligen förstår jag inte varför det skrämmer mig så.
Jag borde hålla mig lika cool som Jonah!
Eller som lille Kabwaama....
Han pratar i stort sett ingenting, men hans ögon är fulla....undrar vad som rör sig därinne....
Anna
Jag ber för det!
Jag har skrivit det innan, men känslan när en älskad människa kommer in på facebook och skriver Hej! efter nån vecka av tystnad den är fantastisk!
I det här fallet var det Derrick som kom in sent igår kväll... Han fyllde 18 i förrgår och jag hade så gärna varit där för att fira honom.
Han är inget barn längre låter han mig veta och jag håller med honom.
För det var inget barn jag mötte nu. En 18 åring i Uganda är knappt en ungdom,och Derrick är inget undantag.
Dom tänker annorlunda än en svensk ungdom och agerar mer moget,av många olika anledningar skulle jag tro.
Han berättar att han lagt sig och att han idag ska skriva sin första exam innan terminen slutar, den första av 14.
Han frågar när vi kommer tillbaka och jag svarar honom sanningsenligt att vi gör vad vi kan för att så snart som möjligt vara hos dem igen.
Bra! är svaret, Jag ber för det.
Jag som inte alls ber själv eller ens är riktigt på det klara med vad jag tror på, tycker ändå att hans böner känns som en enorm trygghet och det ger hopp om att vi snart kommer att vara hos dem igen.
I wish you a Good Night Anna, är orden som avslutar vårt samtal den här kvällen...Jag i min soffa och Derrick flera hundra mil bort. Men det spelar ingen roll... Vi är ändå nära.
Här har vi en rolig stund! Vi hade Jennie med oss på Viber och dom älskar det!
Derrick och Toney läste svenskan vi skev jag och Jennie och det framkallar många skratt!
Anna
Namuyomba Norah
Det är människor vi arbetar med i Uganda. Ingen är den andre lik och varje människa har sitt eget sätt.
En ny bekantskap för mig är en flicka som heter Norah. Absolut ingen jag hade lagt märke till tror jag om det inte vore för att Sam visade mig henne då vi var nere i februari.
Norah är storasyster till Sam´s lillasyster. Hon har inga blodsband til Sam,men han har ett extra öga på henne alltid. Norah hade gått hemma länge när Sam bad att få ta henne till Bristol och Eddie och Norahs pappa sa ja.
Nu bor hon där och är hemma på loven då Sam tar henne fram och tillbaka från skolan hem till sin pappa.
När vi skulle ha lite nya barn till vår familjeväns verksamhet så dök Norah´s namn upp där och jag kände med en gång att jag inte ville släppa henne...Så hon blev "mitt" barn hon också.
Norah är så blyg, så hela hon är försiktig... Hon går försiktigt, hon pratar försiktigt, hon tillochmed ler försiktigt.
Och när man har med ett sånt barn att göra, då tränger man sig inte på.
I februari då vi för första gången träffade henne så vinkade jag bara lite på henne, men även det var jobbigt för henne, så jag visste att det skulle krävas en del om jag skulle kunna prata med henne alls nu när jag kom ner.
Och hon var fortfarande lika blyg, men jag såg en nyfikehet hos henne och jag visste att det i alla fall var värt ett försök att nå henne.
Jag hade ju tiden på min sida denna gången och jag började väldigt försiktigt dom första dagarna med att bara vinka på henne. Det kom alltid en vinkning tillbaka följt av ett litet leende.
Efter ett par dagar gick jag förbi henne och sträckte ut min hand sådär i förbifarten, och hon tog den.
Jag blev förvånad och det var över på en sekund, men ibland är det bara det som behövs.
Varje dag såg likadan ut...Jag kom till skolan jag försökte se Norah för att säga hej till henne och varje dag så tog hon min hand, lika snabbt och lika försiktigt, men likväl så gjorde hon det.
Dagarna gick och bland dom sista dagarna så kom Norah fram till mig helt appropå och säger att hon inte mår bra, hon har huvudvärk. Jag går till Sam som även han blir helt förvånad att hon sagt det till mig överhuvudtaget och vi hämtar panodil till henne. Och mitt där på skolgården, efter nästan 2 veckor så har jag nått henne.
Helt på hennes villkor och det känns stort!
Sista dagen innan jag ska lämna Bristol så är Norah såklart en av de sista jag vill säga hejdå till.
Jag ser henne och går fram till henne och då säger hon rakt ut
-Anna, I am going to miss you when you go home.
Och för mig var det lätt att säga att jag kommer att sakna henne också.
Det är ju inte de där barnen som flyger om halsen på en som är utmaningen, utan de är ju dom barnen som är som Norah. Dom som gör mer än vad dom egentligen törs, dom barnen som så ofta är osynliga, det är dom man vill ha fram i ljuset.
Och den här gången kom Norah fram, i allafall i mitt ljus.
Anna
En del av Eddies dream
Som Anna skrev om i inlägget i fredags så var vi i väg och berättade om våra barn och om glädjen på skolan. Vi hade inför denna föreläsning valt att ändra på upplägget och det som verkade som en så god idée från början kändes lite lagom oroligt när det närmade sig. Man vet ju inte innan efteråt om man tagit rätt beslut att ändra något som fungerat men samtidigt så vill vi ju uppdatera oss och vi har ju så otroligt många härliga kort vi vill visa.
Denna gång så hade vi också med en film att visa. Filmen är inspelad 2004 utav Ulf Svensson som bor här i närheten av mig och Anna. Han var i Uganda 2004 och träffade Eddie och fick höra hur Eddies liv har varit, hans uppväxt men framför allt fick han höra om Eddies dröm. Där och då så bestämde Ulf sig att göra en film med Eddie. I filmen berättar Eddie själv hur han blev omhändertagen som en liten pojke när det var innbördeskrig i Uganda i början på 80-talet, hur han överlevde och om sin dröm att hjälpa utsatta barn så som han själv blivit hjälpt. Filmen är filmad hemma hos Eddie men framför allt på skolan han hyrde och marken som han hade köpt för att bygga sin egen skola i framtiden. Några år senare så kom ju vi in i bilden och fick äran att hjälpa Eddie med att förverkliga sin dröm........
Jag hoppas ni kan ta er tid att titta på filmen och framför allt se och höra Eddie och barnen......
Som sagt så gick ju föreläsningen bra och det är ju egentligen bara att prata ur hjärtat och när man faktiskt ser att det blänker i ögonen hos dom som lyssnar så är det själv svårt att förstå vad det är som vi är med om. Man blir ödmjuk inför livet och utmaningarna som vi har framför oss......
Det känns konstigt...
Det är än idag en oerhört konstig känsla att se sig själv med barn som inte är mina men som ändå fångat mitt hjärta så totalt. Eller att verkligen känna en samhörighet med människor som är så olik en själv, fastän olikheten bara sitter på utsidan vet jag numer, vi är lika inuti....
Jag slås av en enorm tacksamhet när jag på riktigt tänker på vad vi får vara med om i våra liv jag och Jennie....
Eddie och hans fru Anne.... Ovärderliga vänner numera...
Eddie och jag! Ingen kan slänga käft som Eddie.... Hur kul som helst :)
En skoluniform som hamnat på sniskan efter bus kan man behöva lite hjälp att ordna till....
För att sen kunna busa lite till!
Dom här stunderna är dom bästa...Att få ge dem en stund i lugn och ro och att bara få vara nära...
Och så Sam och jag i en vitkålsodling!....Sam är Sam och det finns inget mer att säga om honom.
Bäst är han helt enkelt, och väldigt rolig!
Er önskar jag en fin lördag!
Anna
Butterflies in my stomach!
Idag flyger det fjärilar i magen kan jag lova..... Ny föreläsning på gång i dag med helt nytt upplägg.
Jag har inte haft tillräckligt med tid att sätta den då jag har tusen tankar som flyger runt i huvudet och jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska... Hoppas Jennie är superstabil och lugn som alltid....
Man vill inte misslyckas med att förmedla känslan vi har för Eddie,barnen och ungdomarna på Bristol, dom är för värdefulla för det.
Eddie vet vad vi ska göra och peppningen har kommit från han nu på morgonen. Det gör det hela lite lättare då man rycks tillbaka till sanningen och anledningen till att vi gör det här som jag faktiskt egentligen är oerhört obekväm med.
Vi gör det för Eddie, och vi gör det för barnen och helt plötsligt så vet jag att det är värt det.
Men håll gärna en tumme eller två, jag tror vi behöver dom!
Anna
Ett litet tillägg såhär i efterhand! Vi gjorde det. Vi gjorde det dessutom riktigt bra! Stora ord för att komma från mig,om oss själva, men just nu är jag stolt!
3000 kr drog vi dessutom in till våra älskade barn, bara genom att prata om dem....!
Today Eddie... We were Heavy!
A
We believe in you!
Vi jobbar hårt med att barnen ska känna sig sedda på Bristol. Vi vill att dom ska få vara barn och vi vill att dom ska veta att det dom vill betyder något. Att hårt arbete lönar sig har dom fått inpräntade i sig sedan dag 1 på skolan då det som bekant är skolans ledord, men dom ska också veta att vi tror på dem, i alla lägen oavsett vad!
Därför gjorde vi den här skylten till barnen den här gången att hänga upp på skolan så att dom kan se den, och veta att vi tror på dem varje dag!
Fastän vi inte är där hos dem alltid så är dom alltid med oss ändå...
Skylten är gjord för att sitta ute men det berättade våra Ugandiska vänner för mig att det skulle den inte göra minsann!
Då skulle den bli förstörd... På skolans kontor skulle den sitta för då ser alla den som kommer dit och barnen är ofta där för att hämta saker... Så Eddie visar var skylten ska sitta och sen får Faisal skruva upp den!
Jag sitter mest och ser fjantigt nöjd ut....
Den orangea färgen valde vi för att det är skolans färger... Den lila för att det är färgen för de boende barnens kläder och den gröna färgen, den valde vi för livet....
Anna
Att vara i nuet och vackre Derrick!
Vad vi får uppleva och vad vi känner under våra resor till Uganda är svårt att beskriva.
Dels för att vi känner så otroligt olika saker både jag och Jennie, men sen är det också svårt för att många inte riktigt vill,kan eller orkar förstå....
Här inne är det skillnad, för ingen är tvingad att läsa här, det gör man bara om man vill, och vill man läsa så vill man också försöka ta till sig det som står...
Mötena med barnen och ungdomarna är helt klart det som sätter sig allra hårdast.
När man kan ge ett barn av sin totala uppmärksamhet. Det kanske bara varar i 5 minuter eller ibland längre, men det handlar inte om tiden utan om närvaron. För mig är det viktigt att inte vilja vara någon annanstans under den tiden, för jag tror att dom känner det. Har jag 5 minuter med ett barn så förtjänar det barnet min totala uppmärksamhet. Oavsett om barnet sover eller är vaket, eller om barnet inte alls är ett barn utan en 18 åring, oavsett vilket så jobbar jag stenhårt på att befinna mig där just då.
Hemma har jag svårt att göra det för det är alltid nåt annat som drar i en, i Uganda är det lättare.
En stund som jag kommer att bära med mig länge är den lilla stunden som jag hade med Derrick nu för bara ett par veckor sen. Derrick är... ja, han är Derrick helt enkelt.
Skulle nåt hända honom så tror jag att vi dött både Jennie och jag, för han är nåt alldeles speciellt, och har alltid varit.
Inte ens 13 år fyllda då vi mötte honom första gången, nu är han 18...lång och ståtlig och världens finaste, både på utsidan och insidan!
Jennie och jag ville ge honom nåt speciellt nu då jag var nere och våra tankar gick direkt till en telefon...
Dom är lika viktiga i Uganda för ungdomarna där som dom är i Sverige.
Jag pratade med Eddie om det och frågade om vi fick köpa en till honom, och där är Eddie jättebra....svaret var att
Dom är stora nu och dessa sakerna kan jag inte ge dem... kan ni hjälpa dem med det så är ingen gladare än jag...!
Sagt och gjort! En telefon blev det till Derrick och vi tog en stund på kontoret just för att få vara i fred.
Innan han öppnade sin present så lämnade han lite brev som han skrivit till Jennie och Jennies dotter Amanda.
Sam var med för att få lite bilder bara..
Det som händer när Derrick öppnat och fått sin telefon är inget som är jättevanligt i Uganda..
Han reser sig upp helt spontant och ger mig en sån jättekram! Jag blir helt tagen av situationen och jag tror att Derrick blir det också. Inte mest för kramen utan för att han visar sån glädje,dom gör inte det på samma vis som vi.
Vi kramas massvis i Uganda, men mest med de mindre barnen...De större är inte vana vid det även om det är på väg att ändras,dom vet att vi gör det så nu kommer dom ofta lite trevande med en kram i alla fall även fast det är ovant... :)
Såklart roligt att dom tar sig till våra seder också,speciellt när man vet hur gott en kram kan göra för precis vem som helst...
Anna
Hi Muzungu!
Varenda dag när man kommer ut till skolan då vi är i Uganda så möts man av jubel!
Hur kan man inte bli glad då liksom? :)
Nånting som jag upplevde denna gången som i allafall inte jag gjort tidigare var att det var mer spritt i själva byn att jag var där. När vi kom med vår bil så var det alltid nån som ropade Hi Anna! Eller Hi Muzungu!
Och då var vi ändå en bit ifrån Bristol.
Jag rörde mig lite mer gåendes visserligen denna gången, dels för att bilen gick sönder lite här och var så vi fick gå men jag var också med på en del ärenden som gjordes till fots och då ser man också väldigt mycket mer och man möter mer människor, att gå är ett fantastiskt sätt att ta sig fram egentligen...
Människorna och barnen i Uganda är mer rättframma än vad vi svenskar är.
Undrar dom så frågar dom och vill ett barn sitta i knät så gör dom det även om dom aldrig sett en förr...
Dom älskar att träffa nya människor helt enkelt.
Den dagen då jag var med brassbandet på en spelning så hände det här....
Den här lille killen ställer sig framför mig och bara tittar på mig... Inget ovanligt alls att bli utittad i Uganda utan snarare en självklarhet för oss....
Sen sträcker han fram sin lilla hand, och jag tar den förstås...
Sen tycker han att han vill sitta där.... han fick sitta på gräset dock för han var kung byxlös och inte särskilt gammal, men det är jag och hade således inget ombyte med mig, så gräset fick duga...
10 minuter senare så sover han....en och en halv timme och jag ville inte röra mig....
Älskade barn!
Vår familjeväns verksamhet ligger oss varmt om hjärtat, så är det bara...Vi sliter ganska hårt för att få den att fungera och det är mycket jobb för att få ihop det.
När så responsen kommer från en del barn då man är nere och dom säger tillexempel :
Hälsa min Anette att jag saknar henne!
Kommer Solgerd med er nästa gång? Eller,
Ge min Ingela en kram från mig!
Då vet man att det är värt allt slit! Älskade ungar!
Kironde....
Aisha....
Stollen Andrew...
Halima...
Batte...
och till sist sötungen Namugambe!
♥
Anna
Dans runt granen.....
Nu fylls bloggen med ord från Anna och hennes upplevelser. Jag är minst lika nyfiken som ni är. Vi har ju givetvis träffats många gånger sedan Anna kom hem men ibland kan det vara svårt att bara berätta om allt som har hänt och ofta så kommer de till en när man tänker på en speciell händelse eller ser ett speciellt kort. Hur som helst är jag otroligt glad över att hon är hemma igen och att hon har med sig nya mål för oss att arbeta mot.
Vad som har tagit vår tid dom sista dagarna och som vi ska avsluta i morgon är vårt ganska stora arbete med att få ner julklappar till barnen. Våra familjevänner har fått möjligheten att skicka julklappar till sina barn samt att vi vill att även alla boende barn ska få känna sig speciella med en julklapp med sitt namn på. Detta har vi nu sett till så att det också kommer att ske.
Förra julen när vi bestämde oss för att göra julen till något speciellt för barnen så hade vi glädjen att ha DHL med oss som sponsrade hela försändelsen med över 100 julklappar till barnen. Det var många låder som gick iväg för att dryga veckan senare komma fram till Eddie och till barnen.
Det blev nästan lite som en cermoni när julklapparna överlämnades och korten som skickades till oss visade att det måste ha varit något stort att få sitt namn uppropat och att få komma fram och mottaga sin julklapp, sin alldeles egna julklapp.
I sista stund så bestämde vi oss för att skicka ner något som symboliserar julen. Vi kände oss väldigt nöjda när vi kom på att en liten julgran skulle minsann få följa med ner i lådan med julklappar och när vi såg korten så ser man nästan att dom ser sådär lite finurliga och glad ut med granen i mitten.
I år så hade vi inte samma tur med DHL utan efter en liten vädjan så har våra familjevänner i år bidragit till att vi tillsammans kan skicka julklappar till våra barn och ungdomar.
Snart är lådorna med julklappar på väg och vi både tror, hoppas och vet att vi även i år kommer att göra många många barn glada!
Jennie
När man vill lova men inte kan...
Jag har så svårt att landa...Jag är inte gjord för den här sortens arbete, jag kan inte vara det.
Det kan inte vara meningen att man ska ha så svårt att vara nöjd med det man har gjort, sträcka på sig och sen gå vidare.Jag skulle vilja släppa dem när jag är här hemma för att totalt befinna mig i nuet, men det är som förgjort.
Jag stänger ögonen, då är dom där, jag öppnar ögonen då är dom också där, i allt jag tar mig för så finns dom alltid med mig.
Jag tänker på Eddie och ibland känns han så otroligt ensam i sitt arbete för Bristols barn.
Visst, vi är med honom,men vi är inte där.
Pengar och saker underlättar för dem nåt enormt,och den hjälpen måste dom ha, allt det där vet jag, men det är inte den sortens hjälp som jag bara vill ge längre...Jag vill finnas för dem så att det känns för dem i hjärtat.
Ge dem en vardag som är meningsfull så dom somnar glada och trygga varje kväll.
Jag vill säga till dem, Luta er tillbaka och var barn...Vi löser det här, oroa er inte, ni har en framtid!
Men det kan jag inte,för jag bestämmer inte över den...
Idag tar jag min mamma med mig och åker till IKEA... för just nu orkar jag inte tänka mera, och när jag är med mamma så behöver jag inte det.
Treccy och Nakawesi <3
Att åka och hälsa på Sam´s mormor Nakawesi och lillasyster Treccy var såklart en självklarhet också denna gången.
Även dom har kommit att betyda nåt alldeles extra för mig. Även om inte Nakawesi förstår ett endaste ord engelska eller att Treccy är om möjligt ännu blygare än vad Sam var då vi först träffades så behöver man inte alltid prata för att förstå glädje, den känner man ändå...
Det första som möter mig då jag kliver in i det lilla huset är ett stort foto på mig och Nakawesi på väggen och redan då dör jag lite...Den här lilla,lilla kvinnan som är så stor i mina ögon.
Vi hade stannat på vägen och köpt med oss 3 stora kassar med mat till dom och hon blev såklart jätteglad.
Till Treccy hade jag köpt med mig lite kläder och ett spel som vi spelade där tillsammans med några andra barn,och även där är ord meningslösa...
På ett skitigt golv i en by i Uganda kan man känna precis hur mycket närhet som helst till dem som är där utan att prata.
Det räcker att man tittar på varandra och man ser dom där små leendena och jag känner också att det sitter ett konstant leende i ansiktet på mig....
Jag önskar mig inte bort utan hela jag vill vara där.
Inte ens maten som jag serveras skrämmer mig. Sam vet, och låter mig äta från hans tallrik vilket såklart hjälper mig att inte behöva äta så mycket av blandningen som ligger där.
Jag får veta att vi minsann inte åt något senast då vi var där så att låta bli är inget alternativ, och jag vill inte låta bli.
Maten smakar inte särskilt gott men gemenskapen jag känner med dom här människorna gör att det bleknar. Jag äter och jag ser hur Nakawesi ler och tittar på Sam, han ler tillbaka och jag förstår att hon är nöjd...
Timmarna där flyger och det är snart dags för oss att åka,fast jag egentligen inte alls känner mig färdig.
Jag kommer att bära med mig vårt möte länge,länge och nånstans så tror jag att Nakawesi och Treccy kommer att göra det också....
