Livet är inte som förr
Hard work pays!
"Nu känner vi att det är dags för andra att ta del av det som varit en del av vårt liv de senaste åren. Det är egentligen en historia som kan göras hur lång som helst och som innehåller en massa olika grenar där olika människor varit inblandade på olika sätt. Men vi kommer att berätta historien på vårt sätt, från där vi kommer in i bilden, och våra tankar och känslor om det Uganda som vi lärt känna!
2008 steg vi, Agneta Nilsson, Victoria Svenmyr, Jennie Johansson och Anna Handin, för första gången på planet som skulle ta oss till Uganda. Med oss som sällskap hade vi 7 barn från Bosgårdsskolan. Vi skulle på något så suddigt som ett VM i Sammarbete. Vi tänker inte ens ge oss in på att förklara vad det innebär, men det var en del av resan, den andra delen innebar att vi skulle besöka en skola som heter Bristol Academy i Kampala.
Det är en skola för de allra fattigaste i Uganda. En del barn bor på skolan, andra har ett hem att gå till efter skolans slut.
Skolan drivs av en man som heter Eddie Kisingiri, född 1974. I slutet av 70-talet och i början av 80-talet var det stora oroligheter i Uganda. Livet där var otroligt hårt och Eddies pappa blev dödad i strid.
Eddies mamma stod ensam med Eddie och hans syskon i ett land som var fruktansvärt. Även här för att göra en mycket lång historia lite kortare, så fick Eddie och hans familj hjälp av en holländsk präst i Uganda som tog hand om dem. Prästen hjälpte dem med mat och logi, samt såg till att syskonen studerade. Han lärde dem också att spela instrument av alla de slag.
Detta räddade livet på Eddie, och hans dröm blev att hjälpa andra barn som behövde hjälp, såsom den holländske prästen hjälpt honom. Denna dröm är just Bristol Academy!
Sedan Eddie själv lyckades få ett arbete, som musiklärare, har han sparat så mycket pengar som möjligt för att kunna bygga upp en skola för de fattigaste barnen. Men hans besparingar har bara räckt till inköp av en markbit och lite tegelstenar. Alltså var han tvungen att arrendera en skolbyggnad för att kunna starta skolan. Denna skolbyggnad har tyvärr mycket undermålig standard och ingen människa ska behöva studera i liknande lokaler.
Vi hade en resa som inte motsvarade något som vi tidigare hade upplevt. Innan resan kunde vi inte ana vilka stora skillnader det är mellan våra länder! Vi önskar att vi kunnat förklara, men det går inte att förstå om man inte har upplevt det.
Skillnaderna är så stora att man knappt kan tro att det är på samma planet vi lever, men samtidigt så insåg vi att Vi är alla människor! Vi har precis samma värde och vi kan hjälpa varandra!
Där och då hände något som fick våra liv att ta en lite annorlunda riktning mot vad vi trodde våra liv skulle ta.
Efter 2 veckor kom vi hem fulla av nya känslor, tankar och idéer. Idéer om vad vi skulle kunna göra för människorna på ”vår” skola, Bristol Academy.
Vi enades om att det första att ta itu med var att se till att hjälpa Eddie att bygga upp skolan han hade börjat bygga på.
Vi fick snart märka att det var stora skillnader i våra kulturer och synsätt som gjorde att det inte alls var så lätt att bedriva ett skolbygge tillsammans. För att komma framåt i byggprojektet åkte Victoria tillbaka till Kampala i början av 2010. Efter detta besök tog bygget en helt annan fart.
Redan till hösten samma år hade stora framgångar i bygget nåtts och vi beslutade att åka ner igen.
Den här gången åkte även Annas son Hampus med. Vi fick en helt annorlunda resa denna gång.
Vi tillbringade nästan all vår tid på skolan tillsammans med barnen och vi kan lova att det var en resa som vi för alltid kommer att ha i våra hjärtan. Glädjen dessa människor bjuder på finns inte någon annanstans.
Vi bar barnen i våra famnar, vi lekte med dem, dansade och fick en liten liten del av deras liv.
Och trots allt elände all elände, fattigdom och svält så hoppas vi att, om de bara känner en liten del av den lycka vi kände av att få vara nära dem, så har vi gjort skillnad i deras liv… såsom de gjort skillnad i våra liv.
Liksom första gången vi var nere, så satte tankarna igång om vad vi kan göra för att underlätta deras liv litegrann… En av tankarna som tog fart var att låta våra nära och kära hemma i Sverige få brevväxla med ett barn på Bristol Academy. När vi frågade runt här var det många som nappade på idén och flera har nu ett barn som de brevväxlar med. Det är jätte uppskattat bland barnen i Uganda och vi hoppas såklart att ni här hemma också är nöjda!
Det har nu gått några år sedan vi började med byggnationen av den nya skolan och den är nu i det närmaste klart. De första eleverna har under 2011 flyttat in och startat sin undervisning där. Den 2:a december 2011 hölls den första examensdagen. Skolåret i Uganda är 1 februari- 1 december. Det saknas fortfarande mycket att göra med skolbyggnaden, men den är ändå jättefin i jämförelse med den gamla!"
Så här skrev vi i december 2011.Sedan dess är skolan klar och alla elever har sin undervisning där. En del av eleverna har det också som sitt hem. I mars 2012 var vi nere på invigningen av Nya Bristol Academy, det var en stor dag för oss alla! Som tack för vårt arbete så långt finns den här stenen på huvudbyggnaden på skolan...
Function Day
Idag har våra hjältar på Bristol varit ute på spelning igen. Det var en ganska stor en, sa Sam.
Jag vet inte riktigt hur många dom har varit iväg men det brukar variera mellan 20 st ända upp till 70....
Dom skulle inte åka jättelångt. Spelningsdagarna är tuffa dagar för dem. Det är en ansträngning utan dess like och dom är alltid väldigt trötta när det är över.
Själv hade jag nog dött av syrebrist efter 23 sekunders spelande i en sousaphone......dom spelar flera timmar...! Galet.....
Jag skickade ett sms till Sam´s telefon idag på morgonen till alla i brassbandet... en liten hälsning med hopp om en bra dag. Jag vill att dom ska veta att vi tänker på dem....varje dag.
Anna
Sharifah och Jamirah!
Vackraste syskonskaran :)
Bara lite bilder....
Vi är ju bara på besök
Fastän vår skola är nybyggd, så ser den ändå gammal ut....Sättet man bygger på, materialet man använder och sättet man tänker på är så olikt från oss.
Pengar saknas hela tiden och man måste prioritera...fastän man inte vill.
Dom där nere tycker säkert att det är helt okej för dom har tak över huvudet och nånstans att sova.
Men för oss här hemma så är det lite jobbigare att se att tex madrassen är trasig och att dom saknar en kudde och ett skönt täcke att krypa under.
Det jag ser är ju såklart att det var mina egna barn som skulle behöva krypa ner där. Och det skulle jag inte vilja.
Nästa tanke är.....vi köper täcken, kuddar, lakan och hela skiten. Vi bäddar till dem och gör sovplatsen till en mysig liten oas för dem att vara på....är man bara trygg där man ska sova så är mycket vunnet!
Då är problemet det här med att tvätta sakerna. Där finns inga tvättmaskiner som kan snurra dagligen med sängkläder som blivit nerkissade av nåt litet barn.
Allt tvättas för hand och ska det sedan torka och vi befinner oss under regnperioden, ja då torkar det inte på flera veckor och då möglar det.
Barnen tvättar också själva, det är ingen vuxen som gör det åt dem. Tvätta ett påslakan om du är 5 år....det är inte helt enkelt. Sedan är det ju så också att med smutsiga sängläder så sprids också sjukdomar lättare och det blir ingen bra miljö för dem att vara i.
Problematiken är alltså ganska stor.
Det är så lätt att man tar med våra värderingar och sätt att se på saker ner till Uganda.
Jag gör det hela tiden och glömmer av att det är i deras värld som jag är på besök i och inte tvärtom.
Men när vissa saker är så mycket bättre här så är det svårt att låta bli, man menar ju bara väl.
Anna
Jag tycker så mycket om att växa i din blick....
Det händer inte så ofta, iallafall inte för mig att någon säger ord som sätter sig inuti en.
Att dom får en betydelse och blir väldigt starka....förstår ni hur jag menar....?
Jennies moster har gjort det....Hon mailade mig ett par dagar innan vi gav oss iväg på vår förra resa och avslutade det mailet med att skriva
"Alla hjärtan har samma färg".
Det där satte sig hårt hos mig, för ingenting kan vara mer sant.
För att oavsett vem du är, hur mycket pengar du har, färgen på ditt skinn, din vikt eller nåt annat så är ändå hjärtat likt....Alltid!
Nu har det hänt igen.....Jag läser en blogg som heter "Queen of Kammebornia"
(Jag vet inte hur man länkar, förlåt....)
Men iallafall, hon skriver på ett väldigt annorlunda sätt mot vad jag vanligtvis gillar att läsa....
Hon skriver......vackert, helt enkelt. Och starkt.
Jag läste där i morse och då har hon skrivit:
"Jag tycker så mycket om att växa i din blick"
Just hur hon tolkar det kan jag inte svara på, men för mig blir det stort och jag kan ta det med mig ner till vårt arbete i Uganda, för det är precis så jag vill att det ska vara.
Jag vill att dom ska växa i vår blick....Jag vill att dom ska förstå att dom är viktiga, och att det dom gör är bra och att vi ser dem för det.
Sam sa vid ett tillfälle att det är skönt att veta att någon tror på honom.
Enkelt.... Han växer i min blick. Jag är fullt övertygad om att han gör så gott han kan i alla lägen.
Han vet att jag tror på honom och han kan då växa genom sättet som jag ser på honom.
Hade jag sett ner på honom eller utgått ifrån att han inte gör sitt bästa, då hade han såklart inte heller växt....
Tack för orden....jag tar dem med mig, och jag hoppas att alla kan växa i någons blick.....
Anna
Mormor Josephine Nakawesi
Många gånger i den här bloggen återkommer vi till Sam.
Dels för att jag tycker att det är en rackarns bra unge och eftersom att det är jag som skriver så blir det lätt om honom....Han är också den som jag har tätast kontakt med....
Sam är ju också den som har en kamera därnere och häromdagen kom det här...
Sam´s lillasyster och hans mormor!
Mormor till dagen uppklädd för fotografering eller kyrkan skulle jag tro, för så här fint klädd är man normalt inte i Uganda. Inte om man lever det liv som Sam och hans familj gör iallafall.
Jag frågade om åldern på Sam´s mormor, men han hade inte en aning.....ålder är, som jag tidigare sagt, helt oväsentligt!
Men med tanke på att Sam´s mamma är yngre än vad jag är så borde inte mormor vara så hemskt mycket mer än kanske 60-65, om ens det...
Vi kan då se att det är ett hårt liv man lever i Uganda, dom ser betydligt äldre ut än vad dom är...
Och det är klart, det sliter med all säkerhet på en att ha en 8 åring och ta hand om när man egentligen är den som borde tas om hand.
Det är ingen idé att jag försöker förstå, det går ändå inte.
Anna
Kan vi lämna detta?
Hos mig i min familj är det på gång att bli så här nu: Kolla här, kan vi lämna detta till Bristol?
Allt som barnen växt ur eller ifrån frågas om, och det här med Uganda har också blivit deras vardag.
Barnens alltså, min man är fortfarande lika orubbligt fast vid att det är jättekonstigt att man ens vill engagera sig i nåt som ligger så långt borta... :) Han kommer troligtvis aldrig att ändra sig på den punkten, men det är okej för mig. Jag tycker att det är konstigt att man vill cykla eller plocka svamp.
Möjligen skulle jag kunna ändra uppfattning på det där med cyklingen, men troligtvis inte med svampplockningen....Alla har vi våra intressen och så länge man respekterar varandra för det så är det ju inga problem.
Här hemma växer också således berget av saker man vill få med sig nästa gång man åker ner...Jag ligger dock en bra bit efter Victoria som har ett helt rum typ med saker....Men som sagt det börjar plocka på....
Tex så köper jag alltid en mörkhyad docka på IKEA när jag är där, för att det är svårt att få tag på någon annanstans, så det här gänget bor än så länge hos oss, tills det är dags att göra nytta i Uganda.
Även kläder fylls på i väskor allteftersom barnen växer och även dem vet man kommer att göra nytta...
Varenda dag surrar huvudet på, kampen fortsätter.
Anna
Man växer och blir glad :)
26 september 2010
Svarta barn, vitt barn och såpbubblor
När vi var nere i Uganda 2010 var ju inte Nya Bristol ens i närheten av att vara klar. Det var mycket kvar att göra....
Men vi var där ett par dagar och kollade på bygget och fick barnen som bodde där ute omkring oss ganska omgående. Vi väcker uppmärksamhet vart vi än tar oss ute på landsbygden, och glada barn gör att vi blir glada.....Bristolbarn eller inte, alla är dom fattiga och alla älskar dom såpbubblor och vita människor....
Har man då dessutom ett barn med sig som är vitt, i det här fallet min Hampus, så är det mer än skitkul!
Älskade ungar!
Ett gammalt inlägg i repris....
Idag har jag läst igenom lite gammalt i bloggen....Jag hittade det här inlägget, skrivet den 5 januari 2012....
Och det är fortfarande såhär...Det är svårt att få folk att se och att förstå att vår värld inte är den enda.
Nu när vi börjat skriva om allt som vi varit med om här i bloggen så inser man vad viktigt det här är även för ens egen bearbetning av händelserna....
Det har faktiskt varit en stor besvikelse då man kommit hem och försökt berätta för, exempelvis familjen eller någon annan nära, vad man varit med om, då har inte ens DOM förstått vad man menar....man har liksom förväntat sig att dom ska tycka att detta är lika stort och intressant som jag tycker....men dom är bara människor dom också!
Dom förstår precis lika lite som alla andra gör som inte varit där,men innerst inne så förväntar man sig mer av sina nära....
Man kan börja berätta något som för en själv är så otroligt stort och unikt, men då har det ändå hänt nåt här hemma, under tiden som man varit borta som är värre, och större och ännu mer unikt för dom!
Och det är ju inte av elakhet som det här händer,absolut inte! Det handlar om okunskap och oförmåga att kunna förstå hur det ser ut i vår stora gemensamma värld om man inte har besökt den!
Om man tror att världen bara är just där vi bor, och om världen är sådan som vi har den, hur ska man då kunna förstå vad mycket mer det finns?
Dom allra flesta tror jag faktiskt tänker precis så som jag gjorde att
"Det spelar ingen roll vad jag gör,för det är ändå ingen annan som gör nåt". Och det är det tänket vi vill ändra på! Precis allting som man gör, är bättre än att inte göra något alls.
Vad iallafall jag måste lära mig är, att alla vill inte höra på vad vi har att säga,alla vill inte förstå att det finns dom som har det så oändligt mycket svårare än vad dom själva har, eller att det inte är skitsnack att människor dör av svält i världen, för det händer!
Jag måste bara förstå att de människorna är ingen idé att prata med om just detta. Det kan vara jättefina människor i övrigt men just empatin för andra människor som inte rör sig i samma värld som dom själva, saknar dom.
Det gör dom inte till sämre människor, men det är en förmåga som dom saknar. För att skydda mig själv så måste jag lära mig att låta bli att lägga min energi på just dom som inte vill förstå.
Men det är jättesvårt för det är ju så självklart för en annan.
Det är mycket som finns inuti oss ska ni veta som man inte kan prata med någon om,känslor som man kanske tillockmed är helt ensam om, då vi som rest ihop också är olika som människor och kanske inte reagerat på samma saker då vi varit där. Men det får stanna därinuti en, kanske föralltid, för det kanske aldrig är någon som kan förstå vad det är man egentligen känner?
Anna
Vi möts av kontraster...
I Uganda möts vi av mycket kontraster....
Centrala Kampala är ju egentligen som vilken storstad som helst. Det är modernt,husen är höga, parkerna är gröna och där finns massvis med affärer. Shoppingen i Kampala har vi inte provat på direkt, vi har egentligen inte alls strosat runt i Kampala City eftersom det känns som att vi slösar värdefull tid om vi gör det, tid som vi kan lägga på barnen istället.
Men vi bor ju inne i Kampala så vi ser ju hur det ser ut.
Vår skola ligger ju i utkanten av Kampala och där ser det ut som en helt annan värld.
Asfaltsvägar existerar inte, myllret av människor tar aldrig slut, det är fortfarande grönt men husen är inte höga, utan det är bara skjul överallt samt låga små stenhus.
Lukterna är annorlunda mot vad vi är vana vid, och det räcker att jag skriver orden nu så har jag lukten i min näsa....
Elände blandat med lycka ser vi hela tiden för Ugandierna är ett postivt folk som försöker se det ljusa i livet. Oron finns där för dem såklart, men om man bara tror, så ordnar sig det mesta.
Dom sätter hög tro till att gud ska hjälpa dem.
Jag å min sida tycker inte att gud har gjort speciellt mycket, men dom själva är väldigt nöjda med hans insats, och det är ju det som räknas!
Vi ser kontraster i maten....Vi kan gå och få oss en pizza som smakar gott, dom äter majsmjöl.
För priset av en pizza äter dom sin mat i ca 20 dagar.... Ingen pizza för dem alltså.
Vi ser också kontraster i vårt sätt att vara. Vi svenskar håller oss helst för oss själva och med de våra, där möts vi av nåt helt annat! Man pratar med alla och man blir kompis med alla. Det är enkelt att vara i Uganda för man accepteras snabbt för den man är, man behöver inte kämpa.
Fördelar och nackdelar med allt alltså...Jag för min del skulle aldrig vilja byta ut Sverige mot Uganda, men att kliva in i en annan värld emellanåt, det skadar inte.
Man lär sig att uppskatta det man själv har, och vara tacksam för det.
Anna
Från prinsessa till vanlig igen...
2 nätter på hotell och jag har sovit som en prinsessa. Jag kommer hem, och kapoff! så ligger jag där och glor igen och tänker på allt som vi måste göra.
Inte måste måste utan vill måste..... För vi måste egentligen ingenting.
Varför ska det vara så förjordat svårt att stänga av? Stänga ögonen hade ju vart en bra start för att sova, men ännu bättre hade det varit att få stänga av känslorna i hjärtat framåt kvällningen...
Fan också. Jag inser att hur vi än sliter så kämpar vi uppför. Det finns, och kommer alltid att finnas problem som vi måste jobba med därnere, det kommer liksom aldrig ta slut.
Men det gör det ju inte här hemma heller, men här är man närmre problemen och man kan aktivt lösa dem själv. Där nere så är vi så geografiskt långt ifrån problemen, dom ska lösas på ett annat språk, tillsammans med människor som har andra värderingar och erfarenheter än vad vi har. Det är inte lätt.
Fast vem har sagt att livet ska vara lätt egentligen?
Mitt i allt det här så utvecklas ju också jag, Jennie och Victoria.
Vi lär oss att se saker på ett annat vis och blir vi nog också starkare inombords.
Det här är ju ett äventyr som heter duga. Hur många får vara med om nåt sånt här?
Jag är tacksam trots allt, sova kan jag göra sen.
Anna
Brev!
Matrast...
Ytterligare några familjevänner
.
För första gången på väldigt väldigt länge så vet jag inte vad jag ska skriva om....huvudet känns tomt.
Helgen har inneburit mycket, och jag har upplevt nåt jag inte gjort på länge.
Jag har upplevt människor som har lyssnat på vad jag har att berätta om våra barn.
Människor som har lyssnat klart och därefter ställt frågor som visar att dom har förstått vad jag pratar om.
Det händer faktiskt inte ofta. Dom allra flesta tror att dom lyssnar, men man märker snabbt när någon lyssnar av vänlighet och inte av intresse. Det är stor skillnad,iallafall för mig.
Jag låter det vara så här för en stund. Jag är full av längtan och kan inte samla mig.
Jag längtar hem, jag längtar ner och jag vill så mycket. Men det blir nog bra. Iallafall snart.
Anna
Gamla minnen och nya bilder
Wendy, Mwebaza och Joshua!
Tack så hjärtligt Peter!
När vi kommer till det här med datorer är jag helt knäpp....Jennie är inte ett dugg bättre och Victoria har inte helt koll hon heller tror jag....
Iallafall så ville vi göra om bloggen lite med lite bilder uppe i headern som jag lärt mig att det så fint heter :)
Hur man får dit dom har jag däremot inte en aning om....
Det hade däremot, häng med nu...... Jennie´s man Martin´s lillebror Peter!
Han kan sånt.....så han fick den äran att hjälpa oss lite!
Vi lånade hans 9 månaders bebis som han är pappaledig med och han fixade lite på bloggen under tiden:)
Bara vinst för oss alltså, för lille Milo är precis hur söt och go som helst!
Stort tack för hjälpen Peter! Verkligen!
Jag hade (absolut inte,aldrig, på några villkors vis,) inte gjort det bättre själv, även om vi tyckte mycket....
Tack iallafall! :)
Peter och hans Maggi är också med som familjevänner i vårt projekt och är vänner med en liten kille som heter Ben Kanoonya. Sam skickade bilder på honom igår så....
Maggi och Peter...Här har ni ett nytaget foto på eran fine lille kompis Ben!
En flicka jag aldrig mött...
Ni som följt oss ett tag vet att Sam betyder nåt alldeles extra för mig....Jag vet inte varför, han gör bara det. En del människor har den inverkan på en bara, man tycker om dem. Han vara bara 15 år då jag jag träffade honom första gången 2008, nu fyller han snart 19....
Jag vet en hel del om Sam efter alla samtal vi haft.
Jag vet hur hans familj ser ut och hur läget är, men av någon anledning har jag aldrig sett hans syster, inte ens på bild. Sam´s storebror har jag träffat och hans mamma pratar vi ofta om, men hans lillasyster bor hos deras mormor eftersom Sam´s mamma är i Sudan. Så jag tänker inte riktigt på att hon finns...men jag vet att hon heter Prossy.
Men igår kom det en bild på henne....mitt hjärta rusar och jag blir så glad av att se henne..!
.Alla delar av Sam tycker jag är intressanta, det är ju dom som gjort honom till den han är.
Jag klickar upp mailet och möts av den här lilla fröken... !
Och som sagt, jag blir så glad!
I handen har hon storebrors lånade trumpet, jag tror inte att hon kan spela själv...och hon ser så nöjd ut!
Säkert jätteglad att Sam kommit till dem för att hälsa på för dom har inte setts på ett tag. Sen att han hade en kamera med sig och hon får vara med på kort gör ju såklart inte saken sämre!
Hon är 8 år och hon bor med sin mormor, ett alldeles vanligt öde i Uganda och ingenting konstigt alls...
Men jag kan inte låta bli och undra om hon inte saknar sin mamma nåt alldeles fruktansvärt....det gör man väl när man är 8?
Helt klart är att ett enda foto får mitt hjärta att bulta ännu mer och än en gång känner jag tacksamheten flöda inom mig, vilken tur jag har haft att jag hamnade i Uganda.....vem hade jag annars varit?
Anna
Tack för att ni kollar hit!
Efter 9 långa månader med våran blogg så är det med ett lätt hjärta jag kan säga att det faktiskt börjar röra på sig litegrann med besöken härinne.... :)
Vi är antagligen fortfarande en av världens minsta bloggar men ämnet vi berör är inte okomplicerat och det gör det hela än värre.
Men som sagt, nu rör det på sig lite och det är så jätteroligt! Det ger ny energi och jag hoppas att ni känner er välkomna in, för det är ni, varmt välkomna:)
Att blogga är ju faktiskt inte helt lätt heller har jag märkt...det krävs ganska mycket, och det har nog mina vänner Jennie och Victoria också kommit på, det är därför som det är lite tyst från dem just nu....men vi är 3 som skriver och driver bloggen, vi skriver bara lite olika ofta :)
Vi tänker dock precis lika mycket på allt därnere...huvudena snurrar på friskt om vad vi vill göra och på hur vi ska göra livet lite bättre för våra fantastiska barn på Bristol. Dom är ju just bara barn och förtjänar det bästa dom kan få, precis som alla barn gör....
Stort tack än en gång alla ni som hittat hit! Det är grymt roligt!
Anna
Nya pinfärska bilder igen :)
Bristol Academy Brassband Äger! :)
Välkomna!
Ser ni lyckan?
Kolla på bilden.... Det här är mitt lilla barn på Bristol, han är vår familjevän...
När vi kom till Bristol 2010 visste vi redan att vi skulle ha en fest för barnen och det har vi skrivit om många gånger....för det är en kväll vi aldrig någonsin kommer att glömma!
Kalema som mitt barn heter var då helt ny på skolan. Han hade bara varit där några veckor och han hade inte direkt några vänner och han var väldigt,väldigt blyg.
Han hade dessutom varit på sjukhus då han hade blivit bränd på bröstet....av hett vatten tror jag det var.
Iallafall....kolla på honom. När jag ser honom så ser jag en lycka.Kanske en lycka som han aldrig tidigare upplevt? Jag vet inte.
Han har sin läsk, sina kex, en ballong och han får välja om han vill ha ett äpple eller päron....och det får honom att se ut som om han vunnit högsta vinsten....
Man behöver varken champagne eller fina snittar för att ha en fest...
I Uganda har vi fest med äpplen,päron och en rackarns massa hjärta!
Anna
Mr Eddie Kisingiri och hans dröm...
Tack Anna!
En endaste liten önskan....
Det är inte alltid kul
Calvin Wambi och hans Ingrid
Här har vi lille Calvin. Han har varit med oss ett tag nu och han är så vansinnigt söt!
Han har en familjevän i Sverige som heter Ingrid. Nu när vi var nere i mars så skickade Ingrid med oss, förutom ett paket, även pengar så vi skulle köpa en fotboll till honom, och det gjorde vi ju så såklart!
Calvin på ett kort från 2010..
Paketuppackning mars 2012, Calvin fick ett välladdat paket och han satt länge kvar med sina grejer...
Och det hela toppades med en fotboll ifrån Ingrid.... :)
Calvin med kompisen Kalema i pojkarnas sovsal...
Det är svårt att inte lägga märke till Calvin, man gör liksom bara det.....
Anna
Jag blir så trött på mig själv
Hur ofta går ni och lägger er med känslan :
Vilken perfekt dag!
Idag finns det ingenting som jag vill ändra på, och det finns ingenting som jag kunde gjort bättre än vad jag har gjort idag!
Jag gör det typ aldrig....
Det finns alltid nåt man kunde gjort bättre,finare,snabbare eller varför sa jag så/gjorde så etc, etc....
Är det nåt typiskt kvinnligt kanske att vara sån? Jag tror tex inte att min man funderarar på såna saker innan han ska sova....
Jag har lagt mig till med en vansinnigt irriterande vana....precis i det läget som jag ska somna in så ploppar det upp nån tanke i huvudet som får tankarna att surra igång, och väldigt ofta så rör det barnen i Afrika....SUCK!
Jag blir så trött på mig själv....om jag har en hel dag på mig att fundera på det så måste jag ju inte göra det just när jag ska sova.....Men det slår liksom aldrig fel!
Frågor som: Gör vi tillräckligt? Vad kan vi göra bättre? Hjälper vi eller stjälper vi?
Ni hör....? Det är ju inte dom lättaste frågorna jag ställer till mig själv heller.....och jag förväntar mig att jag ska svara när jag är som tröttast....!
Varför kan jag inte tänka: -Herregud vad bra, skolan i Uganda är ganska klar nu, skönt!
Eller, - Vad bra att vi skickade ner dom grejerna till ungdomarna, för dom blev ju så glada eller kanske
-Bra gjort Anna att du tog dig tid att chatta med den där killen en stund idag fastän du inte hade tid, för han blev verkligen glad och kan antagligen leva på det resten av veckan!
Nänä....så är det dumt att tänka! Det är bättre att straffa sig själv med frågor som man ändå inte kan hitta några svar på!
Hade man dömt andra hälften så hårt som man dömmer sig själv så hade man varit elak....men gör man det mot sig själv, då är det på nåt vis okej...
Anna
En liten snurr på Bristol Academy
Foton väcker känslor
Som så många andra dagar har alltför mycket av min tid spenderats framför datorn...Spånande på inlägg till bloggen,läsandes andra människors bloggar som ofta ger en energi och nya sätt att tänka, samt framför alla de tusentals fotografierna vi har från våra resor till Uganda.
Varje gång jag tittar på dem så ser jag nått nytt. Jag kanske har lärt mig mer som gör att jag ser andra saker än vad jag tidigare gjort?
I vilket fall som helst så lockar det fram mycket känslor!
Just idag blir jag vansinnigt full i skratt då jag kollar tillbaka på fotona från vårt första hotell vi bodde på 2008.....
Vilket sunkställe! Herregud!
Jag har nästan svårt att förstå att vi ens somnade om nätterna där.... Alla djur som kröp och kravlade överallt, stampade jordgolv på toaletterna som i bästa fall gick att spola, åtminstone någon gång per dag :)
Maten som tog timtal för personalen att få fram och handdukar så skitiga så dom stod av sig själva...
Men ändå så var det starten till det här fantastiska som vi nu får vara med om. Då är det ju värt det, flera gånger om dessutom!
Köket på hotellet....inte konstigt att det tog tid att få fram mat!
Mysiga små djur....Hua! Ödlan var ganska liten men spindeln var jättestor!
Min och Jennies säng som vi delade på....vi vaknade varje morgon i en grop mitt i sängen då madrassen var helt nerluggen....tur att vi är så goda vänner!
Mysfåtöljerna i vårt rum...dom gick dock absolut inte att sitta i, för dom var inte hela....
Fönstret i vår dusch, super säker med elsladdarna hängade löst...
Det blev inga långa duschar kan jag lova...
Och det blev inte heller några långa sittningar här....kolla toaborsten.... :)
Helt klart är att det inte går att jämföra med en vecka i Grekland eller 3 veckor i Thailand....
Och ändå skulle jag välja Uganda varenda gång om jag var tvungen att välja....
Anna
En vanlig söndag
Söndag här, och söndag i Uganda.
Här har det för mig inneburit sovmorgon för att sedan komma upp till frukost med ägg,bacon och kaffe.
Jag kan skrota på tills det är dags att jobba en stund framåt kvällen, en skön söndag alltså.
För dem i Uganda ser den inte likadan ut skulle jag tro. Där är nog den här dagen precis likadan som alla andra dagar, förutom att barnen är lediga från skolan.
Maten är densamma,och det som sker är detsamma. Några av dem beger sig säkert till kyrkan, andra gör ingenting.
Jag jobbar hårt på att inte få dåligt samvete för den turen jag har haft i mitt liv.Jag får det lätt sedan barnen i Uganda gjorde entré då för 4 år sedan.
Det hjälper inte dem att jag får det, så jag måste jobba bort det.
Vad som hjälper dem är att vi inte ger upp. Att vi kör på allt vad vi orkar. Att vi fortsätter att jobba för att dom är värda precis lika mycket som vi är här!
Och för att vi ska klara det så måste vi såklart vara starka. Jag kan inte gå runt och tycka synd om dem eller ha dåligt samvete.
Problemet är bara att det är så lätt att säga det, men så svårt att känna det...
Anna
Nytagna bilder får mig att längta som en toka!
Jag är snäppet för blödig för att hålla på med det här som vi gör egentligen...jag tror faktiskt det...
Eller man kanske måste vara lite blödig annars hade man ju skitit i hur dom har det i andra länder?
Jag vet inte...Men idag dog jag lite när jag fick kort skickat till mig ifrån Sam.
Alldeles,alldeles nytagna foton på människor som kommit att betyda så mycket för en...
Och man längtar ännu mer efter dem då man får se dem!
Flitiga barn som arbetar :)
Fina Winnie med ett brev i handen som hon precis fått som jag skickat till henne. Det är inte jätteofta man ser ett leende på Winnie, därför betyder det massor när man väl gör det...
Min familjs vän Kalema :) Även han med ett brev som jag skickat till honom...En lycklig kille kan jag se.
Ett brev och 2 paket tuggummi gör den här pojkens helg till nåt extra,och jag, jag längtar så jag blir tokig.
Skorna han har på sig har varit min son Hampus en gång, nu vandrar dom omkring i Uganda.
Till sist en bild på Sam. Killen som tagit fotona. Min absolut bästa vän i Uganda som alltid finns där.
Ung, men klok som en bok. Med mer erfarenheter av livet än vad jag önskar någon 19 åring och som jag vet kommer att klara sig alldeles utmärkt, iallafall så hoppas jag det, av hela mitt hjärta.
Anna
Finns det hjärterum.....
Stämmer nog ganska bra tror jag!
Lille Jolly!
Vi har en liten kille på skolan som heter Jolly, Jolly Mabanda.
Jolly 2010..
Ena av Hampus absoluta favoriter från vår resa 2010. Då det var dags för oss att välja "vår" familjevän så låg tankarna länge på Jolly innan dom landade på vår lille Kalema istället, just för att vi insåg både jag och Hampus att Kalema var i än större nöd än Jolly...
Hampus och Jolly 2010...
Däremot var Hampus snabb att fixa en familjevän även åt Jolly då vi kom hem och vad kunde passa bättre än barnens farmor och farfar?! Inget! Så dom fick det bli!
Så Christina och Håhey, som Jolly så gulligt skrivit i ett brev till dem, här följer lite bilder på Jolly Mabanda.....precis hur söt som helst!
Jolly med sina presenter som Christina så omsorgsfullt slagit in och skickat med oss 2012. Tröjan han har på sig fick han i klädutlämningen 2010 och det är faktiskt Hampus gamla...Han hade den fortfarande på sig, men den var inte längre varken hel eller ren...
Tur då att Christina skickat med bla en ny tröja att slita på! Jolly fick också ett halsband som Håkan gjort med sitt namn på...Det var en stolt gosse. Han satt över en halvtimme och läste i brevet som dom skrivit till honom.Fullt med bilder på alla deras djur och på sig själva. Jollys reaktion visar att det är vänskapen som betyder mest,inte att man får saker...han var helt trollbunden av brevet...
Så fin i sin nya tröja och glänsiga halsband!
Ett par dagar senare hittade jag Jolly i det här läget! Hur sött? Skorna måste vara iallafall minst 5 nummer för stora...Men en tupplur i den lilla skugga som erbjuds var en skön stund :)
Anna
Mycket Muteesa blir det....
Och så mycket kan jag säga.....det är en lycklig kille det här!
Det är för tusan 2012!
Jag älskar landet Uganda, och jag älskar människorna där. Dom är fantastiska på väldigt många sätt.
Vänliga, arbetsamma, tålmodiga, ja allt man kan komma på som är bra egentligen.
Iallafall dom flesta, eller ja, iallafall dom som jag har träffat...
Men sen finns det rötägg även där...av rang dessutom! Precis som här...
Efter en stund på chatten med Muteesa idag så kom det fram ganska snabbt att han inte längre jobbar på den supermarketen han arbetat tidigare...
Vi har diskuterat det här många gånger tidigare då han inte fått betalt som han skulle och velat sluta...
Jag har väl peppat och tyckt att det är bättre att ha ett jobb och få lite betalt än inget alls....
Men nu var det färdigt för Muteesa, nu ville han inte ta mer skit.
Inte nog med att han jobbar nattskiftet vilket innebär att han behöver vistas ute på natten för att ta sig hem, vilket i sig är en fara... utan han har också jobbat nu i 3 månader(!) utan någon som helst betalning!
3 månader!
Muteesa sa ifrån och chefen ger honom 42.000 ugandiska shilling....
42.000 USH är ca 126 Kr....för 3 månaders arbete...!!
Och då har han ändå inte fått betalt för det han arbetat innan heller utan bara lite ströpengar då och då när chefen haft lust att betala...
Han skulle haft 450.000 USH bara för dom 3 månaderna vilket är ca 1350 kr och får 126 kr....
Vem vill jobba för 42 kr i månaden....?
Jag skulle inte gjort det, troligtvis inte du heller! Och inte Muteesa!
Och vet ni...?
Det tycker inte jag att man ska göra heller!
Det är för tusan 2012! Även i Uganda!
( Jävla skitgubbe och utnyttja ungdomar på det viset!)
Anna
Att göra någon riktigt glad är lätt!
Att göra någon glad är inte speciellt svårt, och att göra någon toklycklig i Uganda är inte heller det svårt!
Inte alls :)
En utav kompisarna jag har därnere är ju Muteesa, även prins och en stolt scout :)
Jag har ju sagt att jag ska fixa en scoutuniform till honom och det har jag misslyckats med....jag hittar ingen.
Att misslyckas tycker jag är vansinnigt tråkigt och jag gillar det inte.
Men....min tanke kom att jag skulle ju kunna göra honom glad ändå på nåt vis.....
Jag funderade lite och kom att tänka på ett samtal vi hade i somras. Han hade då vart i väg på ett scoutläger.Han sov under bar himmel för han hade ingen annanstans att sova, han hade också blivit av med sin väska. Men han var inte ledsen för det, lägret hade vart toppen!
Sagt och gjort....diskuterade lite med Jennie och hon var på och ville vara med och göra Muteesa lite glad.
Vi skulle skicka ner lite andra saker till Uganda och vi passade då på att skicka med lite presenter också till Muteesa.
Ett tält, en sovsäck och en ryggsäck att packa alla sina saker i. Och i förrgår kom det fram!
Jag hade naturligtvis inte glömt att vi skickat iväg paketet, men då det ringde på min mobil på kvällen och jag såg att det var Muteesa så fick jag ändå en liten klump i magen.... Han vet att jag inte svarar då det ringer för det kostar så mycket och min känsla var direkt att nåt måste ha hänt....
Jag skickade snabbt ett sms ner och undrade om allt var okej.....? Och jag fick tillbaka det lyckligaste smset jag nånsin fått!
Han var så glad så han visste inte till sig! Han tackade tusen gånger tror jag och han var så oerhört tacksam för vad vi skickat till honom.
Och lika lycklig som han blev, blev jag och Jennie. Det är ett sant nöje att hjälpa andra och det är tusen gånger roligare att ge än att få, man blir lycklig av det, ända långt inne!
Och nu ser vi fram emot lite bilder från Muteesas nästa läger i december då han antagligen kommer att sova kungligare än alla andra och ha den snyggaste ryggan ever!
Anna
Maten i Uganda.....längtar jag inte till!
Idag tror jag att jag ska göra det här till en matblogg :)
Maten i Uganda är en kulinarisk höjdare.....not!
Vi är i stort sett aldrig mätta när vi är där... men vi är å andra sidan heller aldrig hungriga så det spelar egentligen ingen roll. Å dom är ju inte mätta heller så då går det jämt ut.
Nedan följer lite bilder på hur det kan se ut.....
och i många fall så ser det bättre ut än vad det egentligen smakar....
Frukost macka med en Spanish omelette...
En Ugandiskt delikatesstallrik......
Här har vi en rätt som heter "chicken in a basket"......
Helgrillad fisk.....( faktiskt helt ok! )
Pizza på Nandos.... :) Det är gott på riktigt :)
Cassava och bönor.... detta äter dock inte vi, det är barnens skolmat...
Posho.....detta äter vi inte heller....
Bönor till poshon....inte heller detta tillhör vår kost då vi är där....
Som tur är har både jag och Jennie och ta utav ( vi är lite runda....) Det är värre för Victoria. Men ett par besök på Nandos samt flera liter cola (För att hålla borta bakterier) så brukar ändå vikten ändå håller sig hyffsat och göra så att man inte tappar alltför många kilon....Det är bra att ha utav dem i kristider! :)
Anna
En kille med tur :)
Avsked...
Det finns en sak som jag har väldigt jobbigt med, och det är avsked....Speciellt då jag lämnar Uganda....Anledningen till det är nog för att jag aldrig vet om jag kommer tillbaka igen, eller om dom som jag vill ska finnas kvar finns kvar ifall jag kommer dit. Det går bra att vara på flygplatsen tills det är kanske en halvtimme kvar tills avfärd, sen blir det så jävla tungt..
Vi har ju alltid folk med oss som säger hejdå, det är viktigt för dem. 2008 kom Eddie med den del av brassbandet som vi umgåtts med under våra dagar där. Vi visste inte om det och blev överlyckliga! Vi hade redan sagt hejdå kvällen innan så det blev en ren och skär bonus att Eddie hade dem med sig, så då var det mest roligt!
Kramar innan det är dags för oss att ge oss iväg hemåt 2008...
2010 hade vi bara Eddie och hans familj med oss till flygplatsen och så var Sam utvald att få åka med och säga hejdå också. Vilket såklart gjorde mig glad, men också Hampus då även dem blivit vänner under vår vistelse. Det var ett vansinningt tungt avsked. Jag vill aldrig uppleva nåt sånt igen. Jag vet inte varför det blev så men det var hemskt, och jag har aldrig, varken förr eller senare känt mig så förtvivlad.
Inför avskedet 2012 var jag mer beredd på min reaktion, vilket gjorde att jag klarade det bättre (i jämförelse med 2010....), men det var dock ändå inte speciellt bra i andras mått mätt skulle jag tro....
Jag blir så sjukt ledsen och jag vill bara vara ifred, vilket funkar dåligt då man ska checka in och allt....
Den här gången blev vi ditskjutsade i 2 bussar fulla med ungdomar som ville åka med och säga hejdå.
Jag hamnade som ensam svensk i min buss, som jag tidigare berättat om, tillsammans med 15 ugandier och jag hade en lycklig resa till flygplatsen....
Jag fattade ingenting av vad dom sa, men det behövdes inte, jag hörde att dom var lyckliga, och det räckte för mig.
Dom sista stegen innan man lämnar gruppen för att gå igenom första säkerhetskontrollen kommer alltid att vara förknippade med tårar för mig tror jag....jag vänjer mig inte.
Jag är totalt splittrad inombords just då.
Ena sidan av mig vill hem till mina egna älskade ungar, min man, mitt hem och min enkla vardag.
Den andra sidan vill stanna kvar och jobba hårdare än vad vi någonsin gjort för att ge barnen och ungdomarna i Uganda det liv som också dom förtjänar.
Vi lyser upp deras tillvaro under vår tid där, så mycket vet vi, och sveket jag känner inom mig då jag lämnar dem, det kan ni inte ens ana...
Anna
Utan hjälp hade det aldrig gått
Ibland får vi frågan om vi behöver hjälp med nåt till barnen på Bristol?
Och JA, det gör vi. Vi behöver hjälp!
Utan hjälpen vi fått från människorna runt omkring oss så hade vi ALDRIG varit där vi är idag,ALDRIG!
Vi är bara mellanhanden mellan de människorna som finns här och de som så väl behöver det som vi kan ge dem.
Pengar är en viktig del, det kan vi inte sticka under stol med, MEN det är inte det enda!
Bara att tänka på dem är en hjälp,att veta att dom finns och att faktiskt bry sig om det.
Vi behöver hjälp att sprida det vi jobbar med och för... Hjälp att sprida bloggen och att människor pratar med varandra om det som händer, det är en fantastisk hjälp!
Ideér vad vi kan göra för att sätta guldkant på vardagen hos våra vänner, det är också en hjälp.
Utan pengar kan inte skolan fungera, det är helt klart, men utan respekt, förståelse och samarbete så funkar inte världen....
Anna
Ibland kommer det ifatt mig.
Jag vet vad vi har gjort i Afrika....
Jag vet att vi har varit med och byggt upp en skola för fattiga barn i slummen i Kampala.
Jag vet att vi varit med och förverkligat en mans dröm om att hjälpa barn som ingenting har....jag vet det.
Men jag kan ändå inte riktigt FÖRSTÅ det.
Hade jag hört om att någon annan hade gjort det så hade jag antagligen blivit grymt imponerad och undrat hur dom klarat av det....nu känns det bara helt självklart. Självklart och ingenting som jag ser som nåt fantastiskt eller unikt. Det var bara tvunget att göras helt enkelt.
Det finns tillfällen, som tex igår då jag läste en text som Jennie hade skrivit om vårt arbete och det liv vi har fått den äran att dela med människorna i Uganda, då blir det som ett slag i magen och jag kan för en stund se det goda i det vi gjort.
Jag kan se att det inte är något som varenda människa gör och jag kan känna mig stolt över vad vi åstadkommit.
Det känns som att hon har skrivit om några andra människors upplevelser och arbete....
Jag är ju bara Anna, Jennie är Jennie och victoria är Victoria....
Vi är ju bara helt vanliga....fast ändå gör vi nåt ganska ovanligt.
Och ibland, men bara ibland så kommer det ifatt mig.
Anna
Lite mera bilder...
P.1 jobbar på....eller så kanske dom inte jobbar på så jättebra då vi är där.... :) Vi är mer intressanta än fröken:)
Några barn från Top-class spanar in i klassrummet bredvid....väggarna är inte direkt täta.
Victoria med några barn på ett av alla de korten vi har där barnen vill att vi ska vara med... och vad gör man inte?
Studenttjejerna har fått en stunds välförtjänt vila på trappen och jag får undervisning av Muteesa i språket swahili....
En favoritbild från 2010....Jennie hjälper den pojken som efter det här kortet togs för oss blev "äppelpojken".Händerna är fulla som ni ser...Jennie stoppar äpplet i byxfickan varpå brallorna åker ner. Hur sött som helst. En lyckodag för denne gosse som faktiskt glömdes att hämtas upp av sin pappa den dagen då vi hade fest med de boende barnen på Bristol 2010.
Vilket resulterade i även en stund fest för den här lille parveln :)
Oct till sist en bild bara för att den är så fin....
Varför fråga när man vet svaret....
Han säger det inte för att ge mig dåligt samvete, han säger det till mig för att jag frågar honom...
Men svaret gör så jävla ont så jag förstår inte varför jag ens frågar, när jag innerst inne redan vet svaret....Frågan som handlar om mat....
Sam tycker verkligen inte om posho....(det är majsmjöl som dom kokar till en gröt typ).
Han tycker det smakar vidrigt men ändå är det precis det som han äter varenda dag. Han liksom ofantliga mängder av andra människor.... Posho.....
Jag vill så gärna skicka ner pengar så han kan gå på Nandos ( vår favoritrestaurang i Uganda) varje dag och äta kött och pommes frites eller ris eller nåt annat som smakar gott!
Eller åtminstone så han kan köpa en stock bananer och göra matooke hemma som jag vet att han gillar bättre...
30.000 Ugandiska shilling kostar en stock som skulle räcka till över en veckas mat för Sam, det är 90 svenska kronor i veckan och 360 kr i månaden, det lägger jag på skit.... varje vecka!
Men jag vet ju att det inte skulle hjälpa honom....inte på sikt.
Och det är så vi måste tänka! Hela tiden! Vad hjälper dem på sikt.....?
Jag vill att Sam är mätt nu! Jag vill att varenda unge är mätt. Varje dag, och hela tiden!
Jag vill inte att han eller nån annan i Uganda ska behöva äta samma mat dag in och dag ut. Mat som dom kanske inte ens gillar...
Men just detta kan vi inte göra något åt, fastän vi vill....tänk om vi inte längre kan finnas för dem och då vant dem vid att äta mat som dom själva inte har råd med. Då blir ju sveket enormt! Vi kan ju inte göra så....
Man gör inte så mot sina vänner....men frågan är om man låter sina vänner vara hungriga....?
Förstår ni vad vi brottas med varje dag....?
Anna
Vänner
Efter en natt med inte alltför mycket sömn, (vilket inte alls är ovanligt då vi suttit ner och pratat vi 3) men däremot alldeles mycket tankar om Bristol,människorna i Uganda och om livet i allmänhet så kom jag fram till att det är oerhört viktigt att omge sig med människor som man tycker om .
Att tillbringa sin tid bland folk som tar ens energi utan att ge tillbaka orkar man inte, och jag är sämre på det nu än vad jag någonsin tidigare varit.... Jag tar snabbt slut numer.
För mig har det också varit ovärderligt att jag har fått dela det här med Uganda med min absolut bästa vän Jennie. Jag vet ärligt talat inte hur det hade gått annars...
Det finns INGEN som inte själv varit iväg som orkar lyssna helt och fullt på vad man har att säga,
INGEN som på riktigt kan förstå vad det kan spelas upp på näthinnan då man blundar, och det behöver jag inte ens förklara för Jennie...
Hon vet det, och hon vet vad jag känner. Jag behöver inte förklara eller be om ursäkt, för hon förstår...
Hon tycker kanske inte detsamma som jag eller känner likadant, men hon respekterar mig för det som jag känner....och det betyder allt.
Anna
Påfylld av ny energi!
Idag har vi träffats, Jennie, Victoria och jag. En stund med likasinnade gör att man fylls på med lite välbehövlig energi. Någon som strävar mot samma mål som man själv gör och med tanken att vi ska kunna göra livet lite lättare och gladare för våra älskade ungar på Bristol. Några timmar tillsammans och man orkar igen.
Jag är glad över att jag får finnas vid deras sida, dom betyder mycket...
Anna
En bild jag tycker om att se...
Enkla svar? Ja tack!
Eftersom man lever med det här med Uganda så nära inpå sig, så poppar det också och frågor inom en varenda dag.
Frågor som man ibland själv snabbt hittar svaren på och sen kan man lägga dem åt sidan, andra frågor består och gnager ett tag. Sen får man antingen släppa dem och inse att det inte finns nåt svar, eller så får man ta upp dem och bolla dem vidare med Jennie och Victoria....
Många gånger hade det varit skönt med ett enkelt svar typ:
- Ja/Nej,
- Bra/dåligt
- Så gör vi/så gör vi inte......
eller nåt annat superlätt, men sällan är svaret enkelt tyvärr.
Anledningen till det är antagligen för att våra världar är extremt olika varandras. Inga svar blir enkla eftersom vi vet för lite...Och då vet vi ändå ganska mycket efter att ändå ha varit där några gånger...
Vi är ju också olika, jag Jennie och Victoria, vilket ju gör att vi tänker olika också....ibland har vi 3 olika svar och lösningar på ett problem...så inte heller det är lätt, men efter lite diskussioner fram och tillbaka brukar det lösa sig till det bästa :)
Mitt hjärta ställer till det mycket för mig....
Jag har svårt att lägga det åt sidan och utföra ett arbete...det behöver jag lära mig.
Att fokusera på en uppgift, se det som ett jobb, och sen slutföra det jobbet och inte känna så förbaskat mycket! Jag måste ju inte analysera sönder varenda känsla jag har i min kropp.... men jag gör det.
Jag känner,känner och känner! Hela tiden och det gör mig trött på mig själv... Men samtidigt så vet jag ju inget annat sätt att vara så jag borde ju ha vant mig....
Det är säkert en fördel ibland att vara som jag är, men absolut inte alltid...och absolut inte i ett land med fattiga, svältande, ensamma barn...
Anna
En stund i slummen...
Dessa bilderna är från en liten stund som vi hade ute i slummen hos ett av våra fadderbarn nu på vår senaste resa. Jag har sett dem tusen gånger, men just idag så klack det till i mig....jag ser på mig själv och ser hur nöjd jag ser ut.... Hur man nu kan vara det egentligen efter det man ser. Men på plats så är det inte lika ledsamt som det kan kännas då jag kollar på bilder i efterhand. Just där och då är allting väldigt lyckligt...
Victoria och jag har fått syn på nåt...skitiga, men glada!
Här står vi och pratar med Eddie....allt dokumenterat med videokameran av Sam i grön tröja...
Jag har visat bilderna förut, men det går att se på dem igen....jag vet! :)
En bra dag
En dag på resan 2008 så hade vi ju ett gäng barn/ungdomar hos oss på hotellet från Bristol för att bygga på vårt bidrag till VM:et i sammarbete....en vattendroppe i papier maché.... Jobbigt,svårt och väldigt kladdigt....
Både jag och Eddie ser kanske lite skeptiska ut....
När det arbetet var klart hade vi lite annat pyssel med oss. Vi knöt vänskapsarmband.
En tämligen avancerad historia om ni frågar mig som är helt talanglös på att pyssla, men det fanns andra
som hade bättre koll på hur det skulle gå till....
Victoria visar Linnéa dagen innan hur man ska göra för att Linnéa sedan skulle kunna lära de andra....
Det slutade med diverse olika halsband och armband i massa utföranden som prydde oss allesammans till slut. Fina var vi!
Flitiga pysselpojkar!
Dom som inte var så pyssliga av sig hamnade under ett träd och fick bla lära sig att spela kortspelet
"It´s in the lake" ( finns i sjön) tillsammans med Robert. En av våra ungdomar vi reste med.Det var en härlig dag!
Anna
Att skriva gör en gott....:)
Jag undrar vad det är som gör att man gillar att skriva...?
När jag tänker tillbaka så har jag alltid gjort det. Jag skrev dagböcker som liten, brev till min mamma om (när) jag var arg på henne och jag älskar fortfarande handskriva brev och kort. Hade man kunnat blogga skrivande för hand så hade jag antagligen gjort det...
Otaliga är dom texterna som jag skrivit ner då jag både varit oerhört arg eller glad, gånger då tårarna har sprutat och inget har hjälpt, då kan man alltid skriva.... Jag har inte tänkt på det förut, men nu då jag skriver varje dag så märker jag att det gör mig gott.
Ibland kan man tappa tråden också.... Det här är ju en blogg om Uganda...? Undra vart det kom in i just det här inlägget..... ?
Jaja....jag älskar iallafall att skriva, det får mig att må bra....!
Anna
Valutan i Uganda gör att man känner sig rik....
I Uganda använder man sig av valutan Ugandiska Shilling, USH.....
När vi reser ner växlar vi våra pengar till Amerikanska dollar som sedan växlas vidare till shilling.
Vi räknar som så att vi tar bort 3 nollor och gångrar med 3...
1000 Ugandisk shilling blir ca 3 kronor alltså.... Men det varierar ju såklart beroende på kursen.
Man känner sig tämligen rik när man går runt med Ugandiska sedlar.
20.000 kronors sedlar kan ju ha den inverkan på oss...men det handlar ju om 60 kr så.... man var visst inte så rik iallafall.... :) Men så här ser några av sedlarna ut.....
Anna
Ha en bra helg....!
Nu kan barnen på Bristol ta lite helg efter första veckan i skolan.
I måndags drog nämligen årets sista termin igång och den avslutas sedan i december. Skolåret där är ju indelat i tre terminer istället för två som vi har...och dom går i skolan även på lördagar....
Hoppas på en bra helg för er barnen,saknar er massor!
Kram Anna
Tack! Ni får oss att växa inuti...
Jag kan ärligt säga att när vi började blogga så trodde jag att det skulle gå enkelt. Enkelt att få läsare, enkelt att få folk engagerade, jaaa, allt skulle gå ganska lätt helt enkelt. Jag vet nu bättre.... :)
Det enda som är enkelt i det här med att blogga är själva skrivandet....
Nåt som sporrar skrivandet MER än vad jag förstått och trott är faktiskt kommentarerna vi får emellanåt.
Man blir så in i bängens glad!
Man växer i tron på sig själv och man växer i tron på att det vi gör i Uganda betyder något och på sikt kan göra skillnad.
Mer skillnad än det som redan är gjort...
Så vi kan inte tacka er nog! För att ni läser, tänker till, kommenterar och hejjar på!
Vi är så tacksamma för det! Tusen,Tusen Tack!
Anna, Jennie och Victoria
Vackra bloggar!
Jag har drömt mig bort ett tag nu bland andra bloggar...fantastiska bloggar med vackra hem, fina barn, loppisfynd och mycket mycket mera och jag inser att det är just sådana saker man ska skriva om för att människor ska läsa....
Man blir ju glad av att läsa det. Jag blir glad av att läsa det!
Jag kan förstå att man inte orkar med i många fall en tung blogg som våran. Efter en dag på jobbet så orkar man inte läsa om fattiga barn som är hungriga, då man precis kanske själv stoppat sina egna 4 i säng efter en hysterisk kväll. Jag kan verkligen förstå det.
Men samtidigt så sporrar det mig ändå lite....Jag måste försöka lite till att få människor att öppna ögonen.
Vårt liv blir inte sämre för att vi tänker eller läser om andra.
Vi har fortfarande rätt att tycka att vi har vårt egna lilla helvete emellanåt, för det är vårt liv,sen att andra har det värre spelar faktiskt ingen roll...'
Jag förstår också att det är svårt att relatera till ett land som Uganda, dom allra flesta har ju inte varit där och det man hört om Uganda handlar oftast om Idi Amin eller Kony....inga positiva saker alltså.... Men det är ju inget som folket i Uganda har bestämt eller som barnen borde straffas för, eller hur?
Man styr inte över sitt öde. Ibland sker det bara. Uganda skedde för mig.
Helt oväntat och som en blixt från klar himmel så blev jag fast.
Jag är inte riktigt beredd på att ge upp än om att få folket att vakna..
jag har förstått att det kommer att bli svårt,kanske tillockmed omöjligt, men jag måste försöka lite, lite till....för barnens skull.
Anna
Jag var lite trött just då...
Just när det här kortet togs så var jag trött... Vi hade flera dagar av kläd och presentutlämning bakom oss och vi var på gamla Bristol för att för att göra det sista... Jag satte mig på trappen en stund för att vila.Jag minns att jag också kände mig lite ledsen...jag längtade lite efter mina egna barn och funderade på vad dom hade för sig långt bort ifrån mig....
Men man rycks snabbt tillbaka till verkligheten i Uganda när man är där.Jag fick dom här barnen kring mig och dom förtjänar att vi är där med hela vårt hjärta och hela vårt engagemang under den korta tiden som vi befinner oss hos dem, och det är inte svårt kan jag lova.
Det är bara ibland man glider iväg litegrann i tankarna om hur allting funkar där hemma när man inte är på plats. Och funkar gör det ju såklart alldeles perfekt, man är ju inte den ende i världen som fixar saker på hemmaplan...även om man gärna vill tro det....! :)
Anna
:)
När man pratar med någon om lite annorlunda saker än dom mest vardagliga grejerna på ett språk som inte är ens eget så kan det vara svårt att "hitta" rätt ord för det man menar..
Och även om engelskan funkar jättebra så är det ändå inte det språket vi behärskar allra bäst såklart....
Varken jag eller Sam i det här fallet.
Under ett samtal på chatten med Sam igår så ställde jag en fråga till honom.... svaret dröjde ett par minuter och sen kom det : More than so much!!
Man kanske säger så inom engelskan, inte vet jag, men jag har aldrig hört nån säga det förut, men jag tyckte det var bra!
Ett exempel när man inte hittar ett ord som passar in bra för det man känner, då skriver man precis som det ska vara.
Han var mer än så mycket nöjd! :)
Jag vågar säga att det är ett uttryck som vi kommer att använda igen!
More than so much....hur bra som helst!
Sam med grannflickan utanför deras hem....
Anna
Dagarna man minns.....
Nu när hösten är här och man sitter och tänker tillbaks på sommaren som varit så är det fantastiskt roligt att ha korten till hjälp. Korten värdefulla på många sätt och när jag tittar på dom så ser jag tillfällen då man har haft fantastiska dagar med underbara vänner, skolavslutningar med glada barn, födelsedagar, små kusiner som växer och blir stora, semster i fjällen, kräftskiva och mycket mer.
När jag satt vid datorn i går så tittade jag igenom korten från Uganda och inser hur otroligt många kort vi har som är tagna under våra resor. Även om alla bilder och unika och har fångat något speciellt så finns det ändå bilder som för mig betyder mer än andra.....
Bara lite barn... :)
Halima och Lena
Alla barnen på Bristol och deras ev familjer är fattiga, annars går man inte på Bristol.
Men man kan vara fattig och sen kan man vara oerhört fattig. Det är en viss skillnad...
En del barn har turen att ha sina föräldrar kvar och bo med dem, eller iallafall en utav dem...andra bor med en mormor, eller farfar eller kanske nån annan släkting, andra har ingen.
Den här flickan är en av dem som haft det lite lite tuffare än många andra..
Aids har drabbat hennes familj hårt och hon är ganska så ensam kvar. Hon har nån släkting som tar hand om henne och hon har också en fadder i Sverige. En av oss handplockad fadder med ett stort engagmang för det som vi gör och för dom här barnen.
Hon heter Lena och gör vad hon kan för att Halima ändå ska få känna sig speciell och få chansen att vara det barn som hon förtjänar att få vara....
Anna
53 år...det är sannerligen inte mycket.
Det har ännu inte hänt, men jag är medveten om att det kan hända precis när som helst.. Medellivslängden i Uganda är runt 53 år....det är inte mycket. Barndödligheten är enorm, och dom allra vanligaste sjukdomarna skördar liv åt höger och vänster.
Vi har ännu inte förlorat något barn på skolan som vi vet om, inte heller någon av de vänner som vi fått därnere. Men med allra största sannolikhet så kommer det att hända. Vi kommer mest troligt att överleva många utav dem och det känns väldigt konstigt...
Döden i Uganda är helt självklar, dom lever med den så nära inpå sig.Här hos oss är den inte det. Självklar så till vida att vi vet att alla ska dö är den ju , men inte på det viset som den är självklar i Uganda.
Aids är ju en stor del av att meddellivslängden är så låg...jag tror faktiskt att den tillhör bland de lägsta i världen. Sjukdomar överlag tar många liv, liv som hade gått att rädda med pengar.
Det svider när jag tänker på det. Och tänker på det gör jag, alldeles för ofta och alldeles för mycket.
Livet i Uganda lämnar mig aldrig riktigt. Vissa dagar är det bara glada minnen och man känner sig full av energi. Andra dagar, som den här tex så slår oron, rädslan och känslan till att hur man än försöker så blir det inte bra nog, fastän jag så gärna vill..
Anna
Winnie Nagadya.....
...henne har jag skrivit om förut och fortfarande är det så att hon dagligen flashar förbi i mitt minne...
jag får liksom inte bort henne.
Winnie är fadderbarn till en av Jennies och mina bästa vänner Jessica och hennes familj.Tur för Winnie, för Jessica är en himlans bra människa, och det är Winnie också så det passar bra :)
Men även Jessica får finna sig i att dela med sig lite... för som sagt, Winnie kommer alltid finnas för mig.
Winnie var i min närhet konstant nu i mars...jag tyckte mycket om det, och även om Winnie inte pratar speciellt mycket så har hon ett lugn hon sprider omkring sig som är väldigt behagligt.
Vad jag tyckte var konstigt var att Winnie inte hade nån skoluniform då vi var där vilket hon borde haft eftersom hon varit på Bristol länge. Jag fick mig aldrig för att fråga riktigt varför hon inte hade nån... men en dag kom hon med ett orange bylte i famnen och jag frågade henne var det var. Då berättade hon att det var hennes nya skoluniform hon fått för att hon hade växt ur sin gamla, så då fick jag svar på det :)
Winnie fick ett halsband av "sin" familj. Det åkte på med en gång och satt kvar där sen.
Hon var så stolt....fina fina Winne :)
Idag tror jag att det är födelsedag....kanske....!
Om inte jag har helt fel för mig, ( vilket jag kan ha....) så är det födelsedag på Bristol idag :)
Derrick med ett paket från sin fadder Malin, taget i mars då vi sist var nere....önskar att det hade varit taget idag!
En fin och stolt Benitor Issigga!
Den här flickan heter Benitor Issigga
Hon är fadderbarn till min och Jennies chef Ulf och hans fru Susanne.
Ulf som faktiskt, trots sin totalt otekniska sida hävdar att han läser vår blogg!
Nu när vi var nere så hade dom köpt jättefina presenter till henne och det var en lycklig, om än väldigt blyg flicka vi fick se.
Jag hade också (utan min chefs vetskap, förlåt) nallat med mig en t-shirt från vårt jobb som det stod
KORV ME MOS på, jag och Jennie tyckte hon skulle ha en sån, och visst blev hon fin?
Hon var iallafall stolt över tröjan, med det något udda trycket, och hon är garanterat ensam om den,
i hela Uganda!
Anna
Dansande barn :)
En liten bild....
Som salta pinnar utan salt!
Den dagen jag var hemma hos Sam så tog dom ju också med mig ut för att visa mig sin "by".
Det var ju egentligen mer än en by då Kawempe är ganska stort, men det är en rejäl blandning av lite stadskänsla och sen ren och skär bykänsla låååångt ifrån civilisationen.
När vi befann oss i själva byn kom vi fram till ett ställe där dom höll på att laga nåt....jag stannade då för att kika lite på håll, men blev med en gång inbjuden på gården för att se vad dom gjorde.
Jag minns såklart inte idag vad det hette men det var en deg som dom hade gjort som dom sen pressade ner genom en stor järnplatta med hål i, rakt ner i olja, Sen låg det där i några minuter och friterades för att sedan tas upp. Dom erbjöd mig att smaka på det, och efter att Sam först ätit så vågade jag på mig att smaka också....och det smakade egentligen ingenting alls. Det blev ganska hårt och smaken var väl som salta pinnar fast utan salt kan man säga...:)
För att visa min tacksamhet för att de bjudit in mig att titta på vad dom gjorde så köpte jag en påse av snackset.....Och jag blev 1 krona fattigare..... Väl bekomme säger jag!
Lubanga och Sam visar vägen på Kawempes gator....
Det är fattigt och det är också väldigt skitigt....Victoria har skrivit om det innan, att allt skräp bara kastas där man står, ingen tar ansvar för det...
Degen är det gula rakt fram och det pressas igenom ett sånt galler ni ser till vänster, direkt ner i en wokliknande panna med olja i....
Dom arbetar med händerna såklart och över öppen eld.
Väldigt intressant att få se hur dom gjorde! Och jag erbjöds att smaka. Människorna är otroligt vänliga!
Och efter att Sam ätit först så vågade jag med :)
Så här såg det ut.....ganska så smaklösa som sagt och troligtvis ganska näringsfattiga också...
Inte ens en krona kostade en påse av det här....jag tror det var 50 öre men Sam undrade om vi kunde ge en krona för jag hade ingen växel.....Jag sa att det var okej.....
Anna
Wendy... :)
Wendy Sobya, en flicka som gjorde ett starkt intryck på framförallt Jennie 2010.
Och just Wendy är ett barn på Bristol som är sådär självklart, ett barn man bara ser.
En annorlunda grej med Wendy som skiljde henne från mängden 2010 var att hon hade hår, det är det inte många som har, eller ja, hår har dom ju, men det är inte långt. Men det hade Wendy. Och det var just håret som mina ögon for efter då vi kom ner nu i mars.Jag visste vad jag skulle kolla efter, men jag fann det inte....
En Wendy med nåt så ovanligt som hår bland Bristols barn 2010...
Tills jag sänkte blicken något och började söka ansikten istället....då var hon där, tillochmed alldeles bredvid mig, men allt hår var borta! Hon var lika slätrakad som de andra. Synd tyckte jag, då hon var så fin i sitt hår, men efter 3 minuter så var hon precis lika fin utan!
Wendy, 2 år äldre och utan hår 2012...
Wendy har också en familj här i Sverige som hon skriver med. Dom heter Mia, My och Tilde.
Men det är nog såhär att dom får finna sig i att Wendy inte bara är "deras"... hon är Jennies också....
och lite,lite min.
Anna
Hon har en Iphone.....!
Av någon anledning har jag en Iphone. Jag fick den i julklapp av min man och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar den, för det gör jag.
Det finns fler som gillar den!
Det är lätt att tro att dom inte har kolla på vad som gäller i Uganda vad gäller trender och coola saker.
Inget kunde vara mer fel, dom vet precis!
Dom vet vad som är snyggt att ha på sig , även om dom inte har möjligheten att följa ett mode utan får ta det som finns tillhands. Dom vet också att en Iphone är en fin telefon....
Det är ju inget jag går runt och tänker på utan jag lassade upp telefonen en dag bland barnen och ungdomarna på skolan för att fota dem då min kamera var ute på vift, och jag riktigt hörde hur det susade till bland dem.....
"She has an Iphone....!"
Skit,skit,skit hann jag tänka! Varför skulle jag ta upp den här? Och nästa tanke var att snabbt att stoppa ner den igen. Onödigt att visa sådana saker... det känns som om man säger
"Hej, jag är rik, och det är inte ni...."
Men jag hann inte så långt utan storkillarna ville så gärna titta på den, hålla i den och se hur den funkade....Och det fick dom ju såklart göra! Där fanns ingen avundsjuka eller några andra konstigheter, dom ville verkligen bara se... :)
Den där telefonen var framme varenda dag efter det. Dom hittade nämligen spel på den...nerladdade av min yngste. Och det var ju väldigt roligt! Helt okontaktbara hamnade dom i Templerunspel, angrybirds och cykelspel. Dom stora spelade och dom yngre hängde i klungor runt om. Det såg så kul ut.
Jag var lite orolig ett tag då det blåste ganska mycket en dag och sanden yrde... jag trodde att hela Bristols skolgård skulle befinna sig i min telefon, men den lever ännu och klarade sig oskadd igenom det äventyret också :)
Vad jag tycker är lite konstigt är att dom faktiskt även i ett sånt, i många fall outvecklat land, som Uganda ändå har koll på den senaste tidens trender och vad som är bra, ändå finns där så många brister i dom mest vardagliga saker....
Anna
Ett hav av barn!
