2008 fick jag förmånen att vara på VM i samarbete i Uganda tillsammans med 7 svenska barn, Anna, Jennie och en lärare till, Agneta. En grupp av barn från Bristol Academy var tillsammans med oss på den här tillställningen. Det fanns även barn från andra skolor i Sverige som deltog och jag hörde då att de var lite avundsjuka på våra svenska barn som hade så många Ugandiska vänner med sig. Vi var hela tiden tillsammans med barnen från Bristol och var en grupp som många andra ville vara tillsammans med. Det fanns också ugandiska barn, som kom från rika skolor i Kampala, med på VM i samarbete och de var lite avundsjuka på våra Bristol barn som kom från slummen och hade vita vänner. Normalt sett hade inte de rika barnen umgåtts med barnen från Bristol, men under dehär dagarna ville även de rikare barnen vara med i vår stora grupp.

Barnen från Bristol stod för musiken under samtliga dagar och när de vid ett tillfälle, under sista dagen, satt ner och pausade såg jag att ett av de yngsta barnen tittade lite på mig. När jag började titta på honom vände han genast bort blicken för att strax åter titta på mig. Jag gav honom ett leende och där satt vi med ett par meter mellan oss och tittade på varandra. Ett sådant där osynligt band skapades mellan oss och jag tog ett foto. På kvällen hade vi grillfest på hotellet för våra vänner från Bristol. Jag letade efter pojken, men hittade honom inte. Det visade sig att han hade blivit sjuk och Eddie hade lagt honom under en filt i trädgården för att sedan skicka hem honom till skolan i en taxi.

Några månader senare skickade jag fotot som jag hade tagit på pojken till Eddie och frågade vad pojken hette. Till svar fick jag att det var pojken som blev sjuk sista kvällen då vi hade grillfest och hans namn är Derrick.

Detta är fotot jag tog då vi satt där och tittade på varandra.

När jag i februari 2010 åter kommer till Bristol är Derrick pojken som finns vid min sida så fort han inte är iväg och spelar. För Derrick är otroligt duktig i brassbandet och är ute för att spela nästan jämt, även när vi är på besök.

En glad Derrick.

Jag fick till och med en kram av Derrick. Jag har bestämt mig för att aldrig lägga ut bilder på bloggen som på något sätt kan såra eller kränka barnen på Bristol, så kanske skulle jag inte lägga ut en bild när jag får en kram av Derrick. Om ni läste Annas inlägg idag så vet ni vad en kram i Uganda betyder….

Derrick och jag

Men nu är det så att Derrick kompisar också fanns i rummet när jag fick kramen, så de vet redan om det.

Derrick, jag och några kompisar till Derrick som också bodde på Bristol.

2012 och Derrick finns fortfarande på Bristol. Han har nu slutat Primary 7 och börjat på Secondary school, men bor fortfarande kvar på Bristol. Han är ute och spelar jätte mycket, så jag fattar inte hur han hinner med att läsa sina läxor, men jag vet att han har klarat av sina studier med goda resultat.

Derrick 2012

Derrick mitt bland några av deltagarna i brassbandet.

Kolla in tjejen till vänster på förra kortet. Kanske lite svårt att se vem jag menar, men hon som har en skjorta hängandes över axeln. Vem hon är får ni reda på nästa gång jag skriver...

Victoria

Vid varje resa till Uganda har väskorna fyllts till bredden med gåvor och då till största delen kläder. Kläder som är skänkta från någon här i Sverige. Om jag bara skulle sätta väskorna på skolan så kan jag aldrig vara riktigt säker på att allt går rätt till när det ska delas ut. Därför vill jag vara med. Om jag själv skulle dela ut varje plagg skulle inte mina resdagar räcka tilll. För det tar ganska lång tid att se till att alla får rätt storlek och ändå får barnen inte välja vilket plagg de vill ha. Jag har upptäckt att det inte fungerar riktigt bra då de vuxna på skolan hjälper till med kläderna, men i år kom jag på att Cissy, Nanono och Sharon kund hjälpa till och då fungerade det.

Naturligtvis fick även de tre tjejerna kläder, men de fick själva välja vad de tyckte var fint.

Nöjda tjejer (Sharon och Nanono) med nya kläder!

Varje dag, då det var arbete med att dela ut kläder, kom Nanono och Sharon för att hjälpa till, Cissy bor på skolan så hon fanns hela tiden där. I början visste de inte hur allt skulle organiseras vid utdelningen av kläderna, men efter ett tag flöt allt på alldeles perfekt. Det var till och med så att jag kunde dra mig åt sidan och de ugandiska tjejerna, tillsammans med våra svenska tjejer, skötte allt arbete. Efter 3 dagar var allt utdelat.

Som tack för all hjälp sa jag till tjejerna att de fick välja ytterligare några klädesplagg. Jag blev fundersam när jag såg vad de valde, för det var inte deras storlek på plaggen. Jag är ganska rak på sak så jag frågade dem vilka plagg som var till dem själva. Då visade de mig de plaggen som jag hade fotograferat dem med. Jag var då tvungen att fråga vem som skulle ha de där extra plaggen som jag hade låtit dem välja. Tjejerna berättade för mig att när de kommer hem kan inte deras mammor tillåta dem att behålla mer än en uppsättning av kläder. Deras syskon har dåligt med kläder och det är inte rättvist om bara ett syskon går runt med flera uppsättningar med nya kläder. Alltså hade tjejerna med omsorg valt ut några klädesplagg som skulle passa bra för deras syskon. Vad osjälviskt tänkt! Här hemma i Sverige hade det inte fungerat så. Mitt mål med att dela ut kläder är att de ska hamna hos familjer som har det fattigt och det gjorde mig inget alls att tjejerna skulle ge lite plagg till sina syskon, de lever ju i slummen. Jag berättade för dem att jag uppskattade att de svarade ärligt på mina frågor och gav dem ytterligare några plagg. Kan ni tänka er hur lyckliga dessa tjejer var när de kom hem och kunde ge sina syskon något så fint som en tröja eller ett par byxor? Jag såg hur glada de var när de lämnade Bristol den här dagen. De gick med riktigt lätta steg ut genom grinden.

Victoria

Just så heter nästa tjej som jag vill presentera för er. Åter en tjej som länge höll sig i bakgrunden men ändå var mycket nyfiken på oss. Hon höll sig i bakgrunden för hon tillhör de som är lite blygare, men absolut inte mindre intresserad av att ha kontakt med oss.

Sharon Kirabo

Jag tror faktiskt att de flesta barnen önskar att få vara nära oss och lyckas bli en av dem som rör sig i vår närhet. För det är faktiskt så att det är omöjligt för mig att umgås med alla barnen och det blir vissa barn som man pratar mer med. Egentligen önskar jag att jag hade förmågan att ta varje barn till mitt hjärta och visa dem kärlek, men det har jag tyvärr inte. Jag vet att det finns så många av dessa barn som behöver en vän, en vän som bryr sig och det är här som ni kommer in. Det är flera av er som har hört av sig till oss för att stötta ett barn och skicka brev till barnet. Jag tror inte riktigt att ni kan förstå hur uppskattat det är av ”ert barn” att få ett brev av er. Ett brev att hålla i handen och känna att det finns någon där, långt borta, som vet vem jag är och tänker på mig. Sharon är en av de som har fått en vän i Sverige och det är hon mycket glad över.

Sharon i full fart att öppna presenten som hon i mars fick av sin brevvän.

För några månader sedan fick jag ett sms av Sharon där hon bad efter sin brevväns e-post adress. Jag har förmedlat adressen mellan brevvännerna och jag hoppas verkligen att Sharon har lyckats med att få kontakten hon sökte. Jag är däremot inte säker på att Sharon har de pengar som behövs för att gå in på ett internet café och skicka ett meddelande till sin vän. Jag har själv skickat ett meddelande till Sharon, men inte fått svar. Även om hon inte har råd att skicka ett meddelande så är glädjen för henne att ha våra adresser stor. Hon vet att hon kan nå oss och det är ju inte alla barn förunnat att ha våra kontaktuppgifter.

Barnen har olika taktik för att pocka på vår uppmärksamhet. Den första stunden känns det mycket roligt när alla vill vara runt mig, men snart blir det bara jobbigt. Då kan det vara skönt att få sätta sig ner och prata lite med något barn. Jag för min del väljer oftast att då sätta mig bredvid ett barn som inte har trängt sig runt mig och ropat efter min uppmärksamhet. Ett barn, som jag bara genom att titta på hennes eller hans ögon på avstånd, kan känna en samhörighet med. Sharon var på sätt och vis just en sådan tjej. Vid ett av besöken 2010 skulle jag fotografera en tjej när hon visade mig runt på skolan, Sharon var denna tjej, och där genom kameralinsen fann jag en ny vän.

Sharon i sin skolbänk när jag skulle fotografera henne 2010.

Sharon tillhörde de som då bodde på Bristol. Jag skriver tillhörde eftersom hon nu har slutat Primary 7 och börjat på Secondary school och då istället bor med sin mamma. När hon skulle visa mig sin säng berättade hon för mig att det finns ingen på skolan som sover ensam i en säng. Alla delar bädden med någon. Man väljer inte själv vem man ska sova med, utan det går efter storleken. Sharon som då tillhörde en av de större flickorna sov med en liten flicka.

Sharon med Wendy som hon delar bädden med. Wendy har också en vän i Sverige.

Även fast inte Sharon går på Bristol eller sover där längre så kom hon till Bristol i mars. Detta eftersom hennes brevvän hade skickat med ett brev och en present till henne. Hon öppnade presenten och läste brevet för att sedan sätta sig lite åt sidan och skriva ett brev för oss att ta med tillbaka till Sverige. Jag märkte att hon inte hade så mycket kontakt med de andra barnen i rummet så jag satte mig bredvid henne. Jag började prata med henne och snart hade hon blivit en av tjejerna som under hela veckan kom att finnas vid min sida för att hjälpa till när det behövdes.

Även stora tjejer har kul med ballonger!

Victoria

Bristol Academy är en primary school. Baby class heter den klass som har de yngsta barnen, därefter kommer Top class följt av Primary 1 och ända upp till Primary 7. När man är klar med Primary 7 måste man sluta på Bristol Academy. Har man råd så kan man börja i en Secondary school. Denna skola har 6 årskurser, men många slutar redan efter fyra år. Cissy och Nanono går på en Secondary school som bara ligger 500 meter från gamla Bristol Academy. Jag fick förmånen att följa med Cissy till skolan en dag. Precis när jag kom var det lunchrast. Här är ett foto från hennes klassrum.

Cissy är tjejen i vit skjorta och slips längst fram på kortet.

Nanono går i samma klass och naturligtvis ett foto på båda tjejerna utanför skolan.

Två glada tjejer framför sin skola.

Victoria

2008 tillbringade vi bara en dag på skolan. Då passade jag på att gå runt och fota en hel del. Bredvid mig fanns ett gäng med småtjejer. Eftersom engelska är mycket gångbart i Uganda så inbillade jag mig att dessa tjejer kunde en hel del engelska. Men jag kom på, då jag ställde en massa frågor till dem, att de hela tiden svarade yes, yes och åter yes. Jag började tvivla på tjejernas svar och ställde då samma fråga men med en negation. Återigen svarade de yes på min fråga. En flicka som hade hållit sig lite i bakgrunden och inte vågade hänga runt mig började le lite lätt. Jag tittade på henne och hon sa då till mig att småtjejerna inte alls förstår så mycket engelska. Där av hade jag fått felaktig information av dem. Jag fortsatte att prata med flicka som visade sig heta Nanono. Hon visade runt mig på skolan och berättade en massa saker för mig om skolan. När vi kom in i flickornas sovsal bad jag om att få ta ett kort på henne.

Nanono 2008

Nanono har aldrig bott på Bristol utan tillhör den grupp av barn som bara kommer till skolan på dagarna.

När jag i februari 2010 återvände till Bristol hoppades jag på att få återse Nanono. Det visade sig att hon nu hade blivit klar med årskurs 7 och hade börjat på Secondary school, i samma klass som Cissy. Jag väntade och väntade, dagarna gick, men ingen Nanono dök upp. Sista kvällen frågade jag Eddie efter Nanono. Han hade ett telefon nummer så han kunde nå henne och dagen efter, min sista dag i landet, fick jag träffa henne. Att jag frågade efter henne och bad om att få träffas gjorde henne mycket glad.

Nanono februari 2010

Jag hade med mig ett plockepinn och där på golvet, i ett av klassrummen, satte jag mig med Nanono och Cissy för att spela. Det var många andra barn som ville komma med oss, men detta var Nanonos och Cissys stund med mig.

Nanono, Cissy och jag.

Min nästa resa till Uganda blev redan på hösten samma år. Jag stod i ett klassrum och höll på att sortera kläder i högar, kläder som skulle delas ut till barnen. Klockan var strax efter 16.00 och en flicka står utanför fönstret och ropar mitt namn. Det är många som ropar mitt namn i Uganda och det är inte alltid jag svarar. Men den här flickan var mycket ivrig och jag hörde att hon verkligen ville få min uppmärksamhet. Jag gick fram till fönstret och där såg jag vem det var, Nanono. Det första hon frågade mig var om jag kände igen henne och om jag kom ihåg henne. Och det är klart att henne glömmer jag aldrig. Jag bad henne komma in på skolan. Men det kunde hon inte eftersom hon inte längre gick på skolan och spelade i brassbandet gjorde hon inte heller. Alltså var hon tvungen att stanna utanför sa hon. Då gick jag ut och hämtade henne. Klart att mina vänner ska få komma in!

Nu är det 2012 och jag är tillbaka i Uganda. Invigningen av skolan är precis till ända och jag ska resa mig från min fotölj. Då knackar någon lite lätt på min rygg och där står hon igen och undrar om jag känner igen henne. Hon har blivit lite äldre, men klart jag känner igen henne och säger hennes namn till henne. Jag ser att det lyser av glädje i hennes ögon för jag kommer ju verkligen ihåg henne.

Nanono 2012

Vi pratade en stund och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att komma tillbaka redan nästa dag och hjälpa oss när vi skulle dela ut kläder till alla barnen. Nästa dag och nästa och nästa…. Ja, varje dag som återstod av resan så kom Nanono för att hjälpa mig med vad än jag ville ha hjälp med.

Nanono i fullt arbete med att se till att rätt barn kommer in för att få sig en uppsättning kläder av oss.

Jag hade nu fått två tjejer som hela tiden skulle finnas vid min sida, Cissy och Nanono. Men det fanns två tjejer till och berättelsen om dessa får vi ta en annan dag.

Victoria

Jag visste redan innan avresan från Sverige att det skulle vara en invigning av skolan den 12 mars. Men hur dagen skulle se ut mera exakt hade jag ingen koll på. Utformningen av dagen låg helt på Eddies ansvar. Tanken var ju att invigningen skulle ske på ugandiskt vis. Min tanke om hur invigningen skulle ske utgick ifrån mina personliga erfarenheter om hur svenska invigningar brukar gå till, alltså skulle den vara över på 1,5 timmar. Men nej, så blev det inte alls. Vi blev informerade om att taxin skulle hämta oss tidigt på förmiddagen och vi kom inte hem förrän sent på kvällen. På förmiddagen var planen att brassbandet skulle gå runt i byn och spela för att på så sätt informera folket om att det var en stor fest på gång. Alla ”stora ”barn skulle gå med och vinka och heja på folk de passerade. Och givetvis ville man att vi vitingar skulle följa med. Efteråt insåg jag att det var ett snyggt sätt att visa upp oss på bygden.

På skolgården samlades vi. Brassbandet ställde snabbt upp sig i fina rader.

Efter dem skulle alla barnen stå, men det var inte lika lätt att få till snygga led.

Sedan var det vår tur att ta plats, lite utspridda men mitt bland barnen. Här har Anna hittat en bra plats.

Jag själv stod nästan direkt efter brassbandet.

Så var det dags att börja promenaden med händerna fulla av barn som ville vara nära och hålla i handen. Nu pratar vi inte om ett barn i varje hand, utan 4 barn i varje hand. Det blir lite trångt. Jag vill gärna få lite bilder så då måste jag be dem släppa en av mina händer så att jag kan knäppa av ett foto.

Det blir faktiskt lite bråk mellan barnen om vilka som ska få lov att hålla mina händer. Angenäma problem för mig, men inte roligt att de ska behöva bråka.

De relativt snygga leden höll inte formen så länge. Men glädjen är stor när vi tar oss runt i byn i en tryckande hetta. Nyfikna var alla på oss. En del stod och pekade på oss och försökte visa sina små barn att det fanns vitingar. Det kändes nästan som att vi var utställda till beskådning, men det får man bjuda på. Reaktionerna på att se oss var många. Jag minns att jag hade ett stort leende och vinkade på en massa människor, ändå fanns det små barn som blev rädda och började gråta när de såg mig. Jag tror att de aldrig hade sett en viting tidigare.

Vissa vinkade ivrigt tillbaka, andra gav ett stort leende och en tredje ropade på någon inifrån huset för att denne skulle komma ut och titta på oss. En äldre kvinna stod till och med på gården och rockade loss riktigt ordentligt. Det blev ett stort jubel på barnen när de såg henne.

 Promenaden varade mer än en timma vill jag minnas. När vi kom tillbaka till skolan var jag så smutsig och svettig. Vid ett sådant tillfälle är det bättre att ha ett brunt skinn än ett vitt. I mitt ansikte kunde man se ränder av smuts när svetten rann. Inte bra och inga kläder för ett ombyte hade jag med mig. Klockan 2, då ceremonin började, var det många ugandier som verkligen hade tagit på sig rena och fina kläder och där satt jag med otroligt smutsiga kläder. Men vad gör man? Gilla läget och håll humöret uppe. Alla dehär människorna som kom till ceremonin hade ju kommit för en trevlig tillställning, men även för att få titta på oss. Då spelar det ingen roll om jag är smutsig eller ej, mitt skinn är ändå vitare än deras. Kanske var det bra att jag inte var helt ren, för då ser de att deras vardag även duger för mig.

Victoria

Jag glömde visst att lägga ut en bild på det. Men här kommer det några bilder. Köket är inte alls stort, ca 3x3 meter. Först fyllde man upp med en fyllnadsmassa som verkar innehålla en massa skräp, material som inte förmultnar. Därefter har man gjutit ett betonggolv och putsat väggarna.

Victoria

För ganska exakt 5 år sedan, juli 2007, hade jag ingen tanke alls på att skaffa mig en massa vänner i ett afrikanskt land. Om någon då hade sagt att jag skulle vara med och bygga en skola i Uganda så hade jag inte trott på det. Jag som aldrig hade varit bra på engelska, hur skulle jag kunna kommunicera med ugandierna i en så viktig sak som ett skolbygge? Jag hade absolut inga tidigare erfarenheter av något sådant och ingen hade jag att rådfråga. Jag var heller inte så berest av mig. Att resa till Uganda, ett land långt borta, låg inte i min tankevärld. Jag hade ingen kunskap om landet och hade inte på egen hand tagit mig ut i världen. Orolig för allt som skulle kunna hända mig, som vit kvinna, i ett land med bruna människor. Men utan kunskap är man ofta orolig för nya saker.

Men så halkade jag på ett bananskal…. Och följde det mitt hjärta sa var rätt att göra. Jag tog mig till Uganda och kunde sedan inte glömma barnen på Bristol Academy. Tanken gick till dem varje dag och jag insåg att jag faktiskt kunde göra något för dem. Det som allra mest behövdes var en ny skola med lite bättre standard än vad de var vana vid. Nu i efterhand inser jag att det var tur att jag inte förstod hur mycket arbete det skulle innebära för mig innan barnen kunde börja sina studier på den nya skolan. Man tror att det är väl bara att bygga och att det svåraste är att få tag på pengar. Men det är inte heller så lätt att samarbeta och förstå varandra om man kommer från två helt olika kulturer och vardagar. Missuppfattningarna, som inte bygger på språket, har varit många. Men skam den som ger sig. Om inte vi bygger en skola för våra barn, vem skulle då göra det? Antagligen ingen. Om jag nu skulle få frågan: ”Var det värt allt arbete som krävdes för att bygga skolan?” så är svaret självklart JA.

Den 12 mars 2012 blev en dag fylld av härliga upplevelser för mig, härliga minnen att bevara och ta med mig genom livet. Att få vara med då vår skola skulle invigas gav en känsla av upprymdhet. Nu var skolans bygge kommet så långt att alla barnen skulle kunna börja sina studier där. Men inte sagt att bygget är klart, för vi har en del saker kvar som måste fixas till innan vi kan säga att allt är klart.

Här är bandet som ska klippas. Seden med att klippa ett band när något ska invigas verkar vara densamma i våra länder.

Snart händer det…

…nu har det hänt. Vår skola har blivit invigd! Ett magiskt ögonblick för mig, ett ögonblick där tusen bilder for genom mitt huvud, bilder på hela byggets förlopp.

Jag kan aldrig skryta med att jag en gång var förståndig och insåg att jag kunde erbjuda min arbetsinsats till behövande barn. De liksom bara kom in i min vardag och sökte upp mig. Jag kunde lika gärna bara låtit barnen passera mig utan att ha gjort ett enda dugg för dem. Men idag är jag mycket glad för att jag gjorde det som kändes rätt för mig.

Sätt inte upp gränser på vad du kan klara av att göra, allt är möjligt bara det känns rätt i hjärtat!

Victoria

När jag i februari 2010 besökte barnen hade min pappas faster skickat med många tjocka tröjor. Tröjor som hon på kvällarna själv hade stickat. När jag nu kom ner, 2 år senare, var det en flicka som var klädd i en av tröjorna. Den var för stor för henne. Troligen hade hon fått ta över den efter någon annan. Det roliga var att tröjan fortfarande användes efter så lång tid. I Uganda slänger man inte kläder innan de är riktigt dåliga. Växer man ur ett klädesplagg innan det är utslitet ger man det till någon annan som kan använda det. Man kan tycka att tjocka tröjor inte skulle behövas i ett så varmt land som Uganda, men det är inte sant. Till och med jag behöver en tjock tröja att ta på mig framåt kvällen. Det är kanske 35-40 grader mitt på dagen och när kvällen kommer kan temperaturen sjunka till 20-25 grader. Det blir en stor temperaturskillnad vilken gör att man faktiskt tycker att det är kallt.

Victoria

När jag var på vårdcentralen för ett läkarbesök kom det sig att jag började prata om Uganda. Läkaren berättade för mig att det var många i Uganda som drabbades av lungcancer och nu ville han passa på att fråga mig lite om landet. Han undrade om det fanns mycket industrier med utsläpp som skulle kunna påverka förekomsten av lungcancer. Men det finns i stort sett inga industrier alls, det är ett land som till största delen lever på att bruka sin jord. Då undrade han vilka bilar det fanns i landet. Och på det svarade jag att det är så fattigt att det finns bara bilar i de större städerna eller i alla fall nästan inga bilar alls på landsbygden. Efter en stunds samtal kom han fram till att en stor orsak till lungcancerns förekomst måste bero på att många tillagar sin mat över öppen eld i mycket dåligt ventilerade hus. När jag nästa gång reste till Uganda passade jag på att fråga Eddie om det här med lungcancer, om han hade en aning om varför det förekom så ofta i Uganda. Han sa att det troligen berodde på att de tillagade sin mat över öppen eld och andades in stora mängder av den farliga röken. Han berättade också att kvinnan som lagade mat på skolan hade varit tvungen att sluta arbeta eftersom hon hade drabbats av problem med lungorna, troligtvis cancer. Vad jag förstod så hade kvinnan två små barn att ta hand om och nu skulle det bli svårt ekonomiskt för henne eftersom hon inte kunde arbeta.

Vi hade tidigare diskuterat att köket på den nya skolan inte skulle vara ett träskjul, utan ett hus byggt av tegelsten. Risken att väggarna skulle brinna upp blir mindre då det är byggt av tegel. Köket skulle också vara skilt från de övriga byggnaderna för att minimera alla brandrisker. Alltså satte vi igång att bygga…

Där de stora träden växer ska vårt kök byggas. Träden måste bort.

Träden är borta och det markeras ut vart väggarna ska placeras.

Markarbetet utförs.

Hörnen muras upp.

Väggarna börjar komma på plats.

Byggställningarna håller inte svensk standard.

Nu är även taket på plats.

Och slutligen är väggarna putsade.

Det sista fotot visar hur köket såg ut när vi var nere i mars. Eddie hade tänkt göra en eldstad på golvet och låta röken gå ut genom ventilationsgallerna. Detta är ingen lösning som vi kan stå bakom. Jag kan absolut inte leva med att den kvinnan som nu är anställd (sedan slutet av förra året) ska utsättas för ökad risk att insjukna i någon form av lungproblem. Alltså måste vi se till att det byggs en eldstad/spis med skorsten som avlägsnar röken från köket. En diskussion om spis hade vi med Eddie i mars. Han sa att det var uteslutet att köpa en spis som behövde el för att fungera och fläktsystemet var tvunget att konstrueras så att det blev självdrag i skorstenen. (Elen är dyr och den är ofta avstängd.) Två dagar efter vårt samtal med Eddie kommer två män till skolan och vill prata med mig. Eddie hade ringt efter dem. Männen kom från ett företag som tillverkade sådana eldstäder som vi eftersökte. Vi diskuterade om hur det skulle utformas och jag fick ett pris på det hela. Tyvärr hade vi inte pengar med oss för att genast starta bygget. Men nu har det kommit in tillräckligt med pengar och vi har skickat ner dem. Vi väntar på foto för att se hur det hela har blivit…

Victoria

Vi hade just lämnat skolan och åkt ca 200 meter med vår taxibuss när en man håller upp ett djurskinn. Chauffören frågade om jag såg vad det var för djur. Nej, det hade jag inte gjort, så han backar tillbaka för att visa mig. Det var en varan. Mannen som håller i skinnet låter oss få veta att de nyligen har dödat djuret och att det sprang runt deras lilla hus när de lyckades fånga in den.

Jo, jag vet att det ser lite läskigt ut med ett dött djur, men det är såhär livet för våra barn är. Medans vi har kaniner och harar som springer runt så har de varaner.

När jag nu sitter här och tittar på bilderna från resan 2008 hittar jag ett foto från vår safaritur på samma djur, fast livs levande.

Victoria

Gustav heter en liten pojke som en gång ägde en vit kanin med svarta öron. När han inte längre ville ha sin kanin lämnade han den till Röda Korset i Kungsbacka. Där köpte min mamma kaninen för 1:- och vi tog med den till Uganda.

Här sitter kaninen på resväskan innan sin långa resa till Uganda.

Foto fån flygstolen.

Här är pojken som nu har fått en liten kanin med svarta öron att hålla kär. Kaninen är en liten väska. På ryggen finns det två handtag och en dragkedja. När man öppnar dragkedjan ser man att någon har skrivit Gustav, ett efternamn och telefon nummer. Jag ska nog testa att ringa numret och berätta om kaninens resa till Uganda. Återkommer när jag vet mera om Gustav och kaninen.

Victoria

Sovsalarna har inget innertak, men detta är inget hinder till att använda utrymmet ovanför till förråd. Ovanför flickornas sovsal förvaras trädstammar från lite klenare träd. Tre av dessa stammar plockades ner och lite linor skaffades fram. Sedan användes detta till flaggstänger.

Till att börja med satte man fast linorna på stammarna. Sedan grävdes det tre hål bredvid varandra. En stam sattes ner i hålet som fylldes på med småstenar och grus.

Därefter stampades det till så gott det gick med skorna, allt för att stången/stammen inte skulle ge vika och lägga sig ner.

Nu är flaggstången klar och det återstår bara att hissa flaggan.

Det är en härlig känsla man får när man ser den svenska flaggan hissas såhär långt bort från Sverige. Och jag vill också informera er om att flaggan har vi inte försett dem med. Den har de inskaffat helt själva!

Victoria

Marabustorken lever på savannen i centrala Afrika, men också mitt inne i centrala Kampala. Fågeln är mycket stor och kan bli hela 150 cm lång.

Den rör sig ganska nära människor och verkar äta allt som slängs i området. Dock är den ändå lite rädd för närkontakt med oss människor. Om man ser en hög med sopor så kan man garantera att det finns en marabustork i närheten som ser till att få sig ett mål mat, men egentligen är det en asätare. Marabustorken har en lång, grov och spetsig näbb som är smutsgul. Huvudet saknar nästan helt fjädrar och på halsen hänger en rosa pung. I övrigt är fjäderdräkten blåsvart och smutsvit. Vid första anblicken är den ganska söt, men när man tittar närmare på den så ser den mycket smutsig ut, rentav äcklig att titta på. Den är säkert ren, men dess färg får mig att tänka på smuts och sopor.

Det finns ganska många marabustorkar nära hotellet vi brukar bo på och de bygger sina bo i de stora träden som vi ser från hotellfönstren.

Det är inte bara ett bo i varje träd, utan ganska tätt mellan bona.

Mellan sina vingspetsar kan den här storken bli upp till 3,2 meter!

Victoria

Dagen innan invigningen av skolan var många barn upptagna med förberedelser. Ett gäng med killar hade fått till uppgift att plocka bort alla små stenar som låg och skräpade runt köket (den gråa byggnaden).

Stenarna kördes till ett hål, som så småningom ska fyllas igen helt och hållet.

Skottkärran som användes var allt annat än hel. Någon sand eller jord skulle det inte kunna köras i den, för det skulle rinna ut direkt.

Andra barn övade inför sina framträdanden.

Victoria

För många år sedan, innan plasten blev vanlig i Uganda, användes det till exempel bananblad för att tillverka olika förpackningar att ha sin mat/matsäck i. När man hade ätit upp var det bara att slänga förpackningen där man befann sig. Förpackningen skulle ändå, så småningom, förmultna och försvinna. Tyvärr har detta beteende levt kvar i landet. Skillnaden är att förpackningarna idag är tillverkade av plast och inte alls förmultnar. Inne i Kampala finns det en organiserad hantering av sopor, men man behöver inte komma så många kilometer från stadskärnan innan det är överfullt med skräp. Det är liksom ingen som tar ansvar för att det ska vara rent och snyggt. Precis utanför sin egna lilla husdörr håller man rent, men skräpet slänger man direkt på den lilla grusade gatan. Skräpet, som är allt från kompostmaterial till plast, får ligga kvar på gatan tills det börjar regna. Regnet kommer med sådan kraft att allt som ligger i dess väg spolas med och vipps har skräpet försvunnit för denna gång. Men vart tar skräpet vägen? Jo, till den lägst belägna platsen i området och där hopas det med skräp.

Med många barn på skolan blir det en hel del skräp. När barnen kommer på morgonen kan det vara städat och fint (i varje fall när vi är på besök) och bara efter 5 minuter ligger det en massa plast på skolgården. Jag har pratat med Eddie om att jag faktiskt inte förstår varför barnen slänger skräpet där de står och går. Eddie säger att det bara blir så eftersom alla gör så, även vuxna utanför skolan. Jag kan inte påverka eller ändra på hur alla gör i Uganda, men jag kan i alla fall berätta hur vi har det i Sverige med sophantering och sedan se till att ge några av framtidens ugandier förutsättningarna att tänka på sina sopor. Efter diskussion med Eddie kom vi fram till att inskaffa soptunnor och papperskorgar till skolan. Det är inte lätt för barnen att lära sig att slänga skräpet på rätt plats om det inte finns något att slänga det i. Men nu pågår ett försök med att få det rent och fint på skolan, än har jag dock inte hört något om resultatet.

Här ser vi att papperskorgarna är inhandlade och har kommit på plats. Nu ska skräpet bara i också!

Det ska finnas en papperskorg utanför varje klassrum och ett par soptunnor på skolgården.

Victoria

Utanför vårt hotell städades/sopades gatan varje dag. I Sverige görs detta arbete med en sopmaskin, men i Uganda utförs arbetet av en person som går med böjd rygg och sopar med en kort kvast.

Till och med när det ska städas på skolan används dessa, ganska ineffektiva, kvastar. Man sopar och sopar men man får liksom inte med sig allt grus. När man är klar ser det ut som att det än en gång borde sopas.

Ganska länge trodde jag att det inte fanns riktiga sopborstar i Uganda, men jag hade så klart fel. Problemet var att de var lite för dyra. Det var billigare med dehär korta kvastarna som tillverkades av kvistar. Med en riktig sopborste får man bort gruset mycket lättare, det går fortare att sopa och i ryggen får man inte lika ont. Eddie fick i uppdrag att inhandla några riktiga sopborstar till skolan. Jag har förstått att Eddie är lite ekonomisk (även med våra pengar) och därför köpte han inte några svarvade skaft till borstarna. Istället valde han att köpa skaft som var lokaltproducerad och inte lika jämna. De är inte lika fina, men på så sätt har vi ju även hjälpt en lokal hantverkare att få tjäna till sitt levebröd.

Victoria

Elever på Bosgårdsskolan i Tvååker har engagerat sig mycket för våra barn i Uganda. Bland annat har de varit aktiva att samla in pengar på olika sätt. Men vårt samarbete med barnen i Uganda bygger inte enbart på att vi ska ge pengar till dem. Det är minst lika viktigt att vi lär av varandras liv. Det är just det vi på denhär bloggen försöker förmedla till er, alltså en liten bit av livet i Uganda (sett med våra ögon). Men det är ju minst lika viktigt att våra vänner i Uganda lär sig om oss och våra liv. Med detta har några klasser på Bosgårdsskolan arbetat. De har skrivit små texter som bland annat handlar om vad de gör på sin fritid, vad de gillar för mat, vad de drömmer om och hur de bor. Några har skrivit en dagbok och valt ut texten för en dag för att på så sätt visa hur livet kan vara i Sverige. Alla texter har sedan översatts till engelska. När vi åkte till Uganda i mars fick jag nöjet att ta med mig de svenska elevernas arbeten och överlämna dem till elever på Bristol Academy. Nedan ser ni en bild tagen då jag har räckt över en bok med texter skrivna på både svenska och engelska.

Victoria

En dag i oktober 2011 plingade det till i min mobil och jag hade fått ett sms från Eddie. Jag kunde läsa att han och Anne hade fått en dotter och att både mamman och flickan mådde bra. Det var så skönt att höra att allt hade gått bra, särskilt när man vet att de inte har samma möjlighet till sjukvård som i Sverige. Jag skickade så klart genast ner ett sms med lyckoönskningar. Sedan kom nästa sms. Jag vet att jag läste det flera gånger innan jag riktigt fattade vad jag läste. Flickan hade fått namnet Victoria, efter mig. Jag kände mig oerhört glad. Att ge sitt barn mitt namn innebär att de alltid kommer att minnas mig och det är absolut det största tack jag kan få. Här är ett foto på mig med lilla Victoria och hennas mamma Anne. Klänningen som flickan har på sig är sydd av en sömmerska i Falkenberg och är en av de kläduppsättningar jag överlämnade för att visa min tacksamhet.

Anne och Eddie hade nu den ekonomiska möjligheten att Anne kunde föda flickan på en klinik. Det ökar chansen till att undvika komplikationer i samband med födseln. Men tyvärr är det vanligast att man föder sitt barn hemma och då utan något smärtstillande.

Under mina tidigare besök på Bristol Academy har jag bara träffat på ett relativt nyfött barn, men under den senaste resan var det flera av våra vänner som hade fått barn. Redan när jag första dagen anlände till skolan fick jag se en flicka bäras runt på en arm. Först blev det att hälsa på alla barn som kom springande och sedan sökte jag mig bort till den lilla flickan på armen. Det visade sig att en av de kvinnliga lärarna på skolan hade fått barn och jag behöver inte ens fråga om lov att få hålla henne, utan fick henne genast i min famn.

Det tar inte mera än ca 10 minuter innan en av de andra kvinnorna på skolan kommer fram till mig. Hon ber mig att följa med för hon har något att visa mig. Jag går med henne in i flickornas sovsal och där, på en säng, ligger det en babyfilt. Jag lyfter lite på filten och får se en liten nyfödd pojke. Han är bara två veckor gammal och mamman som arbetar på Bristol Academy fortsätter som vanligt att arbeta trots att hon nyligen har fött ett barn. Jag tar för givet att hon har med pojken till skolan idag för att visa honom för oss. Så jag frågar vem det är som passar barnet under dagarna när hon jobbar. Hon säger till mig att pojken är med henne varje dag på skolan och att hon är en av de lärare som bor på skolan under terminerna. Pojken bor alltså på skolan.

Mamman ville så gärna att jag skulle fota henne tillsammans med hennes två pojkar.

Davis var den förste killen som Eddie tog hand om. När jag 2008 åkte till Uganda var Davis med och hämtade oss på flyget. Under hela vårt besök tog han hand om oss och såg till att vi hade det bra. Jag kommer ihåg att han fyllde 25 år under vårt första besök. Och varje gång jag kommer till Uganda så finns Davis där. Nu har han blivit pappa. I slutet av 2011 fick han en son som heter Jorum.

Victoria