Hej Sverige! :)
Salimu Waiswas lilla stund av lycka
Anna
Pengar är inte allt...
Att dom människorna som valt att vara familjevänner till våra barn på Bristol spelar stor roll, det är ett som är säkert.
Vi människor här tänker ofta att det bara är pengar som gör skillnad i en annan människas liv. Och det kan det ju såklart vara!
Pengar är en trygghet, det faktumet kommer vi inte ifrån , MEN I våra barns fall på Bristol så är det vänskapen som räknas för dom allra, allra flesta!
Lyckan för dem att själva ha en vän i Sverige väger tungt, det kan inga pengar ändra på!
Vi har en kille på Bristol som heter Joshua. Han har haft turen att få en familjevän trots att han är lite äldre.
Joshuas svenska vän heter Solgerd, och en dag på skolan precis när vi skulle åka hem kom Joshua springande och visade upp sin handflata......Han hade skrivit Solgerd i den.....
Vilka pengar i hela världen rår på det......?
Joshua Ssentamu... :)
Anna
Bilder kan man aldrig se för mycket av..... :)
Blandade bilder från våra resor 2010 och 2012....
Dags för mat
Husmor i full fart att tillaga dagens majsgröt med röda bönor.
Barnen står på kö och väntar på sin mat. De har idag nya tallrikar som vi har inhandlat.
Dags att portionera ut mat till barnen.
Det finns flera som vill ha mat.
Här sitter ett gäng killar och äter på helt nya tallrikar.
Och så en titt på diskmaskinen. En gryta med kallt vatten, ca 10 cm högt. Här diskas alla tallrikar utan att vattnet byts ut mot nytt. Varje barn ser till att diska sin egen tallrik, även de minsta får diska själva. Men jag undrar om det verkligen kan bli rent, för jag såg aldrig att det hälldes något diskmedel i vattnet. Handdukar används inte, det får självtorka.
Victoria
Hemma hos.......
Den dagen som påverkat mig mest under alla våra resor var nog den dagen då jag var med hemma hos Sam...
Jag avvek från vår grupp för att ensam följa med för att se vart han bodde. Det blev en dag att minnas.
Inte för att jag fick se ett fantastiskt hem eller något sånt utan mer för att jag fick se ett Uganda som jag tidigare inte sett.
Men jag fick också se hur ett hem i Uganda faktiskt kan se ut...Har ni hört det dom där orden
"Home is where the heart is"? I det här fallet stämmer det mer än bra..
Sam var stolt över att få visa sitt hem.
Det är inget att visa upp i nån inredningstidning eller nåt men OJ vad mycket hjärta där fanns!
Jag har skrivit om den här dagen innan så den finns att hitta i bloggen (jag kan fortfarande inte länka till ett gammalt inlägg......)
Jag har dock inte visat bilder inifrån hans hem av respekt då jag inte frågat Sam om lov till att göra det.... Nu har jag frågat honom och han ville gärna att jag gjorde det :)
Så gott folk....!
Välkomna hem till min vän Sam Kawalya Kajjubi, the one and only!
Här är vi på väg hem till Sam....Det ligger i Kawempe och där är fattigt....
Sam låser upp den dörr som tillhör honom.I dörren bredvid bor en annan familj. Grannens husdjur struttar runt också...Fönstret är "lagat" med kartong.
Detta var det första som mötte mig...mitt hjärta snörptes ihop på en sekund, men då Sam var stolt så blev jag det också.... :)
Muteesa...
Garderoben med kläder för 2 personer....
Fotovägg! Jennie och jag finns med! Pluspoäng på det Sam :)
Innertaket....plåttak och det dundrar då det regnar... Här har vi också hemmets enda lampa. Hemmet är alltså bara ett enda rum på ca 6-7m2. Här har dom bott 4 (!) stycken. Nu är Sam ensam sen hans mamma åkt till Sudan för att jobba, systern flyttat till mormor och brodern som befinner sig nånstans för att jobba....
Taket igen...
Då jag var ensam tjej under hela den här dan och Sam´s hem fylldes av diverse olika människor när skvallret gick på byn att det var en vit människa där så var det väl bara en tidsfråga innan det här skulle hända.......Killar är killar oavsett om dom bor i Sverige eller i Uganda........Suck! :)
Armbrytning....såklart! Vad är mer manligt än det? :)
Minns jag inte fel så stod Muteesa som slutlig vinnare..... Jag förstår inte varför dom inte frågade mig om jag ville vara med....?
Inga jättebra bilder men ändå en glimt hur det kan se ut i ett hem i Uganda.....
Anna
Tvättdax
Det var bäst att återvända till skolan för att söka skydd.
Det tog inte många minuter innan en swimmingpool började skapas utanför köket.
Just där vattnet börjar ansamlas satt barnen när de åt sin mat.
Dropparna är riktigt stora.
Vattnet från byggnaden vi har sökt skydd av börjar nu ta sig över skolgården.
Några barn som söker skydd under taket.
När det började regna sprang barnen in i sovsalarna och strax kom de ut med baljor för att samla upp regnvattnet från taket. I min fantasi tänkte jag att de skulle leka med vattnet när det sedan slutade regna. Men som vanligt gör mina livserfarenheter att jag missuppfattar vad som är på gång. När baljorna var fulla kom det fram en massa kläder som var smutsiga och behövdes tvättas. De barnen som bor på skolan tvättar själva sina kläder. Det finns ingen vuxen som är anställd på skolan för att tvätta kläderna åt dem.
Två flickor på 10 och 12 år som inte bara kom att tvätta sina egna kläder, utan även en del åt kompisarna.
Jag tyckte synd om dehär flickorna och erbjöd mig att hjälpa dem att tvätta. Det verkade som att jag var mer än välkommen att hjälpa dem med tvätten.
Jag i försök att tvätta kläder.
Efter en kort stund sa en av flickorna till mig, på ett vänligt sätt, att jag inte behövde hjälpa dem längre. Jag tyckte att jag allt kunde fortsätta hjälpa dem, för jag fick så dåligt samvete av att bara stå och titta på dem medans de tvättade. Då sa de till mig att jag inte kunde tvätta och att det inte var någon mening med att jag hjälpte dem. Vaddå? Kunde jag inte tvätta? Jag började studera flickornas händer och insåg, när jag inte själv längre var fullt sysselsatt med tvätten, att deras flinkhet i fingrarna saknade jag totalt. Jag bad dem att lära mig att tvätta och de försökte visa mig. Tyvärr lyckades jag inte lära mig att bli lika snabb och flink som de.
Även killarna tvättade sina kläder.
Och slutligen två foton från nya skolan då det är dags att tvätta brassbandets uniformer.
Victoria
Mer hjärta finns inte...
Skulle jag säga till mina barn ( som faktiskt är både ganska händiga och duktiga på att hjälpa till......ibland)
att dom skulle göra de sakerna som barn och ungdomar i Uganda gör i samma ålder så skulle dom antagligen dö....
Ex...... Du Linnéa, jag och pappa drar iväg lite....ta hand om dina bröder och huset och räkningarna så kommer vi om ett tag!
Eller......Elias, gå och hämta lite vatten, det är bara 7 km, en väg, Det räcker med 15 liter...
Sälvklart är det inte så att vi kan jämföra oss rakt av med dem för att vårt liv är ju annorlunda än deras.
Men ansvaret är ju ändå detsamma.
Här skyddar vi och curlar våra barn så till den milda grad att dom ibland ibland inte ens orkar lyfta på locket till tvättkorgen och lägga i sina skitiga kläder....samtidigt som någon i Uganda handtvättar sina enda plagg och dom har inte mycket mer än att lärt sig gå!
Det är inte tal om att man inte ska hjälpa till. Alla gör det dom kan och i stort sett allt handlar om att överleva,
för iallafall många utav dem. Jag kan inte låta bli att bli oerhört stolt över dem som vi har haft äran att få lära känna.
Dom arbetar hårt för sin överlevnad men dom är glada. Vart man än läser om Uganda så står det alltid om människorna att dom är väldigt vänliga.
Såklart finns det rötägg även i Uganda, men det är precis den bilden även jag har fått därifrån...dom vill inget illa.
Få gånger har jag känt mig rädd då jag varit där...
Första dagen ute bland folk på vår första resa. Då var jag rädd. Jag tyckte det var skitäckligt!
Men vad gjorde jag..... jag sänkte mitt huvud av rädsla för att möta deras blick,av rädsla för att se saker som var svåra....det är klart dom kollade ännu mer då och tjoade efter oss.
När vi sedan nästkommande dagar gjorde precis tvärtom....höjde huvudet och mötte deras blick, vinkade och sa hej, då försvann också rädslan.
Dom har en annan färg än vi, dom är mycket mer framåt och orädda än vi svenskar och det kan skrämma oss lite, men mer hjärta än vad jag mött i Uganda, det har jag aldrig mött nån annanstans.
Sötnöt! :)
Lubanga Moses.....
Han har gjort större intryck på mig sen jag kom hem än vad han gjorde på plats...Där var han mest gladskiten Lubanga, alltid med ett leende på lut,pliriga ögon och en röst så tyst så man inte hör vad han säger....
Det sista är ju lite trist iockförsig men sån är han.
Nu däremot när vi chattar, vilket inte händer jätteofta , men när vi väl gör det så är det alltid jätteroligt!
Han är så varm och han har så mycket hjärta! För Sam, för mig, ja... antagligen för dom allra flesta.
Han har ingenting. Båda föräldrarna är borta och sin syster har han ingen direkt kontakt med... Han sliter hårt för att kunna genomföra skolan. Jag vet att han har problem att betala sina skolavgifter, men han ger inte upp och han gnäller inte!
Jag kan se Lubanga framför mig....bestämd och målmedveten om att han ska klara sig.
Och jag önskar inget hellre!
Anna
Jag blir glad...
Det glada väger över
Jag drömmer mig ofta tillbaka till våra resor. Dom ligger aldrig lång borta...Och saken är den, att hur mycket elände vi än har sett så är det ändå det glada som väger över!
Herregud vad vi har skrattat....!
Jag och Jennie är bästa vänner här i vårt vanliga liv också, och dom som känner oss vet att vi aldrig någonsin har långt till skratt. Det är liksom inte detsamma om jag gör något och inte Jennie är med, det finns inte så många andra som ser det roliga i samma saker som jag gör.
Vår humor är förvisso rätt dålig så jag klandrar ingen...:)
Men iallafall är det så att det underlättar att få vara glad.Även i stunder som är jobbiga. Alltid kanske man inte orkar men förr eller senare så måste man bli det, man kvävs annars!
Mina tankar från våra resor innefattar alltså allt ifrån dom mörkaste synerna till några av mina gladaste minnen i livet! Det är mycket som ska rymmas inom en...
Minnen i form av råttor som kraffsade på vår dörr från resan 2008, hur Jennie stoppade om mig i vår dubbelsäng och lovade att jag kunde vara lugn.....Hon gjorde det i sömnen...:),
Hur vi beställde kyckling till 7 hungriga barn på vårt hotell och vi ser dem komma 1 timme efter vi beställt med ett gäng i näven bara pecis nynackade...
det blev ett par timmars väntan till på mat kan jag säga...
Jag minns alla lyckliga stunder vi fått ha tillsammans med barnen på skolan, alla rasade magar, skitiga fötter, stoltheten jag kände över Victoria då hon höll tal inför alla på invigningen,
saknaden efter Jennie på densamma då hon inte var med oss.
Jag minns stunden tillsammans med min son Hampus och Sam på golvet på vårt hotellrum spelandes ett spel,samtalet med Sam´s mamma på telefon på en knacklig ugandisk telefonlinje,
våra rungande skratt efter en stund av tårar av något som man sett och inte klarat av att hantera just då,
alla våra sena samtal om vad som ska ske härnäst och hur vi kan göra mest nytta med de små medlen som vi har...
Jag minns hur trött jag har varit men jag minns också hur lycklig jag varit...och hur lycklig jag är.
Anna
Kampala
Uganda ligger på den östafrikanska högplatån, som reser sig 1000–1500 meter över havet. Innan jag första gången besökte landet trodde jag att det var ett land med mycket torka och dålig växtlighet. Men jag hade helt fel, det är ett mycket grönt land med stora odlingsmöjligheter. Problemet är bara att medelåldern är så låg som ca 15 år och många har inte fått kunskapen om hur man ska odla marken.
Kampala är huvudstaden som utbreder sig över många kullar. Varje kulle har sitt eget namn och längst upp på en kulle ser man de finaste husen. Det finns faktiskt rika människor i Uganda också, fast de är inte så många. Längst ner i dalen, mellan kullarna, bor de fattigaste människorna med de sämsta husen. Det är också här som det flödar fram mest vatten då det regnar.
Victoria
Regn
Tyvärr kommer snart hösten och med den en massa regn och rusk. Vi kan till och med tycka att det regnar mycket här, spöregnar. Efter att ha upplevt ett normalt regnväder i Uganda så har jag ändras uppfattning om spöregn.
Här följer bilder som visar hur det såg ut efter en natt med ett regnoväder när jag var där.
Vägarna i Uganda har en hel del gropar och marken består till stor del av lera. Inte konstigt att det blir stora vattenpölar mitt i vägen efter ett regnoväder.
En gata i byn och den enda utvägen för att komma framåt är att köra rakt genom vattnet. Men det kan vara förrädiskt, du vet inte vart groparna finns och hur djupa de är.
Ofta finns det ett grävt dike mellan vägen och där det är tänkt att människorna ska gå. Om man ska gå genom vattnet kan det vara svårt att se vart diket finns. För att lättare ta sig fram på ett säkert sätt har man lagt ut landgångar att gå på. När det är torrt och fint väder ser det lite konstigt ut när dessa ligger där.
En familj som har lite otur, vattnet tar sig visst in i huset. De är nog vana vi detta och det är säkerligen inte sista gången de kommer att ha vatten i sitt hus.
Genom denhär vattenansamlingen var det inte många som vågade köra. Man vet hur vägen såg ut innan regnet, men inte hur den ser ut nu med allt vattnet rinnande. När vattnet har runnit bort är det vanligt att man ser vägar som behöver stora reparationer. Men vår taxibuss körde rakt in i vattnet!!! Och jag tänkte: Om bilen stannar vågar jag inte gå ut ur den för vem vet vad som finns i vattnet.
Dum som jag var så satsade jag på att få några fina bilder då vattnet skvätte runt bilen…
…Men att det skulle skvätta så mycket kom jag inte på förrän jag fick en hel kaskad vatten över huvudet. Tur hade jag för kameran klarade sig.
Till höger om huset rinner det i vanliga fall en liten bäck med vatten som kommer från andra sidan vägen som vi kör på. Nu kunde inte vägtrumman sluka allt vatten som ville rinna under vägen så då fick det passera över vägen. Och vipps hade det bildats ett hål vid sidan av vägen som vattnet riktigt sögs ner i, underminerat.
Efter regnväder kan man på ugandisk radio höra om flera barn som har försvunnit. De har sugits med i strömmen av vatten och har ingen som helst chans mot dess starka krafter.
Eddie har berättat att när de riktiga regnperioderna kommer så blir det så stora vattenansamlingar i området runt skolan att många till och med får sina sängkläder blöta. Blotta tanken på vad som finns i vattnet får mig att rysa.
Victoria
Man kan välja att se lycka eller inte....
Det finns en sak som vi kanske inte riktigt fått fram i bloggen på ett bra sätt....och det är att trots de många gånger fruktansvärda öden och historier som barnen i Uganda bär på så är dom ändå lyckliga! Dom väljer att se det goda i allting!
Dom har egentligen ingenting, men vem blir egentligen lycklig av saker...?
Det blir ingen, det tror vi bara.
Barnen och ungdomarna där VET att kämpar inte dom för sig själva, så gör ingen det.
Här serveras barnen på silverfat och dom VET att deras föräldrar kämpar för dem så dom behöver inte göra det själva på samma sätt.
Självklart har även dom i Uganda dålig stunder, vakna nätter fulla av längtan nån annanstans och efter sina föräldrar, MEN, det hjälper dom inte att klara sig i livet!
Dom vet det och därför klarar dom sig iallafall.
Dom hittar sin trygghet i sig själva,bland de andra barnen och bland dom äldre ungdomarna som dom har omkring sig.
Vi kan inte gå runt och tycka synd om dem , för dom tycker inte synd om sig själva...
Dom kämpar för sig och det ska vi också göra för dem!
Anna
Att få dela någons historia är stort
Det är ju så att man har kommit en del av människorna i Uganda väldigt nära under åren som gått.
Muteesa är för mig en nyfunnen vän som jag faktiskt träffade första gången 2012, men som ändå snabbt har blivit just en vän.
Sam har ju funnits med betydligt längre, ända sen 2008.
Jag tror att vi har gått igenom det mesta av livets väsentligheter, både under våra vistelser i Uganda men också nu då vi pratar via internet.
Dom har berättat om sina liv,hur dom har haft det och hur det har känts att bli lämnade kanske mer än en gång. Dom har förlorat sina pappor, både Sam och Muteesa och det har såklart påverkat dem.
Dom är också båda 2 oerhört stolta över just sina pappor fastän det i själva verket är deras mammor som dragit det tyngsta lasset.
Men vi människor gör ju ofta så, vi hyllar dem som inte längre finns bland oss.
Jag har fått bilder skickade till mig som dom vill att jag skulle se....och jag blir såklart jätteglad för det!
Tycker man om någon så vill man gärna ha deras bakgrund och historia. Det blir så mycket lättare att förstå då.
Från Muteesa kom den här bilden på hans pappa...Prince Ssemakookiro Ssemujju Joseph III.
Muteesa är väldigt lik honom till utseendet och jag kan såklart inte låta bli att undra om han också är lik sin far till sättet?
Från Sam kom det bla det här kortet....
En liten Sam till höger, med sin mamma och sin storebror Peter bakom. Peter fick jag träffa den dagen då jag var hemma hos Sam 2012.
Till vänster har vi Sam´s lillebror Jimmy....ett av alla miljontals barn i Afrika som inte längre lever.
Jimmy dog i malaria endast 3 år gammal. Vardag för dem...
Jag fick också det här kortet...
Här kan jag se att det är Sam! Även här till höger. Barnen bredvid är kompisar till honom.
När jag ser det här kortet så kan jag nästan se varför han har alla ärr på armar och ben! Han var en riktig buse :)
Sam älskar mango och gjorde även det som liten.
På sin ena arm har han ett jätteärr som kommer just från ett mangoträd som han trillade ner ifrån då han gett sig upp i det efter det goda....
Och som sagt...Sam har många ärr, alla med en egen historia av bus bakom sig... :)
Och jag, jag är oerhört stolt över att jag en dag kommer att tillhöra just de här 2 människornas historia även jag.
Jag vet att jag aldrig kommer att glömma dem, och nånstans långt därinne så hoppas jag och tror, att detsamma gäller för dem...
Anna
Lyckan har fått fäste
När jag är ute och åker taxi i byn och får se ett barn bära ett klädesplagg vi har haft med oss fylls jag av värme i mitt hjärta. Man kan se i barnets ögon hur lyckan har fått fäste för en stund. Det ögonblick då jag möter barnets blick, ger dem ett leende och vinkar till barnet så känns de som ett enda stort tack från dem!
Victoria
En ny liten vän
Varje gång jag har åkt till Uganda har mitt mål varit att ge varje barn på skolan en gåva. En gåva i form av en t-shirt, ett par byxor, en tröja, en kjol eller klänning, ett par skor, ett litet smycke eller en leksak. Något som de kan ha kvar när jag har åkt tillbaka till Sverige och när de bär klädesplagget eller leker med nallen, kan de minnas de roliga stunderna vi hade tillsammans och förhoppningsvis känna att jag finns för dem. Jag tycker det är helt fantastiskt att få vara med och dela ut kläder till alla barnen, ge dem något som de verkligen behöver och som de uppskattar. Sedan är det hela sorgligt om man tänker på hur lite de har och hur väl de behöver dehär kläderna. Det är även en stor brist på leksaker så med stor säkerhet så kommer alla leksaker att lekas med. Vid ett av besöken gav jag alla de yngre eleverna varsin liten nalle. De blev förstås jätteglada. Jag frågade Eddie om barnen skulle ta hand om sin nalle eller om jag några timmar senare skulle kunna hitta nallar ligga slängda på gatan. Eddie sa att alla skulle komma att ta med sig nallen hem och väl där skulle de flesta även sova bredvid sin nyfunna lilla vän.
Victoria
Myggnät, madrasser och sänglöss
Sedan 2008 har vi arbetat hårt med att leta efter pengar till skolbygget, de växer liksom inte på träd. Flera gånger har jag varit ute och föreläst om barnen på Bristol Academy. Det var just när jag hade avslutat ett av mina framförande som en läkare, i gruppen av åhörare, reser sig upp och stoppar 500kr i handen på mig. Han sa att jag skulle ta med mig pengen till Uganda vid min nästa resa och inhandla något som barnen behövde. Vi funderade ett tag på vad som skulle köpas. Då pengarna kom från en läkare och vi hade hört att barnen ofta drabbades av malaria, så kom vi fram till att det så klart skulle gå till medicin för barnen när de blev stuckna av malariamygga.
Väl nere i Uganda bad jag Eddie att gå och inhandla medicinen så att den skulle finnas på plats när barnen blev sjuka. Han berättade för mig att man var tvungen att åka till sjukhuset när man fick malaria för att få sprutor. Eddie frågade mig om det inte var bättre att vi använde pengarna till att köpa myggnät. På så sätt skulle färre barn bli sjuka och den svenske läkarens pengar skulle användas till något som kom till användning under flera år. Det tyckte vi var en bra tanks så myggnät inhandlades till samtliga sängar. Visst går näten sönder ibland, men det har vi löst genom att förse skolan med nål och tråd!
Och pengar till madrasser fick vi skänkt till oss. Vid vårt besök i september 2010 kunde vi inhandla alla madrasser som behövdes.
Nu hade vi löst problemet med filtar, myggnät och madrasser. Men konstigt nog var det ingen som ville lägga in madrasserna i sina sängar. Varför? Jo, det visade sig att båda sovsalarna hade drabbats av sänglöss och man ville inte förstöra de nya madrasserna med att få sänglöss på dem. Då ville man hellre ligga på de gamla madrasserna tills det fanns pengar att köpa ett medel för att få bort lössen med. Då insåg vi att det var just detta medel som skulle inskaffas till skolan för våra pengar.
Vi skickade genast Eddie till affären, vi kan inte själva gå till affären eftersom det då blir mycket dyrare för oss. När vi nästa dag kom till skolan och visade barnen, som bor på skolan, vad vi hade köpt åt dem så blev det jubel och applåder. Samma glädje och tacksamhet visade de oss för detta, som de tidigare hade visat oss för ett nät med bollar. Och vem hade inte varit glad över att slippa lössen!
Världen är inte rättvis!
Victoria
Lite mera bilder.... :)
Bristols storflirtare!
2010 då vi var i Uganda så hade vi mycket tid tillsammans med barnen på Bristol.
Det var ju den första resan vi hade det eftersom resan 2008 så annorlunda ut. Man var såklart helt överväldigad av allt man såg och fick vara med om och man tänkte inte vad som skulle kunna hända om man gjorde si eller så, man bara körde. Det har man lärt sig nu att man måste tänka efter före man introducerar exempelvis nåt nytt "roligt" trick eller nån "kul" idé.
- Jag kommer tex aldrig mer att låta 40 barn ruffsa mig i håret igen....en stor dreadlock på 28 sekunder kan jag klara mig utan...men barnen hade kul :)
- "Tjuta" med ballonger kommer jag heller aldrig att visa dem igen....dom mindes det alltför väl nu på vår resa 2012 sen vi råkat visa dem det 2010....
- Jag kommer nog heller aldrig mer visa ett barn hur man flirtar...2010 hade vi en kille surrandes runt omkring oss hela tiden. Vart man än tittade så var han där! Jag blinkade med ena ögat till han ett par gånger och flirtade med han, och det där tyckte han var så kul! Han flirtade tillbaka och det var ju så himlans gulligt! Iallafall den första dagen....jag tror han höll på i 3 dagar! Vart man än var så var han där och blinkade....Herregud!
Då det är en omöjlighet för oss att lära oss namnen på alla ca 400 barn som befinner sig på Bristol så blir det att man ger en del namn som man förknippar med dem, tex Suudi som har blivit "gröna jackan killen"
Vi har "Äppelpojken" och den här pojken blev "flirtarn".
Jag kan säga att jag saknade inte just den biten då vi åkte hem.... :) Däremot så blev jag väldigt glad då han var där på skolan nu när vi kom tillbaka! Tack och lov så hade han glömt av sitt trick, men han var sig lik och det är alltid lika skönt att återse ett ansikte som man trots allt inte glömt...
"Flirtarn" i grön tröja, han ser ju faktiskt ut som en riktig casanova, så det namnet passar nog honom bra!
Anna
Strömmen är borta...precis som vanligt!
"Madrass-pussel"
Detta är en bild från 2008 och tagen i flickornas sovsal.
Det ser ju ganska mysigt ut, men foto visar inte allt. Bädden består av en gul skumgummimadrass (utan överdraget eftersom det redan är utslitet) och en gammal filt som är långt ifrån ren. När jag lyfte på filten kände jag hur hård den var av smuts och vad jag såg där under kunde mina ögon först inte förstå. Det fanns inga lakan under filten. Barnen sov direkt på skumgummimadrassen som var så dålig att små bitar låg lösa på den. Vissa madrasser var till och med så trasiga att de såg ut som ett ”madrass - pussel”. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas efter att ha sovit en natt i bädden på en knölig madrass och sedan vakna på morgonen för att stiga upp full av gula pyttesmå bitar fastklistrade på kroppen. Och kudde fanns det inte i någon bädd. Alla barn som bor på skolan delar bädd med åtminstone ett barn. Ibland kan det även vara tre barn i samma bädd.
Vad skulle vi göra? Som alltid är vår budget minimal och vi måste tänka på vad vi bäst kan använda pengarna till. Vi bestämde att det blev bäst att inhandla nya mjuka filtar till alla bäddarna eftersom pengarna inte skulle räcka till nya madrasser. Priset som vi fick betalade för varje filt var 80 kr.
Filtarna packas ner i små väskor av plast som tydligen ingick i priset. Det gick inte att köpa filtarna utan väska.
Vår taxibuss med en massa filtar.
Och så barnens sängar med de nya filtarna!
Väl hemma i Sverige började så sökandet efter pengar till madrasser…
Victoria
Alltid redo!
Ni som följt oss här på bloggen ett tag kanske har förstått att jag ibland har lite problem med att säga ordet "NEJ".....?
Jag tänker ordet inuti mig men sen när det ska vandra från tanken till munnen så kommer det ändå ut ett ljudligt "JA" följt av ett "Det fixar jag!"
Ni som inte följt oss vet nu att så är fallet...
Jag tycker väl egentligen att det är bra att inte vara en nej-sägare då man kan missa ganska mycket i livet om man bara säger nej hela tiden, men ibland hade det varit skönt ändå...
Iallafall... i raden av senaste saker jag sagt ja till att fixa är ju en svensk scout-dräkt eller kostym/uniform eller vad det nu heter...Jag har inte lyckats särskilt bra.....
Min fråga nu är.... Finns det nån här som har en scout dräkt liggandes hemma...?
En skjorta i storlek M eller L och en scarf, tillochmed byxor kanske.....?
Eller är det nån som vet nån annan som har en och kan tänka sig att hjälpa mig med det?
Jag kan såklart gå och köpa en men det har jag inte riktigt lust med heller, det finns andra saker som jag hellre lägger pengarna på dit ner.
Så skulle någon här känna att det där kan jag hjälpa till med så tveka inte att höra av er, snälla!
Ni kan också skicka ett mail till mig om ni hellre vill [email protected]
Anna
Ett glädjande ord gör vem som helst glad
Vi kan ju inte sticka under stol med att det här ibland är jättejobbigt att hålla på med.
När det går emot en och det känns som om allting står stilla.
När man inte vet om det vi gör blir rätt eller fel, då vill iallafall jag, bara skita i alltihop!
Innerst inne så vet jag ju att det inte är ett alternativ, för vem ska jobba för våra barn då?
Då blir det ju precis som vanligt för dem igen....
Men så kommer det en sån dag då man får en dunk i ryggen och ett uppmuntrade ord om det vi gör.
En kommentar på bloggen, ibland från människor som vi känner och ibland från människor vi inte ens vet vilka det är, men som ändå ser vad vi gör, då är det värt allt slit igen!
Energin kommer tillbaka med full kraft och jag vet att jag gör vad som helst för att människor ska förstå vad som händer i vår värld....och vi är så, så tacksamma för den respons som vi får, ni anar inte vad det betyder....
Anna
I fotogenlampans sken
Cissy är en av de tjejer som jag har kommit lite närmre under mina resor till Uganda. Hon bodde på Bristol redan då jag besökte skolan första gången, 2008, och på grund av hennes livssituation fick hon lov att bo kvar på skolan även den dagen hon slutade studera på Bristol. Men hon studerade förstås vidare på en annan skola. 2010 var hon den absolut äldsta tjejen som bodde på Bristol och därför slapp hon att sova i flickornas sovsal. Hon fick en helt egen säng att sova i och ett helt eget rum. Men rummet var inte alls så lyxigt som man kanske tänker sig. Det var helt enkelt förrådet för alla instrument. Helt utan fönster, med trummor staplade på hög och andra instrument hängandes på väggen. En av alla hennes uppgifter att sköta var att se till så alla instrument varsamt placerades på rätt plats i förrådet efter varje spelning eller träning.
En kväll efter mörkrets inbrott ville jag sitta ner och prata lite enskilt med Cissy. Den enda platsen vi skulle få vara ensamma på var i hennes rum/förrådet. Jag följde med henne dit och möttes av ett totalt beckmörker. Den enda glödlampan som fanns i rummet gick inte att tända. Som vanligt är det strömavbrott. Cissy bad mig vänta lite medans hon krafsade runt i mörkret. Jag hörde en tändsticka tändas och i dess sken uppfattar jag en fotogenlampa. Cissy håller på att tända fotogenlampan och jag blir orolig. Glaskupolen till lampan, som ska skydda så att inget tar eld, är trasig och när hon ska fälla ner glaset är det så varmt att hon måste hålla glaset med hjälp av sin egen klänning för att inte bränna sig. Mitt hjärta åker upp i halsgropen och jag är så säker på att nu börjar det att brinna. Allt går bra och Cissy säger med ett leende på läpparna att jag inte ska vara orolig, hon är van att tända lampan. Tillsammans sitter vi där på hennes sängkant, i skenet av fotogenlampan, och pratar om allt som hör livet till för en tjej i de övre tonåren.
Efter min skräckupplevelse i förrådet tar jag reda på hur det fungerar för barnen i sovsalarna när de inte har en glödlampa att tända. Det visar sig att i varje sovsal finns det en fotogenlampa. Vad olämpligt att ha eld i sovsalar med många barn, filtar, madrasser och kläder. Nästa dag skickar jag ut Eddie på uppdraget att leta efter lampor som går på solceller. Han hittar en sort som verkar bra och vi köper några av denna. Inte för att lamporna var billiga, men det handlar ju om att ha en säker miljö för barnen. Det får inte börja brinna.
Barnen tar glatt emot lampor till sina sovsalar och vi visar dem att man kan ladda upp batteriet i lampan med hjälp av solen. Glädjen bli ännu större när vi skruvar på en liten ratt och det strömmar ut musik från lampan. Det fanns en extra finess på lampan, den hade en inbyggd radio.
Vid vårt senaste besök hade man till och med målat en lampa på husväggen. Om man tittar riktigt noga på fotot här nedan ser man den blå lampan.
Victoria
Alltid förstår man inte själv.
Så här ser det väldigt ofta ut då vi är på Bristol...:)
Nära,nära,nära! Hur mysigt som helst :)
Men det är också så att efter en resa till Uganda så är man trött när man kommer hem....
Vi ger av oss själva så mycket vi bara kan och även om vi får lika mycket tillbaka så tömmer man sina energidepåer...Man kopplar bort allt annat och det är bara full närvaro som gäller.
Ibland måste man gå undan, kanske för att dricka lite och bara hämta sig litegrann, men efter 5 minuter så vill man bara ut till barnen igen...Det är så kort tid vi har där och man vill utnyttja den till max!
Vissa dagar ser vi knappt till varandra på skolan för att alla befinner sig i olika grupper av barn, nån av oss kanske delar ut lite bokmärken, nån sparkar lite boll och den tredje kanske sitter och pratar med några som vill det...
Stunden vi har på hotellet innan det är dax att försöka sova går oftast åt till att gå igenom vad som ska ske nästkommande dag eller bara prata av sig om det som påverkat oss under dagen...
Vi kommer varandra oerhört nära just under våra resor. Det finns inget som blir för privat.
Jag tex blir ofta ledsen efter en dag bland barnen. Inte för att jag tycker att det är tråkigt eller nåt sånt utan för att jag helt enkelt har lite svårt att sortera mina känslor.
Jennie och Victoria har fått stå ut med mycket tårar från mig....
Jag tror inte alltid dom förstår varför jag blir ledsen och det gör jag knappt själv heller, men det är sån jag är.
Många nätter i Uganda har också varit sömnlösa då tankarna far runt alldeles för mycket och gör det omöjligt att komma till ro.
Men ändå så är det värt det, det finns inte mycket som slår känslan av att mötas på skolgården av en hög av barn som alla har väntat på att just vi ska komma dit till dem....!
Anna
We are the world...
Vem har inte hört den här låten liksom? Man lyssnade ju jämt på den på den tiden då det begav sig! Sen har den låten, inte direkt fallit i glömska, men jag har ju dårakt inte lyssnat på den många gånger sedan dess....
Tills vi kom tillbaka till Uganda nu senast!
Precis som här har den fått ett uppsving där och den spelades flitig på ungdomarnas mobiler.
Med skrangligare ljud än vad jag någonsin hört men också med mer hjärta och känslor än vad jag tidigare varit med om.
Innebörden får liksom en större kraft när man hör den och samtidigt ser det som vi får se.
Och det kan vi inte vara mer sant än det dom sjunger...
"We are the world......"
Vi är ju faktiskt det.....
Anna
Här är jag....
Välkomna in i vår värld :)
Nu känner vi att det är dags för andra att ta del av det som varit en del av vårt liv de senaste åren. Det är egentligen en historia som kan göras hur lång som helst och som innehåller en massa olika grenar där olika människor varit inblandade på olika sätt. Men vi kommer att berätta historien på vårt sätt, från där vi kommer in i bilden, och våra tankar och känslor om det Uganda som vi lärt känna!
2008 steg vi, Agneta Nilsson, Victoria Svenmyr, Jennie Johansson och Anna Handin, för första gången på planet som skulle ta oss till Uganda. Med oss som sällskap hade vi 7 barn från Bosgårdsskolan. Vi skulle på något så suddigt som ett VM i Sammarbete. Vi tänker inte ens ge oss in på att förklara vad det innebär, men det var en del av resan, den andra delen innebar att vi skulle besöka en skola som heter Bristol Academy i Kampala. Det är en skola för de allra fattigaste i Uganda. En del barn bor på skolan, andra har ett hem att gå till efter skolans slut. Skolan drivs av en man som heter Eddie Kisingiri, född 1974. I slutet av 70-talet och i början av 80-talet var det stora oroligheter i Uganda. Livet där var otroligt hårt och Eddies pappa blev dödad i strid. Eddies mamma stod ensam med Eddie och hans syskon i ett land som var fruktansvärt. Även här för att göra en mycket lång historia lite kortare, så fick Eddie och hans familj hjälp av en holländsk präst i Uganda som tog hand om dem. Prästen hjälpte dem med mat och logi, samt såg till att syskonen studerade. Han lärde dem också att spela instrument av alla de slag. Detta räddade livet på Eddie, och hans dröm blev att hjälpa andra barn som behövde hjälp, såsom den holländske prästen hjälpt honom. Denna dröm är just Bristol Academy! Sedan Eddie själv lyckades få ett arbete, som musiklärare, har han sparat så mycket pengar som möjligt för att kunna bygga upp en skola för de fattigaste barnen. Men hans besparingar har bara räckt till inköp av en markbit och lite tegelstenar. Alltså var han tvungen att arrendera en skolbyggnad för att kunna starta skolan. Denna skolbyggnad har tyvärr mycket undermålig standard och ingen människa ska behöva studera i liknande lokaler.
Vi hade en resa som inte motsvarade något som vi tidigare hade upplevt. Innan resan kunde vi inte ana vilka stora skillnader det är mellan våra länder! Vi önskar att vi kunnat förklara, men det går inte att förstå om man inte har upplevt det. Skillnaderna är så stora att man knappt kan tro att det är på samma planet vi lever, men samtidigt så insåg vi att Vi är alla människor! Vi har precis samma värde och vi kan hjälpa varandra!
Där och då hände något som fick våra liv att ta en lite annorlunda riktning mot vad vi trodde våra liv skulle ta.
Efter 2 veckor kom vi hem fulla av nya känslor, tankar och idéer. Idéer om vad vi skulle kunna göra för människorna på ”vår” skola, Bristol Academy. Vi enades om att det första att ta itu med var att se till att hjälpa Eddie att bygga upp skolan han hade börjat bygga på. Vi fick snart märka att det var stora skillnader i våra kulturer och synsätt som gjorde att det inte alls var så lätt att bedriva ett skolbygge tillsammans. För att komma framåt i byggprojektet åkte Victoria tillbaka till Kampala i början av 2010. Efter detta besök tog bygget en helt annan fart. Redan till hösten samma år hade stora framgångar i bygget nåtts och vi beslutade att åka ner igen. Den här gången åkte även Annas son Hampus med. Vi fick en helt annorlunda resa denna gång. Vi tillbringade nästan all vår tid på skolan tillsammans med barnen och vi kan lova att det var en resa som vi för alltid kommer att ha i våra hjärtan. Glädjen dessa människor bjuder på finns inte någon annanstans. Vi bar barnen i våra famnar, vi lekte med dem, dansade och fick en liten liten del av deras liv. Och trots allt elände all elände, fattigdom och svält så hoppas vi att, om de bara känner en liten del av den lycka vi kände av att få vara nära dem, så har vi gjort skillnad i deras liv… såsom de gjort skillnad i våra liv.
Liksom första gången vi var nere, så satte tankarna igång om vad vi kan göra för att underlätta deras liv litegrann… En av tankarna som tog fart var att låta våra nära och kära hemma i Sverige få brevväxla med ett barn på Bristol Academy. När vi frågade runt här var det många som nappade på idén och flera har nu ett barn som de brevväxlar med. Det är jätte uppskattat bland barnen i Uganda och vi hoppas såklart att ni här hemma också är nöjda!
Det har nu gått några år sedan vi började med byggnationen av den nya skolan och den är nu i det närmaste klart. De första eleverna har under 2011 flyttat in och startat sin undervisning där. Den 2:a december 2011 hölls den första examensdagen. Skolåret i Uganda är 1 februari- 1 december. Det saknas fortfarande mycket att göra med skolbyggnaden, men den är ändå jättefin i jämförelse med den gamla!
Anna Jennie Victoria
Det här skrev vi då, den 16 december 2011. Sedan dess står Nya Bristol Academy nästintill klar. Precis som ett vanligt hus blir man dock aldrig helt färdig utan det är alltid saker som behöver pillas med, men som sagt, i stort är den klar.
Men än en gång...Varmt välkomna in i vår värld, vi hoppas att ni kommer att trivas!
Anna
Vi kan inte tacka er nog!
När man jobbar med det som vi gör, eller det är inte vårt jobb egentligen utan något vi gör helt och hållet på vår fritid vid sidan av våra vanliga jobb så är det hela tiden 2 steg fram och 1 tillbaka.
Vi har jobbat många år i det tysta, vilket vi inte har något emot då vi ändå gått framåt med både bygge av skolan och vår fadderverksamhet, vilket vi är otroligt glada för.
Men när vi har försökt att nå ut till människor med vad som händer så har det varit oerhört svårt och är fortfarande... Man vill helt enkelt inte se det som är jobbigt, det är så vi är skapta.
Vi har dock kämpat på med det och det senaste i ledet av försök att nå ut var bloggen....även den går knackigt.
Där är folk inne och läser, vilket vi är väldigt tacksamma för, men det är en liten liten tapper skara...
Tills idag....!
Fortfarande en ytterst yttepytteliten blogg i jämförelse med andra men stort för oss!
Fler besökare än vi någonsin haft! Allt pga stora mammabloggare i form av Madeleine Ilmrud och Mirka Norrström från familjen Annorlunda som gått på TV som visat att vi finns i sina bloggar....
Ett mail till dem och de väljer att se... Vi kan inte tacka dem nog.
För att för varje människa som vi kan få att öppna ögonen för vad som händer i världen, så är det en liten liten seger för oss.... Tack för att ni kollat hit, och vi hoppas få se er igen.
Anna Jennie Victoria
Det brinner i spisen!
Nu är kokkärlen på plats och det brinner i spisen. Vilken lycka att kunna använda en riktig spis att laga sin mat på. Det ska jag säga, i Uganda finns det inte många spisar som är så här fina. Den är till och med tillverkad så att inget barn ska kunna bränna sig på den av misstag.
Visst har det blivit en stor skillnad. Förut var detta deras kök.
Och nu ser det ut så här!
Victoria
Jag dör en liten smula.... :)
Jag blir allt lite imponerad!
Man vänjer sig faktiskt inte...
Ett av våra fadderbarn, Alozias var ju på sjukhus då vi var där nu senast.
Vi var ju där och besökte honom för att ge honom en present som hans fadder skickat med till honom och för att uppmuntra honom lite. Vad problemet är vet dom inte riktigt, men jag fick ett sms från Eddie idag att han verkar må lite bättre iallafall, och det glädjer oss mycket såklart!
Här har vi Alozias utanför sjukhuset då vi var för att träffa honom :)
Vi fick också möjlighet att säga hej till Alozias mamma, mormor och hans småsyskon.
Den här familjen bor precis där Eddie bor, därav anledningen att vi kunde träffa dem.
Det blir inte att man säger speciellt mycket, man vinkar mest och sen blir det att man tittar....
Jätteofint egentligen men man kan inte låta bli. Det är syner som är så ovana för oss fastän vi borde vara vana vid det här laget, och det dom får se, är precis lika ovant för dem....! :)
Anna
Trumpetknappen
När barnen i brassbandet tränar har de inte sina fina uniformer på sig, men jag blir lika glad när jag hör dem spela oberoende vad de är klädda i. Det behövs en hel del blåsinstrument och när det är barn som spelar faller ofta de små ”knapparna”, som man ska trycka på när man spelar, bort. Ett barn sitter så lätt i andra tankar och låter fingrarna leka lite medans de inte alls tänker på vad fingrarna gör. Och plötsligt har en av dehär knapparna lossnat och försvunnit. Det innebär att instrumentet inte längre går att spela på om man inte skruvar dit en ny.
Detta är långt ifrån alla barn som är med i brassbandet. Totalt har bandet drygt hundra instrument och alla används flitigt.
När jag tittade in i deras förråd för instrumenten upptäckte jag att det fanns flera blåsinstrument som saknade knapparna. Jag undrade varför man inte hade köpt nya knappar, för det kunde inte vara så dyrt. Men det visade sig till och med vara för dyrt för oss att inhandla dessa i Uganda. Jag tog med mig en trumpet till Sverige och gick in i en musikaffär här hemma. Det var lika dyrt att köpa knapparna här, alltså för dyrt för vår budget. Och i affären sa de till mig att instrumenten, vilka jag visade på olika foton, troligen behövde olika stora knappar. Det kändes helt hopplöst att kunna lösa problemet på ett vettigt sätt. Och inte heller var det billigare att köpa helt nya instrument.
Jag funderade ett tag innan jag kom på att min farfar har en förmåga att alltid laga saker som går sönder. Är det en liten del på någon apparat som är helt trasig och det inte finns någon reservdel att köpa så brukar han kunna tillverka något själv istället för den trasiga delen. Nu var det ju en liten del på ett instrument som hade gått sönder, kanske min farfar ändå kunde hjälpa mig att lösa problemet. Jag tog med mig trumpeten jag hade fått med mig från Uganda och åkte hem till honom. Hans första reaktion var att detta skulle han nog inte fixa. Men jag lämnade trumpeten hos honom och bad om att han ändå skulle försöka hitta på ett sätt att tillverka nya knappar. Efter ett par veckor ringde min farfar och sa att jag borde nog komma hem till honom och titta. Han hade lyckats göra knappar i plast och undrade om jag trodde att det skulle fungera.
Jag fick några knappar som jag skickade ner i ett kuvert till Eddie i Uganda med frågan om han trodde att det skulle fungera med plastknappar, då de andra var så dyra att köpa. Det visade sig att det fungerade alldeles perfekt och min farfar fick tillverka ännu fler.
När jag så träffade brassbandet förra gången passade jag på att fråga hur de tyckte att det fungerade med de nya plastknapparna. Till min förvåning sa de att de i plast var mycket bättre än originalen. Detta då plasten gav mindre blåsor på fingrarna när man spelade mycket. Vilken tur vi hade, vi lyckades inte bara lösa problemet med en massa oanvändbara blåsinstrument, utan även göra det bättre för barnens fingrar då de spelar.
Victoria
Nya bilder från Uganda :)
Här är jag :)
En sak slog mig nu på morgonen....vi har aldrig riktigt berättat om vilka vi är som skriver här. Vi har visat kort på oss, men det säger ju inte helt och hållet vilka vi är... Tänkte faktiskt att vi ska göra det, för att ni ska få en bild om vilka ni läser om.... Jag kommer att skriva om mig och dom andra om sig, så då börjar jag helt enkelt.... :)
Det är alltså jag som är Anna.
Anna Christina Handin, men född som en Westerberg :)
Jag är 37 år.
Jag har min mamma Christina kvar och jag är lillasyster till 2 bröder, Joakim och Mikael.
Jag bor i Tvååker som är en liten by på västkusten, nära Varberg.
Jag bor här, jag har alltid bott här, och jag kommer mest troligt att stanna här också för jag tycker det är ett bra ställe att bo på.
Jag startade familj ganska tidigt i livet. Jag är gift med Jimmy sedan -99 och vi har varit ett par sedan typ....
91 eller kanske 92 ....? Ehhh...( Hoppas inte Jimmy läser...)
Vi har 3 barn tillsammans, Linnéa som är 17, Hampus som är 15 och Elias som är 13 år.
3 ganska glada skitar som såklart är min stolthet!
Vi bor i ett ganska nybyggt hus utanför samhället där vi trivs fantastiskt bra. Vi har också en hund som heter Svea.
Jag jobbar i byns gatukök där jag säljer korv.....och lite annat också :). Där har jag jobbat i 14 år och tycker att det är bra. Jag träffar mycket folk och det är också lätt att kombinera det arbetet med det andra i livet samt vårt arbete med barnen i Uganda.
Att jag skulle hamna här i livet som jag är nu, det trodde jag aldrig. Sånt här har liksom aldrig tidigare legat för mig. Jag har inte tänkt på världen förut.
Världen för mig var där jag var, men nu vet jag bättre och det är jag tacksam för.
Jag har alltid gillat idrott, och innebandy är familjens stora gemensamma intresse. Jag är dock inte så aktiv på plan utan mer vid sidan av....
Linnéa och Hampus har gjort varsin resa med mig ner till Uganda.
Lillebror Elias står på tur och han längtar!
Jimmy håller sig väl förankrad här hemma, då han avskyr att resa.... :)
Sådärja... nu finns det väl inte så mycket mer att berätta...jag är en helt vanlig människa alltså som halkade in på en lite annorlunda väg sådär mitt i livet bara. Nu återstår det bara att se hur långt den tar mig och mina vänner...
Från och med nu kan jag också anses vara en "riktig" bloggare, för nu har jag tagit egokort på mig själv
(med lutande huvud som sig bör!) och dessutom lagt ut det här....det trodde jag aldrig.
Nåväl, så här ser jag ut en dag som den här när jag bara går hemma och skrotar och tänker på i livet i stort och i smått! Ha en bra dag!
Anna
Att våga komma nära..
Det är så här när vi är i Uganda att i stort sett ALLA barnen vill vara i vår närhet.
Alla vågar inte men dom tittar och gör små trevare att komma nära. Ibland är dom så diskreta så man knappt inte lägger märke till dem.
Man försöker att se alla men jag vet att vi inte klarar det.
Det blir lätta att dom minsta barnen åker upp i famnen på en medans man gör något annat med nåt annat barn eller man tar ett barn i knät medans man pratar med nån av de äldre.Barnen väger ju väldigt lite så det är inte så tungt att bära dem heller.
Dom där mellanstora barnen vet inte riktigt vad dom ska göra....
Jag hade en sån tjej som så gärna ville komma nära...hon visste att hon egentligen var för "stor" att sitta i knät, men till slut struntade hon i det och kröp upp iallafall :)
Snabbt fick hon höra från dom andra barnen att hon var "Baby Harimah".
Hon log mot dem, kröp lite närmare och satt lugnt kvar.
Hon hade ju vågat det som så många andra av dem önskat att dom gjort. 1-0 till Harimah alltså :)
Harimah banade också väg för några andra att komma nära....
Anna
En badboll skänker lycka!
Ballonger har vi haft med oss på alla våra resor. Det tycker dom är jättekul! Det gör inget om dom går sönder för man kan få en ny... :)
Den här gången tänkte vi att vi skulle ha nåt nytt med oss som dom kunde leka med....
Vi tänkte att bollar är ju alltid kul, men alla vill ju inte spela fotboll....Ballonger vet vi ju som sagt funkar och då kom vi på det....
En badboll måste ju vara hur bra som helst! Som en ballong fast lite mer tålig.
Sagt och gjort. 2 badbollar inhandlades och en hade vi fått skänkt till oss,och dom åkte med ner i packningen.
Och det blev en succé :)
Alla barnen sprang som galningar efter bollen och dom slog den upp i luften.
Jag med hjärtat i halsgropen då dom springer på grus och dom inte är jättevarsamma med varandra...
Bollen flög också upp högt upp i ett träd och fastnade där och rätt som det var så dinglade nån unge där uppe för att ta ner den, HJÄLP!
Men det gick bra :)
Nåt barn ramlade och skrapade upp ett knä litegrann, men lite tröst,avtvättning av såret och ett plåster på det så var den dagen gjord för det barnet iallafall, trots att hon varit så ledsen :)
Vi blåste upp dem emellanåt och sen var det full fart igen!
Anna
Lite bilder bara....
Med livet som insats......?
Ibland glömmer man bort att se...
Min man ropar till mig från sin plats i solstolen en av de vackra sommarkvällarna vi haft nu...
-Anna! Vi bor för jävla vackert och vad bra vi har det här!
Jag går ut till honom och ser det han ser.
Sädesfält som sträcker sig längre än vad vi ser, solen som sakta är på väg ner och allt är helt stilla...
Det är ju så att man kan bli religös.
Det är vackert....vansinnigt vackert.
Jag känner än en gång en otrolig tacksamhet över turen jag haft att hamna just här,tillsammans med människor som älskar mig för den jag är.Jag är inte perfekt, men jag duger.
Samtidigt som den känslan kommer så kommer också känslan över mig att jag önskar att livet var så här för alla...
Kanske inte just att dom har utsikten från vår solstol, men känslan av att vara älskade och att livet ibland är enkelt att leva.
Vi får aldrig glömma att se vad vi har omkring oss, det är lätt att man gör det.
Jag gör det,men min man gör det inte.
Det är tur att jag har honom som påminner mig om allt det vackra när jag glömmer att se det...
Pinsamt....!
En hälsning från Uganda!
The one greeting you is by names of :
How is it in Sweden ??? .
remember her even though we don't communicate .. i can't forget her .
Oh a moment!
Yours friendly : Prince Muteesa Ronald Mutesasira
Ssemakookiro XII from Africa Uganda
Restaurang
Jag står fortfarande kvar vid den stora busshållplatsen och tittar lite mera åt vänster.
Då dyker det upp en massa rostiga plåtar. Detta är tak på små affärer som säljer allt möjligt. Om man handlar i dessa är fortfarande priserna låga.
Strax bakom alla rostiga tak finns en byggnad med röda stora reklamskyltar. Det kan liknas vid vår galleria, en byggnad med massa små butiker och restauranger. Allt mellan himmel och jord kan man köpa där. Eddie tog med mig in i just denna ”galleria”. Vi hade kommit uppför en trappa och några meter in då han vänder sig om och frågar om jag är rädd. En endaste liten nickning från mig räckte som svar. Han hade redan känt på min hand att jag hade handsvett. När vi rör oss i detta område så finns det ingen annan tanke för mig än att hålla en mörk man i handen, just för att tydligt visa att jag inte är ensam i dessa kvarter utan har följe med någon av dem. Som vi tidigare har tagit upp i denhär bloggen så betyder det inte samma sak i Uganda som i Sverige när en man och en kvinna håller varandra i handen. Där betyder det kort och gott att man är vänner.
Titta nu lite mera in under de rostiga plåttaken.
På ett av taken ligger det ett gamalt bildäck och i dörröppningen står det några män som är på väg in.
Eftersom det var så mycket att titta på när jag stod där så upptäckte jag inte själv vad som fanns precis framför mina ögon, men Eddie berättade att det var en restaurang.
Här inne sitter de och äter något. På fotot är det svårt att se vad som serverades och tyvärr har jag glömt vad menyn bestod av. Men det sitter flera män där inne som pratar, äter och har det trevligt tillsammans. Inte en restaurang som jag skulle boka ett bord på, men det finns gott om dessa i Kampala.
Victoria
Dom finns alltid där....
Överallt i min närhet finns det saker som påminner mig om att mitt liv inte bara handlar om det som jag har här hemma. Det som jag har här är det viktigaste av allt för mig,och det kommer det alltid att vara, men det är inte det enda.
Man kan räcka till för fler än bara den allra närmsta familjen om man vill och om man prioriterar det som man sjäv tycker är viktigt och inte det som andra tycker eller förväntar sig.
Vart jag än vänder mig så finns det saker som påminner mig om vad jag får vara med om.
Fotografier från Afrika, smycken inköpta från våra resor,urväxta kläder från mina barn som väntar på nya ägare,som jag vet kommer att uppskatta dom väldigt mycket.
Hittade inköpta mörkhyade dockor som också väntar på att få komma på plats nere hos våra barn på Bristol.
Små saker som man köper då man hittar dem för att man vet att det kommer att bli bra.
Meddelande på facebook och kanske ett litet sms nångång emellanåt då längtan från någon där nere blir för stor och dom behöver veta att man finns kvar.
Små,små saker som gör att man aldrig kopplar bort dem från sina tankar eller från sitt hjärta.
Och det är ändå så att fastän vi är olika utanpå, så ser vi likadana ut inuti och det måste väl ändå vara det som räknas?
Anna
Busshållsplatsen
För ett par dagar sedan berättade jag om en marknad där jag och Eddie hade försökt handla skor åt barnen. Utanför marknadsområdet finns det en stor busshållsplats.
När man pratar om buss i Uganda så är det dehär minibussarna man menar. Bussen körs av en chaufför och med i bussen åker också en mekaniker som oftast arbetar med att ta betalt för resan och att ropa genom fönstret efter fler resenärer. De gånger som mekaniken får arbeta som just mekaniker, vilket han kan få göra flera gånger under en dag, så är arbetet att binda upp något som håller på att lossna under bilen eller banka på något så att bilen ska fungera igen. Dehär bussarna håller absolut ingen svensk standard, men ändå körs de relativt fort på mycket dåliga vägar. Och bälte, vad är det?
Senast vi var nere hade vår buss en baklucka som inte riktigt fungerade som den skulle. Vi hade packat in en hel del resväskor där bak och mitt i en korsning med en massa bilar öppnar sig luckan och ut faller ett par resväskor. Tur hade vi i alla fall eftersom väskorna inte öppnade sig för då hade vi från gatan fått plocka upp en massa kläder som var skänkta till barnen på skolan.
Det är också dehär bussarna som fungerar som linjebuss. Kanske är det synd att kalla det för linjebuss eftersom när du väl har kommit in i en buss kan chauffören säga att bussen kommer att köra till en annan plats. Det har jag varit ute för, fast då var just mitt sällskap orsaken till att bussen ändrade färdriktning och de som redan hade tagit plats fick snällt gå ur och leta upp en annan buss. När det kommer tre vitingar och vill åka med så får de andra hoppa ur. Varför ska de anpassa sig efter oss? Jo, sanningen är den att vi får betala så mycket mera för att åka tre personer till en plats än vad en hel buss, ca 15 ugandier, får betala för att ta sig motsvarande sträcka. Det var alltså en större förtjänst att köra oss än en hel hög med ugandier.
Vi återvänder till den stora busshållplatsen… Det finns absolut inga skyltar som visar vart respektive buss ska köra. Det är heller inte så att det är bestämt vart bussen ska köra, utan chauffören tar reda på vart den som först hoppar in i bussen vill åka. Sedan väntar man tills bussen är full med folk som ska åt samma håll innan man kör igång. Och som man ser på fotot står de ganska tätt. Står man och tittar en stund på alla bussar ser man flera gånger att det är just bussen längst in som har blivit full och ska ut först. Den tutar lite lätt och konstigt nog flyttar sig alla andra på ett smidigt sätt och den fullastade bussen kan köra ut utan större problem. För mig ser denhär busshållsplatsen mest ut som ett stort kaos, men det verkar fungera för ugandierna då alla kommer dit de önskar.
Victoria
Jag är ju en mamma, hur kan jag inte känna?
Att mötas av ett Hi mom! i chatten på facebook är faktiskt inte alltid roligt.
Inte för att det spelar mig nån roll egentligen , men det gör lite ont. Jag vill inte spela den rollen för någon i Uganda.Jag önskar så vansinnigt att dom hade haft sin egna mamma kvar och att dom skulle kunna gå hem och säga hej till henne.
Jag är så långt borta ifrån dem och jag kan inte ge dem det dom behöver...
Jag kan vara deras vän när jag är där och jag kan vara deras vän när jag är hemma,
men jag kan inte finnas för dem på det viset som många av dem hade behövt.
Mitt liv är ju här, tillsammans med min familj.
Men hur ska jag kunna låta bli att inte känna? Jag vet att jag inte funkar så. Men ibland önskar jag att jag gjorde det. Jag vill så gärna att varenda unge därnere skulle känna sig helt trygga och alldeles lugna varenda dag, men jag vet att dom inte gör det, och jag vet också att många utav dem aldrig kommer att göra det heller.
Då gör det ont, för jag är ju en mamma, jag är bara inte mamma till dem. Men känslan, den är fortfarande precis densamma
Tegeltillverkning
Efter en dag på skolan behöver man verkligen tvätta sig och då rinner det något rött från händer och fötter. Detta röda kommer från jorden som på flera platser helt består av lera. Av denhär leran tillverkar ugandierna sitt eget tegel och det är just denna sort av tegel vi har använt oss av under bygget av skolan. Tillverkningen av en tegelsten börjar med att man gräver fram lera från marken. Det ser ut som ett litet grustag, men av en mindre storlek än de vi kan se i Sverige.
Därefter lägger man lera i en trälåda, som har formen av en färdig tegelsten, och trycker till ordentligt. Det går tillväga som när man själv gjorde sandkakor i sandlådan.
Det har nu bildats en tegelsten och denna ställs ut för torkning i solen. Stenarna staplas fint sida vid sida.
När de har torkat till packar man stenarna på varandra i högar och så får de stå tills de är riktigt torra.
Slutligen bränns teglet för att det ska bli riktigt hårt.
Och såhär kan det se ut när den färdiga produkten har plockats ur ”ugnen”.
Victoria
Mycket har hänt! :)
Vi har samma mål!
Hur allt det här egentligen startade finns ju i vårt allra första inlägg som skrevs i bloggen för ganska så exakt 8 månader sen nu. Vi satt på varsitt håll, Jennie, jag och Victoria och funderade på hur vi skulle kunna sprida vidare allt det som vi fått äran att vara med om och hur vi skulle kunna få andra att förstå vad som händer...
Jag satt en kväll och fick helt plötsligt för mig att en blogg måste vara bra! En snabb koll med dom andra som var på direkt och själva redan tänkt tanken med att just en blogg skulle vara bra så satte jag mig ner och började skriva...jag skickade sedan vidare inlägget för kompletteringar till Jennie och Victoria och ett par dagar senare så fanns det första inlägget där på vår blogg!
Då vi är 3 som skriver så händer det ju att vi kanske skriver om samma saker emellanåt. Därmed inte sagt att upplevelsen har varit densamma.Vi är 3 olika individer med olika sätt att fungera och tänka, men vi har samma mål.....och det är Bristol Academy och barnen där.Vi vill få dem att känna sig värdefulla och vi vill att dom ska veta att det dom vill betyder något.Det borde vara en självklarhet för alla..
Anna
.
Läroböcker borde vara en självklarhet
Jag hade inte riktigt koll på det där med läroböcker, så jag skapade mig en egen bild av hur det kunde stå till med dessa. Jag insåg att alla barn på Bristol inte skulle kunna ha råd att köpa läroböcker och att det borde vara helt omöjligt för skolan att låna ut böcker till eleverna. I mitt huvud såg jag en bild av hur 2-3 barn satt och läste ur samma bok. Så kunde det ju inte vara! Alla borde få egen bok att läsa i och att ta med hem för att kunna läsa sin läxa. Detta var hur det såg ut i mitt huvud, men jag har flera gånger fått lära mig att det inte alls är så i Uganda som jag vid första anblicken har trott.
När jag träffade Eddie frågade jag honom om vi kunde gå för att köpa läroböcker åt de barn som inga hade och visst var han med på det. Jag hade helt rätt tyckte han, alla borde verkligen få var sin bok. Jag frågade hur många böcker det handlade om och vad det skulle kosta. Han sa att det skulle vara ca 25 elever som saknade bok. Redan här fattade jag att något var fel. Skolan hade drygt 400 elever och bara 25 elever var utan böcker. Men jag tänkte att Eddie vet säkert mycket bättre än jag hur det står till. Vi tog oss till en affär och Eddie plockade fram vad han ville att vi skulle köpa och jag bara stirrade på honom. I handen höll han 25 stycken skrivhäften! Det var verkligen något som inte stämde. Jag ville inte köpa skrivhäften till barnen, det var ju riktiga läroböcker de skulle få.
Vi gick ut ur affären utan att handla något och fortsatte att diskutera det hela. Det visade sig att inte ett enda barn på skolan hade en lärobok och inte ens läraren som skulle undervisa hade en bok i sitt ämne. Jo, några av lärarna hade en bok att titta i. De flesta lärarna fick helt enkelt själv hitta på vad han/hon skulle lära barnen och skriva detta på den svarta tavlan, krita var i alla fall billigt så det hade man haft råd att inhandla. Sedan fick varje barn skriva av det som stod på tavlan i sina små skrivhäften och ta med sig det hem för att läsa på som läxa. Men en liten tanke: Skolan slutar klockan 16.00 och klockan 18.00 blir det genast mörkt. Familjerna har ingen ström i sina små skjul (bostäder). Hur kan barnen hinna med att läsa sina läxor innan det blir beckmörkt?
Vad skulle vi göra nu? Inte kan man bedriva en skola där lärarna hela dagarna själva måste hitta på uppgifter till barnen, det tar oerhört mycket tid och energi av läraren. Dessutom blir det ingen bra undervisning. Våra barn är definitivt värda att få en bättre undervisning!
Vi lät taxin köra till skolan och samlade ihop alla lärarna. De fick i uppgift att till nästa dag ha skrivit ner samtliga böcker de behövde för att klara sin undervisning. Och då fanns det ingen som helst tanke på att barnen skulle få några böcker. Nu gällde det att fixa så att lärarna fick böcker för det de skulle undervisa. Nästa dag fanns det en lång önskelista på böcker. Jag undrade om det inte var så att lärarna hade önskat sig lite för många nya böcker, men Eddie bekräftade att det var fullt möjligt att det var så här många böcker som saknades på skolan. Det var bara att ge sig iväg till affären och ta reda på vad varje bok skulle kosta. Och vi hade tur, pengarna som jag hade tänkt avsätta för läromedel räckte till hela listan. Vi köpte även de där anteckningsböckerna så att de barn som inte hade något att skriva i skulle få det.
Lite bilder från klassrummen under lektionstid.
Även de små barnen tränas på engelska.
Tillsammans delar denhär klassen på en liten hink med färgpennor.
Det är relativt glest mellan plankorna som ska vara en vägg mellan klassrummen. Både elever och lärare är vana så det fungerar att höra lite ljud från klassrummet bredvid.
Årskurs 6 och 7, de två högsta klasserna, saknar helt och hållet en vägg mellan sina klassrum. Något vi så småningom borde se till att ordna på något sätt.
Victoria
Ibland ska man ha lite tur.... :)
Ibland inser man hur bra man egentligen har det. Alla lever vi olika liv. En del har valt sin väg andra inte. Liksom en del har det bättre än andra. Ibland går det bättre men ibland kan det också gå sämre. Man befinner sig i olika skeden i livet. Det känns på något sätt lite “fult” att vara fattig, men man får heller inte vara rik. Man kan inte hjälp alla, men tillsammans kan man göra människor runtomkring sig medvetna om världen. Och vet ni vad, det lilla kan göra så stor skillnad. Jag får ofta mejl från er som läser min blogg. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Jag försöker svara alla, men ibland hinner jag inte. Det här mejlet gick rakt in i hjärtat. Kan jag så hjälper jag gärna till! We are the world!
Det här tjejen driver en av mina favoritbloggar,en som jag gärna följer.Hon har en av "familjerna Annorlunda som har gått på TV och hon heter Madeleine Ilmrud. Jag skrev ett mail till henne som ni kan se...hon tog det till sig, till vår stora glädje!
Så...STORT TACK för din hjälp att få upp ögonen för barnen på Bristol Academy! Det betyder så oerhört mycket för oss!
Anna
Det är inte alltid man väljer sina vänner,ibland blir det bara.
Victoria skrev ett inlägg som hette "När jag hittade Sam". Jag blev glad när jag läste det...precis lika glad som jag blev av det brevet hon hade med sig tillbaka hem till mig från Sam då hon träffat honom.
För mig finns det fortfarande ingenting som går upp emot ett handskrivet brev eller kort. Det blir ett levande bevis på nåt sätt att människan som skrivit brevet finns, och det var precis det som jag ville veta vid det tillfället, att Sam levde och mådde bra.
På nåt vis så kommer det alltid att räcka för mig. Vetskapen om att han klarar sig. Jag kommer aldrig heller att kunna leva livet åt Sam, det måste han göra själv, varenda dag, men kanske kanske att hans liv blivit lite enklare och kanske får innehålla lite mer glädje än vad det annars gjort. Jag vet inte, men kanske...
Då vi var nere nu i mars så visste jag att Sam skulle vara där.
Det har bara varit under en ganska kort tid under de här 4 åren som vi inte haft kontakt, precis som Victoria skrev. Jag såg så klart fram emot att träffa honom igen.
Jag visste inte när han skulle komma, och våra dagar är ganska så rejält fulla då vi är där så jag hade inte koll på att han att han kommit till skolan den där dagen. Men rätt som det var så kom Cissy och lade en hand på min axel och sa att jag inte skulle låta honom vänta utan gå till honom...Han hade alltså kommit.
Jag kom ut från ett klassrum och jag såg bara ryggen på honom, men det gick inte att ta miste. Han var där och jag var där och som den självklaraste saken i världen så var vi varandras vänner igen.
Och än en gång får vi bevisat för oss att varken ålder,färg,pengar eller någonting annat spelar nån roll, man kan bli vän med precis vem som helst, man styr inte över det själv...
Dagen då invigningen av skolan hade varit så hade vi alla haft en ganska hektiskt dag och vi hade inte pratat så mycket jag och Sam. Bara små korta stunder mellan allt som skulle göras.
Då allting var slut och alla hade gått hem och lugnet åter började lägga sig någorlunda på skolan så kom Sam och hämtade mig och tog mig till en lite lungnare del, med inte fullt så mycket barn.
Han hade ett brev med sig. Han bad om ursäkt för att han inte hade ett kuvert till det men han ville ändå att jag skulle ha det han skrivit...Han sträckte över det till mig....
Han gav mig historien om sitt liv.
Hur han hade haft det, och vad han önskade av sin framtid.
Hur tacksam han var över att det fanns någon som han visste skulle vilja ha hans livshistoria nerskrivet ...
Innehållet i det brevet kommer såklart alltid att stanna bara hos mig,men det var en stark känsla att få någons liv så i sina händer....Det händer inte jätteofta. Mig har det aldrig tididgare hänt. Jag tar ofta fram det brevet.
Det ger mig energi.
Det gör det lätt för mig att vara tacksam över det fantastiska liv som jag har fått, och över turen jag har haft som har fått världens finaste barn, en man som alltid finns vid min sida,
och lyckan över att just Sam blev min vän.
Anna
Ödet eller slumpen.....?
Olika människor tror på olika saker.
Jag tror också....olika.
Ibland tror jag att det är slumpen som tog oss till Uganda för första gången då för 4 år sen.
Det är nog dagar som jag är lite negativ som jag tror det har jag kommit på....
Då är mina tankar att:
-Äh, det bara blev så,vilken tur att jag haka på, snart vaknar jag ur den här drömmen osv,osv....
Positiva dagar då när jag tror att det är mitt öde att jag hamnade i Uganda så har jag helt andra tankar om varför just jag var en av dem som hamnade där, och en av dem som fortsätter att vilja vara kvar.
Då tänker jag mer logiskt och har mer positiva tankar även om mig själv och kan tillockmed tycka att jag faktiskt har förtjänat att få vara en del av det här!
Nu när jag läser vad jag skrivit så låter det som jag har 2 personligheter....Hoppsan...!
Eller det har jag kanske iofs? Det har väl alla kanske?
Ibland är det lättare att vara snällare och mer positiv mot sig själv och man kan se att man gjort en del bra saker i sitt liv iallafall, andra dagar är man inte ens värd att släpas i dynga....
Jag föredrar att se vår tid i Afrika som vårt öde.
Det finns en mening med det och även om den meningen ännu inte är helt klar så kommer den att visa sig förr eller senare.
Det är jag alldeles alldeles säker på!
Anna
När jag hittade Sam
Ni som följer denhär bloggen vet nu att Anna och Sam står varandra mycket nära. Men det har funnits en period under de här fyra åren då de inte hade någon kontakt. Jag uppfattade det som att Anna verkligen försökte att nå honom, men tyvärr utan framgång. Anna började till och med tro på att han inte längre var i livet. När jag så i februari 2010 åkte ner, utan Anna, så skickade hon med mig ett brev. Hon ville att jag skulle kolla efter Sam i Uganda och om jag hittade honom skulle jag överlämna brevet.
Det var inte alls svårt att hitta Sam, helt plötsligt fanns han bara där, mitt framför ögonen på mig. För att vara helt säker på att det var rätt kille hade Anna också skickat med mig ett foto på honom. Jag visade upp fotot och frågade Sam om det var han och det var det. Jag berättade för honom att Anna verkligen saknade kontakten med honom och att jag hade med mig ett brev till honom. För att Anna skulle få se hur glad Sam blev så förevigade jag honom med brevet.
Victoria
Skänkta skor på secondhand
I Kampala finns det en marknad där man kan handla mycket billigt. På denhär marknaden bör man inte gå om man är vit och dessutom kvinna, inte heller om man är en rik ugandier. De rika i Uganda får allt lov att handla i affärer där det är dyrare priser. Men i alla fall så följde jag med Eddie till marknaden och jag kan lova att jag aldrig kommer att gå där själv…
Jag hade sett att några barn på skolan var i stort behov av skor och på marknaden skulle vi leta efter skor. Eddie frågade flera handlare om priset och tyvärr gick det inte att handla när jag var med för priset blev alldeles för dyrt. Istället fick Eddie nästa dag själv åka till marknaden. Vi behövde 25 par skor i olika storlekar och vi fick till slut betala 80 kr/par och då var det secondhand, alltså skor som någon i den rika världen har skänkt för att de ska ges till någon fattig. Men riktigt så går det inte till. I stort sett allt som skänks till de fattiga får de istället betala för. Och vem tar vinsten?
När jag kom hem till Sverige gick jag till en secondhand-butik och såg att motsvarande skor kunde jag här köpa för 35 kr/par.
Eddie tittar på skor hos en handlare på marknaden. Alla skor är här secondhand.
Ett par killar med flip flop och en annan med ett par cm för små skor.
En hög med skor som vi inhandlat och här letar var och en efter ett par som ska passa dem.
Och visst passade skorna.
Några nöjda killar med bra skor på fötterna.
Om alla ufgandier skulle äga ett endaste par skor så skulle inte alla skor i Uganda räcka till.
Victoria
Sova lite....
Lite träning inför invigningen!
Trött, men vill inte sova!
Varma dagar och mycket glädje på skolan, det är klart att man blir lite trött även då det är extra kul att vara på skolan. Att gå hem och lägga sig att sova finns inte i tanken när vitingarna är på besök, man kanske missar något spännande då.
Trött pojke sugandes på sin tumme och långt bort i sin egen lilla värld.
En annan trött gosse som troligen mycket hellre hade hoppat upp i knät på en vuxen om det hade varit möjligt. Jag tycker att han har fått en fin tröja och tjusiga byxor av oss. Tyget till byxorna har Skroten i Kinna skänkt.
Victoria
Trumskinn
Brassbandet spelar flera gånger i veckan och vid ett tillfälle var det flera trummor som var trasiga. När bandet spelar får de betalt och har de inte tillräckligt med trummor är det svårt att vara ute och tjäna pengar på att spela. Jag och Eddie gick till en musikaffär i Kampala för att undersöka om vi skulle kunna köpa några nya trummor till brassbandet. Jag blev förvånad att det var så dyrt. Nu känner jag inte till vad det kostar att köpa en trumma i Sverige, men jag kan tänka mig att det var i stort sett samma pris. Alltså hade vi inte möjlighet att köpa en endaste trumma. Dagen efter ringde Eddie till mig på hotellet. Han hade hittat en man som skulle kunna laga trummorna. Det vill säga att han skulle kunna byta ut trumskinnen mot nya. Priset var mycket billigare och vi fixade till flera trummor åt bandet.
Här sitter jag, Lorraine och Sam för att montera på de nya trumskinnen.
Victoria
Det gör gott ända inne!
Precis lika tungt som det är att höra om jobbiga saker i Uganda,precis lika lycklig blir man då man vet att dom är lyckliga över något! När deras fingrar smattrar över tangenterna och dom inte fort nog kan få fram det som dom vill att man skall veta :) Det gör en så in i vassens lycklig ända långt in i själen :)
Det är lätt att bli glad för deras skull. Man vet att det inte är nån som möter dem med fika då en dag i skolan är slut där dom kan berätta hur dom haft det. Man vet att ingen ger dem en kram och önskar dem en god natts sömn eller för den delen väcker dem med ett god morgon, med en önskan om en bra dag.
Därför är det lätt att glädjas med dem och få dem att känna sig värdefulla och få dem att förstå att jag gärna lyssnar på varför dom är lyckliga just nu!
Joshua Ssentamu, Male Henry och så en jag inte minns namnet på.... :)
Anna
Jag vill ju inte vara negativ....
Jag har suttit och läst bland gamla inlägg på vår blogg och kan känna att den kanske känns lite negativ emellanåt...... Dom flesta inläggen fram till mitten av juni eller nåt är ju skrivna mestadels av mig, så det får jag ta på mig.
Faktum är att det här med Afrika har inneburit oerhört mycket positiva saker iallafall för min del, och det är ju ur min synvinkel som jag måste skriva. Men ändå känns det som att jag får det att låta lite negativt iallafall...!
Känslorna som rör sig inuti en är ju inte bara positiva men det är ju inte heller bara negativt, det är en allskönsblandning helt enkelt :)
Och det är den känslan jag vill förmedla till er egentligen.
Det går upp och det går ner.
Våra vänner i Uganda har haft en sablans otur i livet att dom hamnat just där, men dom har också haft en rackarns tur att det var i just deras värld som vi klev in.
En feelgood blogg i det här ämnet är ju lite svårt att få till för man blir ju alltid lite illa berörd av människor som inte har det bra, men ni ska veta att bättre glädjespridare än dom här människorna, det finns inte och bättre lärare i ämnet lycka kan man inte heller ha tror jag :)
Så blir jag alltför neggig igen så ger mig en spark i arslet för då, då förtjänar jag det!
Anna
Människoöden är svåra att möta...
Vid det här laget, nu när det gått över 4 år sedan vi första gången var i Uganda så borde jag ha vant mig vid jobbiga människoöden, men saken är den att jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att höra det.
Mitt hjärta vrids om i 360 grader på en halv sekund och det gör vansinnigt ont....
Tack och lov har jag inte dem framför mig då jag får höra om det som dom varit med om för då hade jag antagligen tagit dem med mig hem.
Många öden har man hört därnere men det är också många som kommit nu då man håller kontakten via internet med dom lite äldre barnen och ungdomarna.
När man själv kanske är den som står för det sista hoppet hos dem så kan det ibland kännas lite överväldigande. Man vill vara deras vän, men ibland får man också spela rollen som coach, mamma och lyssnare för det som dom behöver få ur sig.
Då vill det till att man säger rätt saker....och hur vet man det?
När en pojke på 15 år berättar att han förlorade sina föräldrar då han var 3 månader och allt sedan dess bott hos vänner till familjen och jobbar för dem för att de ska betala skolavgiften för honom då är det faktiskt lite svårt att veta vad man ska säga....
Vad är rätt i det läget?
- Kämpa på.....?
Jo tjena, det är ju det enda han har gjort dom senaste 15 åren liksom.....
Eller kanske:
-Jag tror på dig....!
Hjälper det ens? Jag vet inte, jag har faktiskt inte en aning....
Jag vill ju hjälpa dem att behålla hoppet och tron på sig själva men jag kan inte leva deras liv och jag har insett, att hur gärna jag än vill, så kan vi inte hjälpa dem alla.
Det är den nakna sanningen.
I mina bra stunder är jag nöjd med dem som vi har kunnat hjälpa.
I dom lägena när jag pratar med dom ungdomarna som jag inser att jag kanske inte kommer att kunna finnas för, då är det inte roligt alls, men jag kan fortfarande inte hjälpa dem.Jag har inte dom möjligheterna helt enkelt.
Jag tror att det är svårt för folk att förstå vilken annorlunda situation man befinner sig i när man man är nere i Uganda. För samtidigt som man ser så mycket fattigdom och elände så finns det ingenstans i världen där vi möter så mycket glädje, lycka och kärlek som just där!
Det är en otroligt udda känsla, 2 världar möts och man ska förena dem på ett bra sätt.
Där nere väger glädjen och lyckan över utan några som helst problem.
När man kommer hem så blir det lite svårare att bara minnas det, då kommer gärna det lite jobbiga tillbaka också.
Men jag kommer att lära mig att hantera det också, allt jag behöver är lite tid.
Anna
Jalia var först!
För 2,5 år sedan kom en av lärarna på Bosgårdsskolan och berättade att hennes dotter önskade sig något så ovanligt som ett fadderbarn i födelsedagspresent. Hon hade funderat på att kantakta någon fadderverksamhet men kom på att vi hade kontakter i Uganda. Nu undrade hon om det gick att ordna så att hennes dotter kunde få brevväxla med en flicka på Bristol. Jag kontaktade Eddie om detta och jag fick namn, ålder och ett foto på en flicka som hette Jalia. När vi åkte ner i september 2010 hade jag så med mig den första presenten till Jalia och jag kan meddela att hon var mycket stolt när det fanns något speciellt till henne. Man kan säga att Jalia var den första av alla barnen på Bristol som fick en vän i Sverige.
Jalia som stolt visar upp kläderna och smycket hon fick i present från sin svenska vän Maria som hon fortfarande har kontakt med.
Här ser man hur glad Jalia verkligen blev!
Det var inför denhär resan som vi bestämde oss att på alvar försöka ge barn på Bristol vänner i Sverige. Vi lät barn som då bodde på Bristol få rita en teckning och skriva ett litet brev om sig själva.
Därefter fotade vi varje barn. Väl hemma i Sverige började letandet efter vänner. Idag är det inte bara barn som bor på Bristol som har fått en svensk vän. Det finns barn med riktigt otur i livet som verkligen behöver ett lite ljus i sin tillvara som har fått en ny vän.
Victoria
Skorstenar
Ett par bilder på skorstenen. Det blev visst två skorstenar, tillräckligt höga för självdrag då vi inte kan förlita oss på en fläkt som kräver ström.
Klart att använda, men får nu höra att de gamla kokkärlen är i för dåligt skick. De går inte att placera i den nya spisen. Ska skicka pengar för att köpa nya kokkärl.
Victoria
Att se sig själv på film
Vi vet att kameran är ett bra party trick på Bristol. Såväl stora som små älskar att stå framför den. Och det räcker inte med att ta ett kort på dem, de vill att man ska ta fler och fler för de verkligen älskar att bli fotade. När min pappa har varit med i Uganda så har han filmat med sin videokamera och här är det några barn som har dansat medan pappa har filmat dem och nu får de se sig själva för första gången på film!
Victoria
Varför är vi inte lyckliga?
I Sverige har vi möjlighet att köpa i stort sett allt materialistiskt som vi drömmer om. Vi har också råd med att köpa upplevelser. Och har vi inte råd så tar vi lån till det. Men gör det oss verkligen lyckliga att ha allt detta? Är saker det viktigaste i livet? Om det skulle vara så borde vi vara lyckliga, men vårt land tillhör den delen av världen där vi är mest stressade och olyckliga. Detta trots att vi har pengar. Rika, men inte rika på glädje!
I Uganda är glädjen mycket stor och man hör mycket skratt. Där har man så mycket kärlek och glädje att ge varandra. Hur kan man vara glad om man inget äger? Hur kan man ge om man inget har? Kärlek och glädje är gratis och det hjälper folket i Uganda att klara av vardagen och livet som ofta har gett och ger dem stora prövningar. Man är lycklig i Uganda även om man bor i ett plåtskjul och inte har mat för dagen.
Varför är inte vi i Sverige lyckliga och glada?
Victoria
Jennie.....!
Idag fyller Jennie år!
Det vet vi! Stort grattis förresten,jag tycker så mycket om dig!
Vi vet också hur mycket hon fyller. Hon vet vilken tid på dygnet hon föddes, vad hon vägde när hon föddes, hur lång hon var och hon vet hur lyckliga hennes föräldrar var den dagen då hon kom till dem för det har hon fått berättat för sig, säkerligen flera gånger under sitt liv.För så har vi det här.Ett barns födelse är det största som händer en.
Så är det inte i Uganda....
Där är ålder inte så viktigt, många barn vet inte om dom är 8 eller kanske 10 år.
Dom vet inte vilken dag dom föddes på heller. Kanske för att deras mammor aldrig hann berätta det för dom innan dom var borta och barnen var stora nog att komma ihåg det som dom fått berättat för sig.
Vikt och längd är helt oväsentligt.
Svårt för oss att förstå, man vill ju så gärna ha sitt förflutna med sig.
Men det är här...överallt så är det inte så.
Men stort Grattis till dig igen Jennie! Det är en ära att få vara din vän!
Kram Anna
En helt vanlig enkel blogg kommer det här aldrig att bli....
Att driva en blogg i den här formen som vi gör är faktiskt inte det lättaste....
Inte för att jag bloggat på nåt annat sätt förut, och inte dom andra 2 heller, (eller jo...Jennie hade nog en blogg en gång förresten där hon skrev typ 2 inlägg om jag inte minns fel...) hursomhelst, för oss är det ju inte så att vi har vårt dagliga liv bland barnen utan mycket baseras ju på minnen som vi fått under våra resor och även på information som vi får till oss via Eddie eller nån av storkillarna på Bristol.
Det hade varit lätt att skriva :" Idag har jag bakat 320 kanelbullar med lille Algot och sen har jag tvättat 8 maskiner tvätt och planterat om blommor och sen till kvällsmat så grillade vi hela familjen och efter det så kröp vi upp i soffan och hade det mysigt allihopa".
Och på det få 300 unika läsare på en dag. För att sedan dagen efter berätta att samme Algot nu har vattenkoppor och mormor har vart på besök, att man har tvättat ytterligare 3 maskiner tvätt och att man har ätit varma mackor till kvällsmat. Pang! Ytterligare 300 läsare!
Jag säger inte att det är fel att skriva om sådana saker, absolut inte.Jag kan också tycka att det är roligt att följa människor i vardagen, men det är ju inte direkt så våra dagar ser ut i den här bloggen...
Det gör det väl inte i alla andras heller , men väldigt många handlar om det vardagliga livet och om det som sker varje dag.
För dom (få) som läser vår blogg är det naturligtvis också svårt att relatera till det man läser här. Dom flesta har ju inte varit med om det som vi varit, och det är alltid lättare att bli fast i något där man kan hitta liknelser med det livet eller med saker som man själv har.
Jag har lite lite svårt att förstå detta ändå....För att om man hittar tex en blogg om någonting som man inte vet något om,borde det inte då vara väldigt intressant att lära sig något om det då?
Även om den inte är lycklig hela tiden? Jag tycker det....
Jag tycker att det är så konstigt att vi har så svårt att ta in vad som händer i världen.
Det sämsta av alla argument tycker jag är
" vi måste se eländet i vårt eget land först innan vi bryr oss om andra"
Det är så självklart så det måste man inte ens ta upp!
Naturligtvis ska vi det och det finns barn som far illa,tillockmed riktigt illa även i vårt land och det tycker jag också är fruktansvärt hemskt, MEN, det är en väldigt väldigt liten del av barnen som gör det.Dom allra flesta har ett bra liv med vuxna som älskar och respekterar dem.
Vad jag undrar är vad dom som kommer med de argumenten gör för att hjälpa dom svenska barnen som mår dåligt? Antagligen precis lika lite som dom gör för att hjälpa dom exempelvis Ugandiska barnen. Det blir alltså bara ett svepskäl till att inte göra någonting alls för någon..... Det är så jag ser på det.
Nåväl, en helt vanlig blogg kommer det här aldrig att bli!
Vi är glada och otroligt tacksamma mot er som hittar hit varenda dag eller kanske bara ibland, det är för er vi skriver. Tack för att ni läser och tack för att ni försöker förstå!
Anna
:)
Grabbarna Grus :)
Här vill jag visa ett par gossar från Bristol :)
Harafat Makanga med sin lillebror Nalukomwa Fesali.
Makanga träffade vi redan 2010 och nu när vi kom ner 2012 så var jag helt säker på att det var han jag fick syn på när vi kom in på skolan. Tills jag verkligen fick syn på honom och insåg att även hans lillebror måste ha kommit till Bristol!
Dom andra barnen berättade att alla tyckte att dom var så lika så att även dom hade haft svårt att skilja på dem till en början. Efter ett par dagar så kändes dom helt plötsligt inte så lika och det var inga problem att skilja på dem såklart.
Båda dom här bröderna har haft turen att få varsin svensk vän. Makanga har Hanna och Fesali har Elin, Andreas och deras lille Mille som sina vänner.
Makanga med sin present som Hanna skickade med till honom då vi var nere.
Och ett gäng mycket allvarliga pojkar som sitter i kö för ny frisyr... :) Fesali i mitten och bakom honom har vi Joshua som också har en svensk vän i Solgerd
Dom kommer från en stam i Uganda där dom har ett lite annorlunda utseende mot vad vi är vana vid. Dom är lite "plattare" i sina ansikten så att säga.Jag har inte riktigt koll på vad stammen heter, Men vi har inte sett många därifrån iallafall....Bristols gamla rektor kom dock från samma stam och vi trodde han var pappa till Makanga först, men så var det inte!
Fina pojkar är dom iallafall!
Anna
Lovisa och hennes kompis
Lovisa kom en dag bärandes på sin kompis till mig. Jag tyckte det såg så gulligt ut och tog ett foto på dem.
Pojken sov och Lovisa tittade ner på honom. När kameran var borta fick jag reda på att hon var orolig för pojken. Han hade sovit i hennes famn ganska länge och när hon försökte väcka honom vaknade han inte. Hon fick panik och tog sig till mig som inte fattade något. I alla fall var det några andra barn som berättade för Lovisa att de trodde att pojken varken hade ätit eller druckit på hela dagen. Detta var en oerhört varm dag och vi själva drack i stort sett hela tiden. Något av barnen kom med vatten som hälldes över pojkens ansikte och efter lite mera vatten och ännu mera skakande i pojken vaknade han till liv. Lovisa berättade senare för mig att hon var rädd för att pojken hade dött i hennes famn och vad hade hänt då? Hon gick ju runt och bar på honom. Hade någon anklagat henne för olyckan, om den hade skett? Efter uppvaknandet bjöds pojken på Coca Cola och han kvicknade snabbt till.
Victoria
Det är klart att vi har gjort skillnad!
Se bara på de här korten och jämför dem. De fyra första korten är tagna då vi besökte skolan 2008. Det hade redan skickats ner lite pengar från Sverige för att börja bygget, men det hela hade avstannat och gräset hade börjat växa. Det såg mera ut som en ruin än ett nybygge. Mycket var det som snurrade i mitt huvud den där gången när jag stod och fotade. Kunde det verkligen bli en skola av det här? Och Eddie som var så stolt när han visade upp att de hade en mark och att de byggde på den. Samtidigt som jag funderade på om dehär väggarna ens skulle hålla om det kom ett oväder.
Skillnaden syns tydligt i det materialistiska och visst borde det även vara så att det har blivit en positiv skillnad för alla familjer som nu ges möjlighet att låta sina barn gå i en skola. Skolan har liksom kommit hem till dem. Om inte vi hade tagit i detta, vem hade då gjort det? Hade det idag funnits en skolan klar att börja studera i? Troligtvis inte!
Victoria
Har vi gjort nån skillnad....?
En stund i hängmattan och jag förflyttar mig snabbt nån helt annanstans...
Tillbaka till Uganda och till våra älskade ungar på Bristol.
Jag kan inte låta bli och undra om vi betyder lika mycket för dem som de har kommit att betyda för oss?
Har vi gjort skillnad i deras liv? En bra skillnad som kan bestå och som kan få dem att lyckas med saker i sitt liv som kanske annars inte varit möjliga?
Ibland tror jag det och ibland tror jag inte det.
Hoppas att vi gjort det,det gör jag varenda dag.
Ibland känns det som om att det varit bättre om vi aldrig stigit in i deras liv och visat dem att det finns en annan värld än den som dom lever i, ibland är jag oerhört tacksam över att det är precis det som vi gjort.
Precis lika tacksam som jag är över att dom har visat mig att det finns en helt annan värld än den som jag lever i....
Anna
Ge med hjärtat....
Jag får ofta frågan : Hur orkar ni?
Mitt svar blir nog nästan alltid att -Vi har inget val längre, det blir liksom bara att man måste.
Inte måste,måste, men vill måste! Förstår ni?
När man ger och hjälper med hjärtat så är det enkelt.
Det svåra kommer då man ska göra det för att nån annan förväntar sig att man ska, eller att man känner att man borde göra det fastän man inte vill....då är det jobbigt.
Vi blir såklart också trötta,ledsna,besvikna och allt annat emellanåt, men det väger inte över för det positiva som vi får och har fått vara med om.
Det är nog svårt för folk, iallafall i min närhet, att förstå de känslostormar som jag gått igenom det senaste åren kring det här. Jag begär inte heller det.
Men jag har nog blivit sämre på att vara intresserad av deras intressen som inte vill verka intresserad av det som jag brinner för.Den orken har jag inte längre.Tyvärr kan jag känna ibland, ibland bekommer det mig inte alls. Upp och ner alltså...
Livet är ett givande och tagande så enkelt är det och det är kring dem som ger en energi som man vill vara, nåt annat känns bortkastat, och det är ju mest troligt likt för alla,även om inte alla säger det.
Jag är oerhört stolt och glad över det vi tillsammans har åstadkommit nere i Uganda,tillsammans med människor som vi troligtvis aldrig mött med ett stängt hjärta och ett stängt sinne....
Anna
Då man upplever saker, upplever man olika.
Att bli fotograferad i Uganda tillhör, som jag tidigare skrivit om, något av det bästa dom vet! Det gäller inte bara barnen utan även ungdomarna och faktiskt också det vuxna som gärna vill bli fotograferade tillsammans med sina barn eller med sin cykel eller nåt annat som är viktigt för dem :)
De gånger jag reser någonstans med mina barn så har vi alltid varsin kamera med oss.
Det är inte av den anledningen att inte jag vill dela kamera med dem utan att när man upplever något så ser man alltid helt olika saker.
Jämför man sedan bilderna mellan våra kameror så finns det ett brett utbud av olika saker fastän vi befunnit oss på samma ställe!
Det är intressant och också väldigt kul att se resan ur barnens perspektiv och vad det är som dom sett som kanske jag inte såg...
Då jag på den senaste resan åkte utan något av mina barn så valde jag ändå att ta 2 kameror med mig. En lite finare och en lite äldre som jag inte är så rädd om.
Jag har inga som helst betänkligheter att låna ut mina saker till tex Sam som älskar att fotografera och i stort sett hade både min videokamera och vanliga kamera under hela vår vistelse nu senast....
Den lite sämre kameran , som funkar alldeles utmärkt den också, var min tanke att barnen skulle kunna få prova om dom ville....och gissa om dom ville? :)
Mitt lille fadderbarn Kalema hade kameran i drygt en timma med sina kompisar, dom var jätteförsiktiga och turades om att posa inför kameran :) Det resulterade väl i 300 kort eller nåt, i stort sett alla av kvalité dålig....men vad roligt dom hade! Jag fick naturligtvis rensa bort det mesta för att få plats med andra kort men där finns en del kvar iallafall som är bra :)
Ett gäng med busar.... :) Längst upp till vänster har vi Makanga i full färd att fota...
Namnen på alla barnen är svårt att lära sig....Här har vi iallafall Lwiitaki till vänster och Makanga i mitten, killen till höger vet jag faktiskt inte namnet på...
Min lille Kalema Fred...
.
Har har vi Makanga och Kalema igen med en kompis i mitten.
Här är jag med en liten bärfis :)
Och jag igen med lite posande polare omkring mig....
Och som sagt...ungdomarna på Bristol älskar det precis lika mycket så av de 1500 kort som togs på senaste resan med mina kameror så är säkert 1000 av den tagna av Sam....
Dom vill ju också väldigt gärna fotas tillsammans med oss, men näst efter levergryta så är det värsta jag vet att vara med på kort.....jag blir liksom aldrig bra... I
bland får man ju ändå ställa upp....Men kort finns det så det både räcker och blir över!
Vislam heter den här killen...
Här har vi Galiwango till vänster, Mirriam, Sam och Vislam, den glade killen som knäar lite är Lubanga. :) Dom andra 2 vet jag inte riktigt...
Ytterligare en bild tillsammans med en som jag borde minnas namnet på men tyvärr inte gör...
En glad storkills posebild.... :)
Och till sist Mbowa med Joshua i bakgrunden! :)
Anna
Eddies barn
En liten augusti hälsning från Whitney, Victoria och Lorraine.
Victoria
Jag blev så glad
Sista dagen i Uganda så bad Sharon Kirabo och Nanono om min e-post adress och mitt telefonnummer. De ville verkligen hålla kontakten. Av Nanono fick jag en e-post adress som skulle gå till hennes kusin eftersom hon själv inte hade någon, men hon sa att jag kunde skriva till den om jag ville nå henne.
Här sitter vi sista dagen och jag skriver ner mina kontaktuppgifter till tjejerna. Det är många som är intresserade av vad som pågår.
Någon månad efter att jag hade kommit hem så kom det ett sms från Sharon, där hon bland annat uppgav sin e-post adress. Jag har skickat ett par meddelande till henne, men inte fått svar. Nanono har inte hört av sig, men jag har skickat några meddelande till den adress hon gav mig. Tyvärr utan svar där med. Synd tycker jag, för jag skulle gärna hålla kontakten med tjejerna.
Så för två dagar sedan kom det ett sms från Sharon och jag blev så glad. Och i går fick jag ett meddelande från Anna. Nanono hade hört av sig till henne och bett om att hon skulle ge mig en e-post adress. Jag blev jätte glad och skickade genast ett meddelande till adressen Nanono hade angivit. Nu väntar jag igen på svar. Jag vet att hon har ont om pengar och det kostar att gå in på ett internetcafé.
Victoria
Suudi och Robert
2010 var året jag besökte Bristol två gånger samma år. Ja, visst låter det lite väl lyxigt, det tycker jag i alla fall. I februari reste jag dit med mina föräldrar och i september var jag tillbaka med Anna, Jennie och Agneta.
Jag trodde väl att mina föräldrar bara skulle följa med mig till Uganda en endaste gång, men de åkte även med 2012. ”Gröna jackan killen”, Suudi, passade på att komma upp på hotellet och spana in mina föräldrar. Han kunde väl inte heller tro att mina föräldrar skulle åka till Uganda mer än en gång och ville väll ha lite koll på vilka de var.
Suudi 2010
Men tyvärr Suudi, det var inte dig som min mamma föll för, det var Robert. Killen med den lenaste rösten hon någonsin hade hört.
Robert kom till Bristol februari 2010 och här hjälper han till att ordna barnen fint inför en fotografering.
Robert har en dotter som går på Bristol.
Roberts dotter i mitt knä (hon med mest hår).
Just det här fotot har till och med varit publicerat i Hallands Nyheter.
Victoria
Människor att minnas....
Suudi heter den här killen, Suudi Kajjubi alias "gröna jackan killen". Namnet vi gav honom redan 2008 för att han hela tiden gick runt med en grön jacka på sig....inte så orginellt att ge någon ett sådant namn, men det gjorde vi iallafall....
Suudi och Linnéa 2008
Gröna jackan killen har sedan funnits med vid vår sida hela tiden mer eller mindre. 2008 var det hela tiden och 2010 och 2012 lite mindre man han söker ändå alltid vårt sällskap och tar sig tid att träffa oss då vi kommer ner. Han är mån om att vi har det bra och att vi är trygga.2010 fick vi veta att Suudi hade en flickvän och det var samma flicka han hade kvar då vi kom ner 2012 igen. Men det finns lite problem för dem då flickans föräldrar anser att Suudi inte är bra nog för deras flicka och har förbjudit henne att träffa honom....trist för Suudi, men han driver vidare sin kamp om att få älska den här flickan, vi träffade henne 2010 och dom var ett fint par :)
Den här killen heter Richard Kasule. Mer tystlåten människa finns nog inte...Han mötte vi 2008 och han var en betraktare...Han gled mest bara med och log då man tittade på honom. Han sa i stort sett inte ingenting alls men man tyckte ändå om honom...
Richard 2008....
2010 träffade vi inte honom alls så jag trodde han var borta från Bristol...Men så, på vår resa 2012 så var vi på Gamla Bristol den sista dagen och där stod någon och tittade på mig, med samma blick som 4 år tidigare! Richard! Jag blev så glad! Jag hann inte mer än att slänga några ord med honom men bara att se honom gjorde min dag!
Och här har vi Robert,Robert Magawa.
Robert med Jennie och Amanda på Entebbe flygplats, minuterna innan vår hemresa 2008...
En världsnäll kille med den lenaste röst jag hört....Det låter nästan som om han sjunger då han pratar. Han var också en av dem som vi tillbringade oerhört mycket tid med 2008. 2010 var inte heller han på skolan för att sedan åter finnas hos oss 2012. Han var också med och plockade upp oss på flygplatsen nu då vi kom och det blev ett kärt återseende... :)
Gemensamt för dom här 3 killarna är att hos mig kommer dom alltid att finnas kvar...
Anna
En stark känsla..
Ett av de allra allra starkaste känslomässiga minnena skedde redan under vår resa 2008...
Vårt första möte med musiken från brassbandet! Jag kan än idag känna klumpen i halsen när vi kommer skumpandes i en buss, på väg mot vår enda dag på Bristol. Redan fulla av intryck.
11 näsor tryckta mot rutan för att få se så mycket som möjligt av det ofattbara som Uganda visade oss...
fattigdomen, alla människor,all rörelse och alla nyfikna blickar vi drog till oss.
Redan då hade iallafall jag sett mer än vad jag någonsin tidigare gjort...
Vi svänger upp på en liten, liten väg och får då se en stor grupp av människor med instrument....dessa människor visar sig tillhöra Bristol och dom drar igång att spela...
Vi sitter fortfarande kvar i bussen och eskorteras den sista kilometern fram till skolan av brassbandet. Det är helt öronbedövande! Vägarna kantas av människor som alla vinkar och ropar, vi kan inte göra nåt annat än att bara skratta och vinka tillbaka.
Inuti kändes det som om jag skulle sprängas.
Jag har aldrig,varken förr eller senare, upplevt den känslan som jag kände då. Att tas emot på det sättet utan att förtjäna det känns konstigt.
Jag tror inte att ett endaste öga i vår buss var torrt. Vi kände alla att det var något utöver det vanliga och något som vi troligtvis heller aldrig kommer att uppleva igen...
Det är fortfarande så att min absoluta favorit när jag är i Uganda är att höra brassbandet spela.
Jag skulle kunna sitta i timmar och bara se och lyssna på dem. Dom gör något dom kan och som dom är trygga med, och trots att dom ofta både ser lite sura och sammanbitna ut då dom spelar så ser man lyckan i deras ögon.....och det betyder allt.
Anna
Lycka i en liten ask....
Hämta vatten
En helt vanlig vardag och jag är på promenad några 100 meter från vår nya skola. Jag möter dehär barnen på väg för att hämta vatten. (Ser man en gul dunk så vet man att det är vatten som den ska innehålla.)
Jag känner inte barnen, men de tittar på mig och jag hejar glatt på dem. Jag frågar Eddie om han vet något om dem, men han känner dem inte. Han berättar ändå för mig att i vanliga fall är det de vuxnas uppgift att hämta vatten. Så troligt är att dehär barnen måste hjälpa den vuxne/de vuxna (som är för svaga) med den dagliga sysslan för att överleva. Det är inte säkert, men ganska troligt att det är så eftersom alltför många barn i Uganda måste ta hand om sina äldre. Det kan vara så att barnens föräödrar är mycket sjuka eller inte finns kvar i livet. I det senare fallet kanske barnet bo hos sina far eller mor föräldrar och de kan vara sjuka och svaga. Här måste alla hjälpas åt.
Victoria
Ett enda litet foto kan visa så mycket
Fotot i förra inlägget visar faktiskt mycket mera än vad jag skrev om i inlägget. Vi tar och tittar på det en gång till och tittar lite närmre på det.
Längst till vänster står en liten naken pojke och bakom gruppen av barn kryper ett naket barn. Ännu längre bak kommer ytterligare ett litet barn gåendes. Det råkar inte vara en tillfällighet att just dessa små barn är nakna. Det är fattigt och det kostar pengar att köpa kläder, dessutom sliter de små barnen mycket på kläderna när de kryper runt i gruset. Trots att Uganda är ett grönt land så finns det inga fina gräsplättar för barnen att krypa på.
Barnet till vänster har två olika sorters skor på fötterna. Skorna har olika storlekar. Det är inte heller en ovanlighet att se när man går i slummen. Några barn har inte ens skor på fötterna och anledningen är inte att de har sparkat av sig skorna. De har helt enkelt inga skor.
Det lilla barnet längst bak kommer gående med ett gamalt cykeldäck. Att äga en cykel kostar en hel förmögenhet och det slitna däcket slänger man på gatan när man har bytt till ett nytt. Har man som barn inga leksaker så tar man och leker med det man hittar. På fotot har sedan det lilla barnet fått fatt i däcket och kommer släpandes på det.
Flickan till höger har en t-shirt på sig som säkert en gång var mycket fin. Men det var ett bra tag sedan. Nu har den gått sönder fram till, men modellen är i och för sig fortfarande fin, och den går faktiskt att använda ett tag till om man inga andra kläder har att byta med. Att laga är heller inte lätt om man inte äger nål och tråd.
Något som man inte ser så lätt på fotot är att dehär barnen faktiskt är mycket smutsiga. Med en mark som till största delen består av lera, som dammar en hel del, så är det inte lätt att hålla sig ren. Har man sen inte rinnande vatten hemma, utan måste hämta allt vatten i dunkar, är det ju inte lätt att tvätta sig hela tiden.
På den lilla gräsmattan, som aldrig har varit i närheten av en gräsklippare och är ganska ojämn, ligger det kläder utslängt. Man kan lätt tro att det är trasiga och slitna kläder som någon bara har slängt, men det är faktiskt nytvättade kläder som ligger ute för att torka. Nytvättade, men jag vet inte om de är så rena när de har blivit torra.
Längst fram på fotot står två pojkar och äter från varsin tallrik. De är inte bara glada för att vi vitingar råkar passera, utan är även glada för att de alldeles nyss har fått mat. Maten bestod av fyra potatishalvor! Klockan är fem på eftermiddagen och pojkarna får vänta ända till klockan fem nästa eftermiddag innan de ska få mat nästa gång. Maten kommer då inte vara av en mera delikat eller näringsrik sort. I Uganda är man glad att man har mat att äta. Att man sedan måste äta samma mat varje dag spelar ingen roll. Det viktigaste är att magen får något i sig, inte att det smakar gott. Vatten kan barnen dricka när helst de vill. Men det är då inget vatten som jag skulle våga mig på att dricka.
Allt det jag har skrivit här tillhör vardagen för våra barn i Uganda.
Victoria
Ny chans i livet!
Tänk er att dehär barnen faktiskt har fått en helt ny chans i livet. De har fått en skola som sin närmsta granne och inte vilken skola som helst, ”vår skola”, Bristol Academy! Utan vår skola hade de fortfarande inte gått i någon skola.
När jag träffade barnen 2010 sa en av barnen något till mig. Jag förstod inte vad han sa, men han fortsatte och fortsatte att tala till mig. Jag frågade Eddie vad pojken försökte berätta för mig. Jag fick det översatt. Han berättade för mig att han och kompisarna brukade leka på skolan (den var då under byggnation och det var mycket kvar att göra). De lekte att de gick i skolan. Han sa också att han längtade till den dagen då skolan skulle öppna, för då skulle han få chansen att börja i den. Nu är skolan fullt igång och inte bara han, utan även de andra barnen har fått möjlighet att för första gången i sitt liv gå till en skola och lära sig att läsa, skriva och räkna.
Victoria
När det inte handlar om ren och skär lycka hela tiden....
Lubanga Moses
Jag har skrivit om Lubanga förut tror jag....eller jag har iallafall berättat att det var en kille vars mamma dog hastigt och lustigt för ett tag sen, Det var Lubangas mamma.
Lubanga Moses är en försynt kille...men med ett hjärta av guld. Han är en av storkillarna på Bristol även han och jag hängde en del med honom nu under vår sista resa. Han var med den dagen då jag var med hemma hos Sam och han gjorde allt för att jag skulle vara nöjd. (vilket nog inte var så svårt iockförsig, då jag är nöjd bara att få vara där.)
Lubanga pratar väldigt tyst, vilket för mig är ett problem då jag är hörselskadad och därför har jag svårt att riktigt höra vad han säger...Men bara med Lubanga i närheten så blir man lugn, han är som Sam ungefär...det liksom bara lunkar på :)
Lubanga är nu ganska ensam kvar i sin familj...han har en syster och en farbror/morbror kvar tror jag, resten är borta. Tufft när man inte är mer än drygt 20 men en alltför vanlig verklighet för många av våra vänner.
Då jag som sagt har svårt att höra Lubanga så har jag inte spenderat speciellt mycket tid ensam med honom men nu sen vi kommit hem har vi pratat mycket via facebook.
Han har humor Lubanga!
Han skriver oerhört roligt och skratten har varit många! Han säger precis vad han känner för och det blir så lustigt!
Lubanga har också en annan sida där han är oerhört tacksam över tiden vi spenderar tillsammans med dem i Uganda, att vi inspirerar ungdomarna till att tro att dom ska klara sig och att vi hjälper dem att vara förebilder för dom yngre barnen....
Stora ord att få höra från nån som inte har något.
Det sporrar till att göra ett ännu bättre arbete och får mig också att förstå att fokus också måste ligga även på ungdomarna som rör sig på Bristol och inte bara barnen. Barnen har behov i form av närhet, lek och sådana saker, men kan vi nå ungdomarna så har vi mycket vunnet för vi får vänner i dem och dom kan hjälpa oss att uppfylla de yngre barnens behov och som gör att alla respekterar och ser varandra.
Vår väg är lång, men vi har startat den.
Lubanga sliter hårt för att slutföra sin skolgång, det är viktigt för honom och känner jag Mr Lubanga Moses rätt så kommer det att gå alldeles fantastisk bra!
Lubanga Moses...
Vänligheten själv...
Mycket humor och mycket mycket hjärta finns hos den här unge mannen...
Anna
Tjejerna tar över...
När det var dags för de äldre killarna att få en uppsättning med kläder så var det inte lika lätt att bara dela ut kläder hur som helst. De är mycket medvetna om vad som är modernt och vad de vill ha. Men mindre medvetna om vad som däremot passar deras kropp. Cissy, Nanono och Sharon Kirabo gjorde så gott de kunde för att hjälpa killarna, men de lyssnade inte så mycket på dem. Då dyker Sharon Nalumansi in i rummet och säger vad hon tycker. Killarna vill inte lyssna på henne heller. Då tar hon fram ett par byxor till varje kille och ber dem att pröva vilka som passar dem bäst. De byxor de själva har valt eller de som hon har plockat fram till dem. Snart inser killarna att Sharon vet vad hon pratar om när det gäller byxor och plötsligt är det tjejgruppen som bestämmer vad killarna ska ha på sig. De får även bestämma vilka tröjor och skjortor de ska välja. Vilken tur för killarna att de ändrade sig och började lyssna på tjejerna för de blev riktigt stiliga till slut.
Det är Sharon Nalumansi som har en rutig sjal och har ett par jeans hängande över armen. Här i färd med att hjälpa några killar med att välja ut ett par byxor som kan passa dem.
Nästa gång tror jag att de här tjejerna själva kan sköta allt vad gäller fördelningen av skänkta kläder.
Victoria
David Mugerwa!
Idag skulle jag vilja berätta om en kille som vi också har omkring oss då vi är nere på Bristol.
Vad jag minns så träffade vi inte honom 2008....vilket vi kan ha gjort, men jag tror det inte eftersom David är en kille man minns om man råkat ut för honom....! Korten vi har på David är många, han är liksom överallt, och han sprallar jämt! Seriösa kort på honom finns det däremot inte många.... :)
David var en stark bidragande orsak till att min Hampus har med sig väldigt många glada minnen från sin resa 2010. Dom gillade varandra och David showade gärna och Hampus skrattade hejdlöst ( vilket iofs även jag och Jennie gjorde....)
Han är oerhört vänlig precis som dom allra flesta är som vi möter på våra resor.Han bjuder på sig själv i oöndlighet och skäms inte för nåt! Han heter David Mugerwa, men för oss blev han "David, the funny man" Det är honom vi pratar om när vi pratar minnen härhemma...."the funny man"
.
David var också där nu under vår resa 2012. 3 vita unga flickor, 19 år, gjorde inte David lugnare, inte alls....Men våra tjejer fick sig några rejäla gapflapp även dem, man kan liksom inte hålla sig!
David är ju stor och går inte på Bristol men han är medlem i brassbandet och även de mindre barnen lyser upp då David kommer, dom vet att då kan det hända grejer....:)
Han har precis som de andra en seriös och allvarlig sida där även han är tyngd av förluster av anhöriga,hunger och fattigdom, men jag tror att humorn och hans sätt att se på livet är det som kommer att rädda, och har räddat David många, många gånger.
Och när jag igår skrev ett par rader med David och han skrev att Han saknar mitt leende ansikte så kan jag inte annat än säga att "David, jag saknar ditt med"....
David i mitten,in action under en dans på invigningen 2012
Herr David blev Fru David.... :)
Ingen kan hålla sig för skratt när David kommer igång....Här har vi David,Sam och Muteesa :)
David med sin totala motsats Sam.David alltid i farten och Sam lugn som en filbunke, men ändå vänner.
Alltid en ny pose på gång...
Som sagt....det finns en allvarlig och lugn sida även hos David...Här med Sam igen...
Och David på ett sätt som man inte är van vid att se honom, men inte mindre uppskattat för det...
Anna
Ebola
Bygge av spis
Nu har vi fått foto från spisbygget på skolan!
Någon typ av cement har anskaffats.
Likaså en hög med tegelstenar som är tillverkade lokalt.
En svetsad stomme placeras på rätt plats och själva eldstaden byggs upp.
Snygga kakelplattor har placerats på utsidan. Det har blivit plats för två kokkärl.
Fortfarande lite cement att tvätta bort.
Till höger om den första spisen har det även byggts upp en annan spis.
Här verkar det som att ett ännu större kärl ska få plats.
Båda spisarna.
De här spisarna är byggda så att det inte går att bränna sig på den yttre sidan. Och det är ju bra när det finns så många barn i närheten. På helgerna kan det även vara något av de äldre barnen, som bor på skolan, som måste hjälpa till att laga mat. Om man är ovan så är risken större att man bränner sig, alltså bra med den här sortens spis.
Spisarna är nu klara, men var är skorstenen? Vi har skickat pengar för den med så vi inväntar väl ytterligare bilder från Eddie.
Victoria
Jag minns
Jag är så glad att få vara med...
Jag tittar på klippet som Jennie lagt in av sitt fadderbarn.....och jag blir ledsen. Inte ledsen av sorg direkt, men jag har så svårt, fastän det är jag som har filmat det , att förstå att vi får vara med om det här....det är en unik stund. Det händer där och då och vi är med. Det var stort, jättestort, även då när det hände, men då var man så fullt fokuserad på allt som skulle ske så man inte riktigt tog det till sig. NU däremot när jag tittar på det får det en helt annan innebörd.
Vi har Jamirah bredvid Gloria, även hon ett av de barnen som har haft turen att få en egen vän i Sverige.
En engagerad sådan dessutom. Jag minns då den lilla flickan kommer hand i hand med Eddie och frågar om vi inte har hennes Ingela med oss? Då förstår man att det vi gör är viktigt.
Samtidigt som det väcker oerhört starka känslor inuti av rädsla för att misslyckas med det som vi åtagit oss. Vi lovar aldrig någon någonting därnere, men inuti en själv har man ändå byggt upp en känsla av allt vi måste/vill göra och det är det jag är rädd att vi inte ska kunna genomföra...
Vi har en lång väg att gå , det är mycket uppför fortfarande. Intresset för den här sortens arbete är väldigt svagt och det är svårt att få människor engagerade.
Jag har svårt att acceptera att det är så,för jag vill så mycket.
Men....det är väl bara att kavla upp ärmarna och köra på, tids nog kanske även folket vaknar!
Anna
Nya uniformer till brassbandet
I mars köpte vi tyg för att sy upp nya uniformer till brassbandet. Vi ville visa några av de äldre i brassbandet att vi hade köpt tyg och fråga om de blev nöjda med färgerna. På bilden nedan kan man inte ta fel på deras glädje.
Nya tyger till uniformerna och glädjen är stor. Här har vi Mbowa, David och Galiwango :)
Eddies fru Anne syr uniformerna och det tar av förståliga skäl en stund att sy upp så många uniformer som vi har köpt tyg till. (Hon skulle också sy skoluniformer av annat tyg vi hade inhandlat.)
Anne
Nu har vi i alla fall fått bilder på de uppsydda uniformerna.
De nya uniformerna till brassbandet…
…som hänger på skolans staket.
Vi har tidigare berättat om att elen inte är så pålitlig i Uganda och att den är relativt dyr. Anne syr allt med en symaskin som inte behöver el för att fungera. Det var ganska många år sedan vi använde dessa i Sverige. Numera har vi dem oftast som prydnad i våra hem.
Annes symaskin på vilken hon syr alla skoluniformer till Barnen på Bristol och alla uniformer som brassbandet behöver.
Och så några kort på stolta ungdomar som visar hur bra uniformerna passar dem.
Victoria
Mitt dåliga minne
Jag har så många minnen från barnen på Bristol Academy och för att ha lite koll på vad jag har skrivit om här på bloggen så försöker jag att föra en liten notering av det vid sidan av. Men nu har det uppstått problem för mig. Vi är ju tre som skriver och det är svårt att komma ihåg vad de andra skriver om. Jag har fått reda på att Anna faktiskt redan har skrivit om Derrick och hans systrar. Synd att ni ska behöva läsa om samma saker mer än en gång.
Victoria
All hjälp betyder...
Vi vet inte om det kommer in nya läsare här emellanåt och om de isåfall läser bloggen från början?
Hursomhelt så kan vi inte nog många gånger säga att vi behöver hjälp. Hjälp till att hjälpa våra barn på Bristol Academy.
Vi har våra faddrar som bidrar, ekonomiskt, men än mer viktigt, med sina hjärtan. Breven som skrivs och tankarna som tänks hjälper våra barn att växa upp till bra individer. Kan vi tillsammans bara hjälpa ett aldrig så litet antal barn så har vi vunnit. Vunnit deras hjärtan har vi och ni faddrar redan gjort, glöm aldrig det.
Vi har fortfarande några barn kvar som vill ha en egen fadder, så säg till om ni vill ha ett barn att skriva och stötta. Vill man vara med och bidra med en slant till våra barn så tar vi tacksamt emot även det. Något annat som inte kan sägas nog många gånger är att varenda krona som skänks går till barnen och ingenting annat.
Vi står för våra egna resor och det viktigaste för oss är barnens välbefinnande. I alla lägen!
Vi vill så gärna att dom ska få växa upp till dom bästa människorna med känslan av att dom duger precis så som dom är!
Kontonummer: 8388-14016762-9
Bankgironummer: 669-2099
Anna Jennie Victoria
GLORIA
Ni som följer bloggen vet att vi vid vår första resa 2008 inte var på Bristol mer än en dag. Vi fick ju ändå träffa många av ungdomarna på Bristol då dom var med oss i vårt projekt, VM- i samarbete.
Det var inte innan resan två år senare 2010, som vänskapen började växa fram med våra nyfunna vänner. Allt som dagarna gick så försvann blygheten hos barnen och dom började närma sig oss och vi kunde visa dom att vi var deras vänner.
Så som livet i allmänhet så är det ju så att vissa människor som man möter i livet berör en mer än andra. Det kan visa sig på många olika sätt. Kanske det kan räcka med ett ord, en blick eller en beröring som gör att man får den speciella känslan.
Det som hände mig under vår resa 2010 hände under en kväll då vi hade fest för barnen. I regnet dansade vi till brassbandet och då var där en flicka som höll sig väldigt nära mig hela kvällen. Jag kände hur hennes ögon tittade på mig och när jag vände mig om så såg jag ett enda stort leende. Jag blev nog rätt så såld där och då och kände att det var något speciellt med denna flicka.
Innan vi åkte hem så hade tankarna på en fadderverksamhet redan startat hos oss och när vi kom hem och vi bestämde oss för att nå ut till vår omgivning som var intresserade av att få ett fadderbarn, så bestämde jag mig väldigt snabb att just denna tjej skulle jag ju givetvis hålla kvar hos mig.
Hur det än var så ”försvann” hon till en annan familj och hon kunde glädja dom med att få en nyvunnen vän. Jag kan nog säga att jag kände att det var lite konstigt för hon var ju min samtidigt som jag givetvis kände en glädje att just hon blivit vald av någon annan.
Där var ju många barn kvar som behövde en vän och jag lät min dotter Felicia välja utefter dom bilder och brev som vi hade med oss hem. Hennes val föll snabbt på en flicka vid namna Gloria. Gloria hade jag absolut också minnen av när jag kom hem även om hon inte hade berört mig på samma sätt under resan.
Gloria blev snabbt vår nya familjevän och framförallt Felicias. Vi har under åren skrivit många brev till henne och skickat med kort på oss. När Anna och Victoria var nere nu i mars så gjorde jag såsom många av er, jag tog chansen att skicka med ett paket från oss till henne.
Jag hade ju givetvis återigen önskat att jag var med på resan så jag kunde se med egna ögon hur stor glädjen var för barnen när dom öppnade sina paket. Nu har jag ju turen att ha en fantastisk vän, så Anna filmade när Gloria öppnade sitt paket. Riktigt rörande att få se denna filmsnutt!
Jag har ett löfte till Felicia och det är att nästa gång jag ska till Uganda så är det hon som ska följa med. Det vet hon och jag hoppas att vi kan spara ihop så pass med pengar att vår resa inte ligger allt för långt bort i tiden, för både jag och Felicia längtar väldigt mycket till den dag då vi båda kan träffa Gloria och alla hennes vänner!
Jennie
Syskon
Ganska tidigt fick jag reda på att Derrick hade syskon och i februari 2010 fick jag träffa hans ena syster, Sharon Nalumansi, för första gången. Sent en kväll på Bristol när vi väntade på att taxin skulle komma var det kameran som åter igen kom fram som en räddning. (Det är i och för sig ganska vanligt att vi får vänta och vänta i Uganda, men de har blivit bättre med att passa tider, så även vår taxibil.) Men i alla fall så var det bara barn som bor på Bristol kvar på skolan och en kille kom fram till mig och sa att jag vid mitt besök 2008 hade lovat att skicka honom ett av korten jag tog på honom då, men inte hade jag gjort det. Jag kom själv inte ihåg att jag hade lovat något, men sa att vi kunde ta några nya foton som jag verkligen lovade att skicka. Strax var det en lång kö med barn som ville posera framför kameran för att få ett foto skickat till sig. Ja, denhär gången skickade jag fotona som jag lovade. Några ville också bli fotograferade tillsammans med sina syskon eller kompisar. Derrick och Sharon var ett av de syskonpar som ville bli fotograferade.
Derrick och Sharon 2010
Sharon spelar också i skolans brassband. Det verkar som att hon är ute och spelar lika ofta som Derrick.
Sharon och Derrick i uniformen med de svenska färgerna.
Och så en liten hälsning från Eddie: Heavy rains in Uganda! (Kraftigt regn i Uganda!)
Igår skulle det också ha varit den Bugandiske kungens årsdag av kröningen. Kanske var det en helgdag, jag vet inte riktigt säkert. Men något som jag vet säkert är att brassbandet har spelat flera gånger för kungen!
Victoria
